Förtrösta på Gud, inte på ditt eget förstånd
MÄNNISKOR som ägnar odelad hängivenhet åt Jehova Gud inser att alla slutliga domar över människorna ligger i hans händer. I de råd som kung David strax före sin död gav sin son och efterträdare, Salomo, sade han: ”Jehova rannsakar alla hjärtan, och varje benägenhet hos tankarna urskiljer han.” — 1 Krön. 28:9, NW; 1 Sam. 16:7.
Av dessa skäl bör vi inte känna oss oroade över vilken dom vissa människor eller grupper skall få. Jehova ger oss emellertid riktlinjer, så att vi kan följa det handlingssätt som kommer att medföra en gynnsam dom för oss själva och även medverka till att andra får en tillbörlig ställning i Guds ögon.
På grund av de mycket ömma förhållanden och känslor som råder med avseende på små barn och med tanke på Guds princip om familjeförtjänst, som dryftats i föregående artiklar, uppstår några närliggande frågor som förtjänar att dryftas.
Adopterade barn
Somliga har frågat: ”Hur förhåller det sig med barn som är adopterade? Är de inte en del av den familjeenhet som de adopterats in i, och bör inte deras ställning inför Gud bestämmas av deras adoptivföräldrars ställning?” Av allt att döma är det så. Om fosterföräldrarna är sanna kristna, kommer de att lära barnet Guds ords sanning. Om barnet lyder sina fosterföräldrar och de av Guds lagar som det kan förstå, då är det uppenbart att det som aposteln Paulus säger i 1 Korintierna 7:14 är tillämpligt.
Det kan också vara så att barnet uppfostras av icke-kristna fosterföräldrar. Det förefaller då som om barnet skulle få samma dom inför Gud som fosterföräldrarna. Om barnet är gammalt nog att urskilja rätt och orätt och verkligen gör det, i det att det visar avgjord kärlek till rättfärdighet och uppriktigt söker lära känna och följa sanningen, även om fosterföräldrarna inte gör det, ja, då bör det få Guds ynnest. — Hes. 18:14—18; 33:18, 19.
I de fall då ett äkta par har lagligen adopterat ett barn och därför har iklätt sig ansvar för det, då har de en stor andel antingen till godo eller till ondo i fråga om att bestämma barnets ställning. Men enskilda människor eller äkta par som bara har ett barn i hemmet för en släktings räkning och människor som får betalt för att ta hand om ett barn bör inte förvänta att barnet skall komma under Guds ynnest bara därför att de har hand om det. Det är inte de som har ansvaret för barnet, och principen om familjeförtjänst är inte tillämplig här. Men om de, medan de har barnet i sin vård, ger det undervisning från Guds ord i den utsträckning de kan göra det, då kommer detta naturligtvis att bli till barnets bästa, om det lyssnar och rättar sig efter det goda det får lära sig.
De som tjänar Gud bör göra allt de kan för att lära andra sanningen, men de som inte har det direkta ansvaret för ett barn bör inte mena att de måste blanda sig i det som är föräldrarnas rättigheter. Någon har kanske släktingar som inte är troende, men det är de icke troende föräldrarna i sådana familjer som har ansvaret att undervisa sina barn, och Gud låter dem göra det på det sätt de själva önskar. Om det blir tillfälle att berätta om sanningen för sådana barn, kan man naturligtvis göra det. Men att gå utöver detta, genom att till exempel försöka få laglig bestämmanderätt över barnen, skulle vara att blanda sig i andras angelägenheter. (1 Petr. 4:15) Gud gör inte detta; så varför skulle vi göra det? Överlåt det hela åt Gud, som sörjer för dem som har ett hjärta av rätt slag.
Faran i att gifta sig med en icke troende
Man bör lägga märke till att även om Gud välsignar den familj där bara den ena parten är troende, är det mycket oförståndigt av en kristen att gifta sig med en icke troende. Gud betraktar visserligen äktenskapsförbundet som heligt, men det betyder ändå inte att det inte skulle kunna uppstå mycket smärtfyllda problem. Det är mycket svårare att lära barnen Guds väg i ett hem som är söndrat i religiöst avseende. Den icke troende kan försöka motverka den undervisning som barnen får och kan till och med försöka förhindra att det ges sådan undervisning. Detta har skadliga verkningar på barnen. De kanske inte lyder det de får lära sig av den troende föräldern, och om det förhåller sig så, då får barnen samma dom från Gud som den icke troende föräldern.
