Hur kan vi leva i frid med varandra?

ETT av de största problem som människor ställs inför i vår tid är hur de skall kunna leva i frid med varandra. Dock är det så att om vi skall finna glädje i livet, måste vi hålla frid med andra människor. Var kan vi då finna lösningen på problemet? Inom kyrkosamfunden? Men läser vi inte om att splittringen blir allt större inom dessa samfund, ja, att det till och med förekommer öppen strid mellan religioner, såsom på Irland just nu?

Kan vi då finna lösningen i bibeln? Du kanske säger: ”Men påstår inte de flesta kyrkosamfunden att de förkunnar det som bibeln lär?” Jo, de säger det, men kan det vara så att de har underlåtit att göra det? Det måste förhålla sig så, eftersom bibeln tydligt lär att vi skall leva i frid med varandra. Dessutom finner vi i bibeln den vishet vi behöver för att kunna åtnjuta ett gott förhållande till andra. — Ords. 3:13, 17.

På vilket sätt lär bibeln oss att leva i frid? Genom att bara säga: ”Var fridsamma”? Nej. I stället visar den vad det är som verkligen hindrar människor från att leva i frid och hur hindren kan övervinnas.

För det första visar den att det inte räcker med att vi bara önskar undvika stridigheter. Vi måste arbeta på att leva i frid med andra. Psalmisten sade: ”Är du en man, som älskar livet och önskar att se goda dagar? Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek. ... Sök friden och trakta därefter.” — Ps. 34:13—15.

Om du skulle göra upp en lista över fridsfördärvare, skulle du då inte, på grundval av vad du själv har fått erfara, sätta ”otyglade tungor och läppar” högt upp på listan? Många människor säger att de är religiösa, men vad tjänar det till att de påstår sig dyrka Gud, om deras tunga inte talar sanning, om den kommer med hånfulla och sarkastiska anmärkningar eller sprider upplysningar som skadar andras goda namn och rykte? Det är inte att undra på att lärjungen Jakob skrev: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl inte tyglar sin tunga utan fortfar att bedra sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng.” — Jak. 1:26, NW.

Självbehärskning ett tecken på styrka

Ett problem i detta sammanhang är att många menar att om man inte vedergäller oförrätt med oförrätt, är detta ett tecken på svaghet. Bibeln visar att det förhåller sig precis tvärtom. Vi läser i Ordspråksboken 16:32: ”Bättre är en tålmodig man än en stark och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.”

Ja, en person kan utåt sett förefalla att vara stark men innerst inne vara en vekling. Ingen kraft eller styrka är så svår att uppnå som moralisk styrka. Många saknar förmåga att behärska sina känslor, och de beskrivs träffande i Ordspråksboken 25:28: ”Såsom en stad, vars murar äro nedbrutna och borta, så är en man, som icke kan styra sitt sinne.” De är sårbara, när de utsätts för obehag eller förolämpningar av något slag.

Vad är då mest förståndigt: att ge luft åt sina känslor då och då för att lätta på det inre ”trycket” eller att dämpa det som orsakar ”trycket”? Varför inte arbeta på själva orsaken till problemet? I de flesta fall skall vi finna att det verkliga problemet bottnar i att vi är stolta, själviska, kortsynta eller okunniga om hur vi på bästa sätt skall lösa våra personliga problem. Detta leder till hetsiga ord och överilade handlingar. I kontrast till detta säger bibeln följande i Predikaren 7:9, 10:

”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig. Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.”

Ingen tycker naturligtvis om att bli utsatt för nedsättande anmärkningar eller handlingar. Men bör detta bli orsak till att vi tar till våld? Det har hänt att män blivit invalider eller gjort andra till invalider, ja, till och med förlorat livet eller vållat att andra har gjort det, därför att deras högmod och stolthet har drivit dem till att handla i hastigt mod. De kan förstöra hela sitt liv bara för att hämnas några få ord — ord som kanske i första hand inte var avsedda att förolämpa. Är inte detta ”dårskap”?

Genom bibelns råd får vi hjälp att inse och överväga följderna av vårt handlingssätt innan vi handlar — i stället för att behöva lära detta genom bitter erfarenhet efteråt. Bibeln hjälper oss att bygga upp den inre styrka vi behöver för att kunna söka ”friden och trakta därefter”. Den gör detta bland annat genom att hjälpa oss att få en rätt uppskattning av tingen — att inse vad som är verkligt viktigt i livet och vad som är mindre viktigt.

