Tillämpar du ”upphittarens rätt”?
HUR känner du det när du hittar någonting värdefullt som någon har förlorat?
Väcker det genast hos dig en känsla av att det tillhör dig, så att du slår bort tanken på att lämna det tillbaka, i det du tänker på ”upphittarens rätt”?
Det kan hända att du inte har en sådan förhärdad uppfattning. Men börjar du sedan bortresonera att du skall lämna tillbaka det, i det du kanske tänker så här: ”Den som tappade saken borde ju inte ha varit så vårdslös att han tappade den” eller: ”Jag vet inte vem ägaren är. Det är inte mitt ansvar att ta reda på det — dessutom är det alldeles för besvärligt”?
Det är mycket lätt att tänka på detta sätt. Men hur ser Gud på att lämna igen förlorade föremål?
Vi kan få reda på detta genom att undersöka vad den lag som han gav genom Mose har att säga om just denna fråga. Det heter i denna lag: ”Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det tillbaka till din broder. Och om din broder icke bor i din närhet eller om du icke vet, vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du lämna det tillbaka åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan hava förlorat och som du hittar; du får icke draga dig undan.” — 5 Mos. 22:1—3.
När det rörde sig om förlorade djur, skulle det kosta upphittaren en del av hans egna medel att livnära djuret till dess ägaren uppenbarade sig, men detta var inte någon ursäkt för upphittaren att behålla djuret för egen del eller låta det löpa som förlorat, så att det kanhända blev stulet eller angreps av hundar eller vilda djur.
Vad skulle å andra sidan ske om den som hittade föremålet placerade det bland sina egna ägodelar och inte lämnade tillbaka det? Om han blev ertappad och befanns skyldig, räknades han som tjuv. Lagen lydde: ”Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp — det må gälla oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har förlorats — och någon påstår, att en orättrådighet verkligen har ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.” — 2 Mos. 22:9; jämför 2 Moseboken 22:1, 4.
Ett sådant fall skulle komma inför stadens äldste, som tjänade som Guds representanter när det gällde att döma i sådana angelägenheter. Genom en undersökning skulle de få fram fakta och sedan tillämpa lagen. För det mesta kan förlorade föremål som hittas bland någon annans tillhörigheter identifieras genom vissa märken och särdrag och genom vittnen som är förtrogna med föremålet i fråga. I de mindre samhällena i Israel skulle det i särskild grad ha varit så.
Om man fann att någon hade hos sig ett föremål som han hade hittat, hur kunde han då med rätta anklagas som tjuv? Hur skulle domarna veta att han inte bara hade det i förvar till dess ägaren uppenbarade sig? Genom att han inte hade gjort tillbörlig anmälan och gjort tillräckliga ansträngningar för att få reda på ägaren. En ärlig person skulle ha underrättat stadens äldste såväl som andra om att han hade funnit en viss sak och hade den i förvar för ägarens räkning. Den som hade hand om föremålet i fråga skulle då vara fri från anklagelse.
Om det hade gjorts tillbörliga ansträngningar att få reda på ägaren och upphittaren hade väntat en rimlig tidsperiod, skulle han utan tvivel ha lov att sälja det upphittade eller på annat sätt förfoga över det.
Varning för frestelse
En människa som i normala fall inte skulle stjäla kan bli frestad då hon finner ett borttappat föremål. Hon kan komma att känna lystnad och faktiskt bli jämställd med en tjuv. Gud betraktar en sådan människa som syndare, inte bara mot föremålets ägare, utan också mot Gud själv. När någon genom sitt samvete får klart för sig vad han har gjort, bör han snabbt reda ut det hela med den som han har gjort orätt emot och be till Gud om förlåtelse. — Matt. 5:23, 24.
Vilket personlighetsdrag är det som är framträdande hos någon som hittat någonting och själviskt behåller det utan att göra en omsorgsfull ansträngning att återlämna det till ägaren eller som kräver en belöning? GIRIGHET. Och giriga människor kommer inte att få evigt liv från Gud. — 1 Kor. 6:10.
Gör ansträngningar att finna ägaren
Någon kan fråga: ”Hur stora ansträngningar skall jag göra för att få tag på ägaren till ett borttappat föremål?” Lägg märke till följande som ett av Jehovas vittnen varit med om och som ger ett gott föredöme:
En man från San Francisco tappade en plånbok med 395 dollar, när han steg ur en taxi i New York. Ett Jehovas vittne hittade den. Han ringde till ett hotell i New York där mannen skulle bo enligt anteckningar i plånboken. Men han hade redan rest till London. Med hjälp av rumsbeställningar kunde vittnet per telefon få tag på mannen i London. Efter telefonsamtalet, under vilket mannen gav uttryck åt sin tacksamhet, sändes plånboken och dess innehåll med avdrag enbart för porto till mannens affärsadress i San Francisco.
Det är sällan man hittar någonting som är så värdefullt. Men i vilket fall som helst är den princip som Jesus fastställde tillämplig: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket. Alltså, om ni inte har bevisat er trogna i förbindelse med den orättfärdiga rikedomen, vem skall då anförtro er den sanna? Och om ni inte har bevisat er trogna i förbindelse med det som är en annans, vem skall då ge er något för er egen räkning? Ingen hustjänare kan vara slav åt två husbönder; ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt rikedomen.” — Luk. 16:10—13, NW.
Att återlämna ett borttappat föremål är i allmänhet en ganska liten angelägenhet, men den inbegriper ändå frågorna: Vem eller vad tjänar jag som min Gud? och: Gör jag mot andra det som jag vill att de skall göra mot mig? — Matt. 7:12.
När det gäller en belöning, så vill den som är ärlig inte ha det som tillhör en annan. Det ligger större belöning i att äga ett gott samvete tillsammans med lycka. ”Saliga [Lyckliga, NW] äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.” (Ps. 106:3) Och om det dessutom inte görs i en anda av egenrättfärdighet, kan vår ärlighet anbefalla åt den andre sanningen i Guds ord, med dess förträffliga principer. Detta är ett av de sätt på vilka vi kan ”göra sanningen uppenbar” och därigenom anbefalla oss ”åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn”, såsom hans tjänare. — 2 Kor. 4:2, NW.