Har det kristna äktenskapet framgång i Afrika
I FLERA århundraden har kristenhetens kyrkor sänt missionärer till Afrika, och tusentals människor har blivit döpta under årens lopp. Medlemskapet i kyrkorna beräknades år 1968 uppgå till 42.056.000, eller en på åtta av den sammanlagda befolkningen i Afrika. Men hurudan är situationen för det kristna äktenskapet?
Undersökningar i olika länder söder om Sahara avslöjar att afrikanerna envist har hållit fast vid de traditionella formerna för äktenskap. De flesta till bekännelsen kristna afrikaner går inte till kyrkan för att bli gifta, eftersom de betraktar det kyrkliga bröllopet eller någon form av kontraktsenligt äktenskap såsom alltför västerländskt. Under de senaste åren har också industrialiseringen och den förändrade sociala strukturen haft sitt inflytande på de traditionella giftermålssederna. Många, särskilt bland de unga, bryr sig inte ens om att gifta sig enligt stammens seder.
Stambröllop kontra kyrkligt bröllop
Vid en undersökning, som beordrats av Allafrikanska ärkebiskopskonferensen (anglikansk) och utförts av Adrian Hastings, kom man fram till att i en viss del av Kenya förekom det under fem år i medeltal endast tio anglikanska kyrkbröllop om året, men däremot 4.000 dop. Ett stift i Uganda hade endast fjorton kyrkbröllop på 92.604 dop. Undersökningen visar att samma tendens är rådande över hela Afrika.
Det finns ett antal faktorer som påverkar afrikanen att gifta sig enligt stammens seder i stället för i kyrkan. ”Man kommer i allmänhet inte ifrån att betala brudpris i alla fall, så varför dra på sig de extra utgifter som ett kyrkligt bröllop medför?” resonerar han.
Henry Okulla rapporterade följande från Afrika till The Christian Century: ”Kyrkbröllop är kända för att vara dyrbara, inte bara därför att stora ekonomiska anspråk görs [av flickans föräldrar i form av hemgift], utan också på grund av de västerländska bröllopsseder som har anammats — dyrbara bröllopskläder, stora bjudningar, där man serverar öl och andra alkoholhaltiga drycker. Många blir så mycket fattigare därför att de gifter sig. Somliga unga människor samtycker därför helt enkelt till att börja leva tillsammans; först senare gör de sina äktenskapslöften giltiga inför flickans föräldrar och i samhällets ögon. Men till och med när äktenskapet har blivit fullt accepterat av samhället, vägrar kyrkan att ge dem detta erkännande, och sakramenten förvägras dem och deras barn.”
Den östafrikanske prästen J. Labrèche framhöll en annan faktor som utövar ett starkt inflytande: ”Afrikanerna önskar sig ett fruktsamt äktenskap, och det är inte lätt att övertyga dem om att de bör binda sig för livet innan de fått en garanti för att de kommer att få barn. Konkubinatet blir det naturliga sättet att undersöka detta.” Enligt afrikansk sedvänja beseglas äktenskapet av att ett barn föds. Innan detta sker är förhållandet i många fall mera att betrakta som ett ”försöksäktenskap”.
Enligt G. E. Currens och R. J. Payne, prästerliga talesmän för evangelisk-lutherska kyrkan i Liberia, ”betraktas inte äktenskapet såsom påbörjandet av en socialt sanktionerad förening mellan en man och en kvinna, utan i stället som ett kulminerande vittnesbörd om att en sådan förening blivit lyckosam”.
Det hela kan börja, såsom inom taitastammen i Kenya, när en man ger en gåva, kifu, till en flickas föräldrar som ett bevis på hans avsikt att tillförsäkra sig de slutliga rättigheterna över kvinnans förmåga att föda barn. Han får då brudens föräldrars tysta bifall till det sexuella förhållande som kommer att leda till att hennes fortplantningsförmåga tas i bruk. Det verkliga befästandet av detta förhållande såsom ett äktenskap kan komma efter det att kvinnan bevisat att hon inte är ofruktsam.