Många människor i vår tid anstränger sig till det yttersta för att skaffa sig så mycket materiellt överflöd de någonsin kan. Men ofta berövar de då sin äktenskapspartner och sina barn den omtanke de behöver. Följden blir att det uppstår slitningar och gräl i hemmet. Sätter du större värde på lyx och överflöd, till exempel överflöd av mat, än på att det råder kärlek och frid i ditt hem? Bibeln ger oss rådet: ”Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe [med dess filet mignon och T-bensstekar] med hat.” ”Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.” — Ords. 15:17; 17:1.

Somliga människor vinner genast vår respekt genom de fina egenskaper de lägger i dagen. Men hur förhåller det sig med främlingar eller med människor som vi känner men vars karaktärsdrag vi inte är så förtjusta i? Vad kan hjälpa oss att leva i frid med dessa människor? Det är inte alltid lätt att göra det. Men återigen kommer bibeln oss till hjälp. Den framhåller att vi är skyldiga att visa sådana människor en grundläggande respekt, eftersom vi är medlemmar av samma mänskliga familj.

Tusentals år innan de nutida vetenskapsmännen kom fram till slutsatsen att ”alla folk på jorden utgör en enda familj och har ett gemensamt ursprung” (The Races of Mankind, 1951, sidorna 3, 4), framhöll bibeln detta förhållande. (1 Mos. 1:26, 27; 3:20) Och genom att visa att Gud ”har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på jordens hela yta”, och att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och övar rättfärdighet godtagbar för honom”, undanröjer bibeln varje skäl till stolthet eller fördomar på grund av olikheter i fråga om ras eller nationalitet. — Apg. 17:26; 10:34, 35; NW.

Kärlek till nästan

Det krävs emellertid mer än att vi har aktning och respekt för varandra. Vi måste drivas av kärlek till vår nästa såväl som till oss själva. (Matt. 22:39) Redan på kung Salomos tid brukade människor säga: ”Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.” (Ords. 24:29) Många människor i vår tid följer alltjämt denna själviska regel. Återigen andra följer den regel som utformades av den kinesiske vishetsläraren Konfucius: ”Gör inte mot andra vad ni inte önskar att de skall göra mot eder.” Men också denna regel grundar sig på en negativ princip. Hur överlägsen är inte den positiva princip som Jesus uttalade: ”Såsom I viljen, att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.” — Luk. 6:31.

Ja, att söka friden innebär enligt denna positiva princip att vi inte bara avhåller oss från att göra det som kan vålla skada utan att vi gör det som är till gagn för andra, sådant som vi skulle uppskatta att de gjorde mot oss. Ett leende, en vänlig hälsning, sådana små uttryck för artighet som att man håller upp dörren för någon annan eller ger uttryck åt tacksamhet för den artighet som visats — dessa och många, många andra vänliga handlingar kan göra att vårt förhållande till andra människor blir helt annorlunda. Att vi tillämpar denna princip i mindre sammanhang gör oss redo att tillämpa den vid sådana tillfällen då det krävs större ansträngning och uppoffring att göra detta.

Somliga kanske säger: ”Att finna sig i små och enstaka förtretligheter är inte så svårt. Men hur blir det om man utsätts för hårda och långvariga påtryckningar?” Under sådana förhållanden slutar många upp att söka efter friden. De blir bittra och kan också göra sådant som är avsett att vålla skada.

Det är också en fråga om vart vi skall vända oss för att få hjälp och lindring. Skall vi lita till mänsklig förmåga eller förtrösta på Gud? Det kräver verklig tro att tillämpa följande råd: ”Hämnas inte er själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden; ty det är skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’ ... Låt dig inte besegras av det onda, utan fortsätt med att besegra det onda med det goda.” — Rom. 12:19—21, NW.

Har du sådan tro på att Gud är den högste domaren och att han skall genomföra sitt tillkännagivna uppsåt att skipa rättvisa på hela jorden? Tror du på bibelns löfte om en rättfärdig regering, ett rike som skall styras av Guds egen Son och införa evig fred? Du kan få sådan tro, men endast om du tar reda på vad bibeln lär och sedan tillämpar detta i ditt dagliga liv. Då får du bevis för att bibelns råd är tillförlitliga och praktiskt genomförbara.

Skulle du uppskatta att få hjälp att göra detta? Skriv då till utgivarna av denna tidskrift och begär att få kostnadsfria bibliska samtal i ditt hem med ett av Jehovas vittnen, en kvalificerad Ordets förkunnare. Lär känna hur sanna dessa ord är: ”Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall.” — Ps. 119:165.

[Bild på sidan 267]

Bibeln visar vad som hindrar människor från att leva i frid och hur hindren kan övervinnas