En mycket svår situation kan uppstå, om den icke troende beslutar att separera från den troende på grund av religiösa meningsskiljaktigheter. Om den icke troende står fast vid att kräva separation, kan den troende låta honom (eller henne) gå. Aposteln Paulus framhåller att ”en broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid”. (1 Kor. 7:15) Men hur förhåller det sig om det finns barn i äktenskapet? Den icke troende kan försöka ta barnen med sig. Han eller hon kan till och med av en domstol få vårdnaden om barnen. De små möjligheter som den troende parten då har att träffa barnen och tala med dem om Guds väg är kanske inte tillräckligt för att leda barnen in på den rätta vägen. Den icke troende skulle också kunna gå sin väg och lämna barnen åt den troende, men vilka svårigheter skulle inte detta lägga på den troende! Det lägger ökade bördor på den kristna parten, som måste försörja barnen och samtidigt på tillbörligt sätt se till deras andliga väl.
Ja, ogifta personer bör inte vara olydiga mot apostelns råd, som är till bästa för dem själva och för de barn som skulle kunna födas i ett äktenskap med en icke troende. Aposteln följer bibelns råd till israeliterna, att inte ingå äktenskapsförbund med icke troende, då han råder änkor att gifta sig ”blott det sker i Herren”. — 1 Kor. 7:39; 5 Mos. 7:3, 4.
Men till dem som redan är sammanfogade i äktenskap med en icke troende eller står i andra bindande situationer som skulle kunna medföra en del problem i förbindelse med tjänsten för Gud säger aposteln: ”I vilken ställning någon än blev kallad, bröder, må han förbli i den, förbunden med Gud.” (1 Kor. 7:24, NW) Om någon är gift vid den tid då han kommer till kunskap om sanningen och den andra parten inte blir en troende, då räknar Gud ändå förhållandet som heligt. Men en ogift person som gifter sig med en icke troende sätter inte sitt förhållande till Gud i första rummet. Hans andlighet kommer då i allvarlig fara, och han utsätter sin ostrafflighet för en extra påfrestning.
Förtroende för Guds rättfärdighet
Det uppstår också andra frågor i förbindelse med principen om familjeförtjänst. Bibeln besvarar inte alla frågor. Den överlåter avgörandet i varje enskilt fall åt Jehova och åt hans Son, som har blivit förordnad att döma världen i rättfärdighet. — Apg. 17:31; 2 Tim. 4:1.
Bör vi göra oss bekymmer och spekulera över vilka som kommer att överleva den ”stora vedermödan” eller vilka som kommer att bli uppväckta? Om vi lever i överensstämmelse med Guds befallningar nu och kungör de goda nyheterna efter bästa förmåga, då kommer vi att göra Guds vilja.
Vad det gäller Jehovas domar, så kommer vi att förtrösta på Gud, om vi verkligen lär känna honom, och då kommer vi att likna Abraham. Han kände Guds rättvisa och barmhärtighet, och på grund härav framställde han en vädjan till förmån för människor som bodde i de onda städerna Sodom och Gomorra, i det han sade: ”Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där? Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?” Jehovas oförlikneliga barmhärtighet visades i det att han lyssnade till Abrahams vädjan och gick så långt att om det fanns tio rättfärdiga i området så skulle han helt och hållet skona städerna. — 1 Mos. 18:22—33.
Det är alltså bäst att inte vara överdrivet oroad, utan i stället vänta på Jehova och samtidigt fortsätta att göra hans vilja med samma förtroende som psalmisten gav uttryck åt, då han sade: ”HERRE, jag vet, att dina domar äro rättfärdiga.” — Ps. 119:75.
”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du ge akt på honom, så skall han själv göra dina stigar räta. Bli inte vis i dina egna ögon. Frukta Jehova och vänd dig bort ifrån det onda.” — Ords. 3:5—7, NW.