Kyrkan närmar sig stammarnas sedvänjor
Många lokala prästmän, som ställts inför det starka motståndet mot vad som betraktas som västerländska eller europeiska giftermålsseder, har utövat påtryckningar på sina kyrkors ledare att ändra kyrkans regler för att tillgodose församlingsmedlemmarnas eller de nyomvändas önskningar. Den högsta ledningen inom deras kyrkor har inte varit snar att göra officiella förändringar som skulle tillåta döpta afrikaner att gifta sig enligt stammens seder och ändå bevara en god ställning inom kyrkan. Men kyrkorna vill heller inte förlora medlemmar.
Följden har blivit att många kyrkor på den lokala nivån har varit toleranta, när kyrkomedlemmar gift sig enligt stammens seder i stället för i kyrkan. Man har inte alls eller endast i ringa utsträckning vidtagit disciplinära åtgärder från kyrkans sida. Somliga kyrkor har gått så långt att de har infört en ”välsignelse”, som skall ges dem som har trätt in i så kallade ”försöksäktenskap”, även om detta inte är laggiltigt.
Om de nyomvända redan är gifta enligt stammens sedvänjor, är det många kyrkor som går med på att döpa dem. Ytterligare problem uppstår om afrikanen är polygamist och alltså har mer än en hustru. Den anglikanska kyrkans Lambeth Conference, som hölls år 1888, ”var beredd att i vissa fall låta dem [polygamisterna] gå till dopet, och andra protestantiska kyrkor har tid efter annan handlat på samma sätt”, enligt Hastings rapport. Men ändå har de flesta kyrkosamfundens officiella ståndpunkt förblivit emot polygami, även om de har varit benägna att betrakta polygamistens bihustrur med större överseende.
I början av år 1972 gav Vatikanen efter för påtryckningarna och utfärdade nya regler för upptagande av vuxna genom att införa kategorin ”sympatisörer” för dem som lever i polygami. Dessa proselyter kan ta del i många av kyrkans aktiviteter, men officiellt måste de upphöra med sitt månggifte före dopet.
I kontrast till somliga kyrkors officiella ståndpunkt har evangelisk-lutherska kyrkan i Liberia i mer än tjugo år döpt polygamister, på det villkoret att de inte skaffar sig fler hustrur. För att rättfärdiga detta handlingssätt hävdar Currens och Payne i sitt gemensamma uttalande: ”Detta tillvägagångssätt är ett levande vittnesbörd om den nåderike Gud som möter människor där de är och accepterar dem som de är, för att sedan genom sin Ande omforma deras liv. Det är nåd i verksamhet för denna generations afrikaner.”
”Det stora grå området”
Enligt prästmannen Currens’ och Paynes uppfattning ”är det egentliga problem som kyrkan ställs inför inte att det existerar månggifte, utan vad man skall göra med det stora grå området av olösta svårigheter i förhållandet mellan män och kvinnor som är ogifta eller som är så kallade monogamister”.
I deras rapport heter det vidare: ”Det är i högsta grad tvivelaktigt huruvida 90 procent av lutherska kyrkan i Liberia är ’monogam’, om man med detta menar en äktenskaplig förening där mannen och hustrun är trogna mot varandra. Vad som i verkligheten existerar bland majoriteten av medlemmarna är varierande grader av utomäktenskapliga förbindelser — från tillfälligt äktenskapsbrott, dvs. att mannen tillfälligt tar sig en älskarinna medan hustrun ammar ett barn, till hemligt men ihållande konkubinat. Sådana förhållanden sanktioneras av stammens kultur och praktiseras nästan överallt i den västinspirerade delen av samhället.”
Vad har följden blivit? Samma lutherska rapport säger vidare: ”Kyrkans tillvägagångssätt har i själva verket utgjort en mycket fruktbar jordmån för uppkomsten av bedrägeri och hyckleri. ... Är det inte något allvarligt fel, när kristna människor tar sin tillflykt till bedrägeri för att kunna stanna kvar inom kyrkan?”
Vad är det för fel?
Ja, det är inget tvivel om saken. Något är allvarligt fel! Man får skörda vad man har sått. En skrymtaktig kyrka frambringar skrymtaktiga medlemmar. I stället för att lära de afrikanska proselyterna djup respekt för Gud och hans principer, som måste tillämpas opartiskt över hela världen, har man tagit sin tillflykt till kompromiss och jämkningar. Det är uppenbart att syftet är att göra proselyter och till varje pris behålla dem inom kyrkan. Det är sällan en medlem blir utesluten på grund av äktenskapsbrott eller ”försöksäktenskap”. Månggifte tolereras och ursäktas.
Kristenheten har inte gett äktenskapet någon stabiliserande kraft, nu när sociala förändringar sveper över kontinenten och gör att allt fler människor kommer på drift i moraliskt avseende. D. W. T. Shropshire sade i sin rapport om äktenskap i Sydafrika beträffande de sorgliga följderna av detta: ”Våra infödingsbyar är fulla av män och kvinnor som varken är gifta enligt kristna ceremonier eller inhemska sedvänjor, och de blir inte föremål för disciplinära åtgärder från någotdera hållet.”
Där det kristna äktenskapet har framgång
Kristenheten har öppet underlåtit att hjälpa afrikanerna att anamma kristna normer för äktenskapet. Men innebär detta att det kristna äktenskapet inte kan ha framgång i Afrika? Nej! Det är nämligen stor skillnad mellan vad som lärs ut eller tillåts i kristenhetens kyrkosamfund och vad bibeln lär och uppmanar sanna kristna att göra.
Starka bevis för detta kan iakttas i Jehovas kristna vittnens liv, vilka nu uppgår till över en kvarts million människor i Afrika. De har lärt sig Guds normer, som tillkännages i bibeln, och har nu lyckan att inom familjen uppleva de gagneliga verkningar och välsignelser som blir följden. Afrikanerna visar sig vara fullt i stånd att upprätthålla Guds upphöjda normer för äktenskapet utan att behöva några särskilda medgivanden.
”Försöksäktenskap” förkastas såsom vad det i verkligheten är: otukt. Att följa bibelns råd att gifta sig ”blott det sker i Herren” försäkrar en om att man kommer att få en medtroende till äktenskapspartner. (1 Kor. 7:39) Verkligt kristna föräldrar begär inte orimligt stora hemgifter, om de över huvud taget begär några. Man tar risken att barnlöshet kan bli följden, men om detta skulle inträffa trots att man vill ha barn, kan paret få tröst av att veta att Gud kan rätta till detta förhållande i sin fullkomliga, nya ordning. Under tiden kan de till fullo glädja sig åt att frambringa ”andliga barn” genom att hjälpa andra in på frälsningens väg.
Sanna kristna i Afrika tvekar inte att gå till sina Rikets salar för att gifta sig där och få goda råd från en äldste om äktenskapets ansvar och privilegier. Denna tjänst är kostnadsfri. Därefter förvissar de sig om att deras äktenskap blir tillbörligt inregistrerat.
Kärlek och respekt hjälper det kristna paret att bevara sig trogna mot Gud och mot varandra, så att de inte låter några andra komma innanför detta äktenskaps gränser och ge upphov åt svartsjuka eller befläcka den äktenskapliga bädden. (1 Kor. 7:1—5) Äktenskapet blir upphöjt och får sann värdighet, när mannen uppmuntras att axla sitt ledarskap och älska sin hustru såsom han älskar sig själv. Kristus tas till föredöme i sitt sätt att älska församlingen. Hustrun å sin sida får lära sig att visa ”djup respekt för sin man”. Tillsammans gör de till sitt mål att uppfostra barnen i ett kristet hems kärleksfulla atmosfär. — Ef. 5:21—33; 6:1—4; NW.
En man, som nu är ett vittne, var tidigare döpt som katolik trots att han fortfarande var polygamist och utövade en fetischreligion. Nu är han ett Jehovas vittne och är inte längre polygamist. Två av hans före detta hustrur är också vittnen nu. En av dem har sedan dess gift om sig och tjänar nu som heltidsförkunnare. Denne före detta polygamist förklarar, nu när hans hem är fritt från svartsjuka: ”Mitt samvete är rent därför att jag följer Jesu råd att ha endast en hustru. Jag vet att jag nu rättar mig efter Herrens anordning för ansvarsmedvetna kristna.”
Drivna att göra förändringar
Uppriktiga, gudfruktiga afrikaner i tusental gör varje år förändringar i sina liv för att kunna följa bibelns normer och kvalificera sig för det kristna dopet bland Jehovas vittnen. Om någon lever i ”försöksäktenskap” eller är gift enligt stammens sedvänjor, får han hjälp med att låta inregistrera äktenskapet, varvid alla berörda parter får tydligt klargjort för sig att paret nu ikläder sig alla äktenskapets förpliktelser och får del av alla dess privilegier.
Om någon redan är polygamist, när han lär känna Guds sanning, uppstår det helt naturligt en känslomässig strid i hans sinne och hjärta. Ekonomiska faktorer är också inbegripna, eftersom han tidigare haft nytta av sina ytterligare hustrur och barn, när det gällt att så och skörda. Men när en man verkligen älskar Gud, driver detta honom att skicka bort alla utom den som verkligen är hans hustru, nämligen hans första hustru. Han är villig att göra detta trots att han kanske har fattat större tillgivenhet för en yngre, senare hustru, eller trots att hans första hustru kanske inte är lika intresserad av att studera bibeln som någon av de senare hustrurna. — Ords. 5:18.
Anordningar görs för att sända i väg alla de senare hustrurna, så att de antingen kan återvända till sina föräldrars hem, om detta är lämpligt, eller bo i enskilda hem. Saker och ting sköts på ett ärbart sätt. Tillbörliga anordningar görs också för att ta vård om barnen. Åkerfälten blir inte heller försummade, för vittnena hjälper varandra alltefter behov och beger sig från den ena gården till den andra, tills det hårda arbetet med sådd och skörd är fullbordat.
När dessa uppriktiga afrikaner studerar bibeln, lägger de märke till att månggifte praktiserades under patriarkernas tid och inte var förbjudet i den mosaiska lagen. Men i stället för att försöka gå tillbaka till denna förkristna tid för att få ett precedensfall och en förevändning för månggifte och oskriftenlig skilsmässa granskar de sanna tillbedjarna mera ingående vad Guds vilja är för de kristna i våra dagar.
Jesus sade att de förkristna anordningarna för skilsmässa på olika grunder gjordes för folkets hårda hjärtans skull. Om man förespråkar skilsmässa på vilka som helst grunder eller önskar ha mer än en hustru och leva i månggifte, säger man i själva verket till Gud: Jag skulle vilja ha tillåtelse till detta för mitt hårda hjärtas skull. Jesus upprätthöll Guds princip om engifte, som var rådande i Eden och enligt vilken endast ”två skall vara ett kött”. Denna norm kommer också att råda i hans nya tingens ordning; därför är det nu tillbörligt att man följer denna norm inom den kristna församlingen. — Matt. 19:3—8, NW.
Det kristna äktenskapet har framgång i Afrika. Trots kristenhetens bedrövliga underlåtenhet att lära den afrikanska befolkningen att leva ett kristet liv och att stå emot det moraliska förfall som nu håller på att underminera äktenskapsanordningen, ger Jehovas kristna vittnen bevis för att det kristna äktenskapet är framgångsrikt. De lär också sina medmänniskor i Afrika hur de kan leva i ett lyckligt, kristet äktenskap. De följer bibelns uppmaning: ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga människor och äktenskapsbrytare.” — Hebr. 13:4, NW.