Att leva under osäkra förhållanden på Irland
UNDER vintern 1968/1969 hände det att den oro som envist hade hemsökt Irland på nytt blossade upp i öppen konflikt. Sedan dess har det förekommit fruktansvärd blodsutgjutelse och oerhörd materiell förstörelse. Mer än tusen människor har dött i bombexplosioner, skottlossningar och lönnmord. Tusentals andra har blivit lemlästade, vanställda och skadade. Vad är orsaken?
I grunden beror det på religiösa och politiska skiljaktigheter — mellan protestanter och romerska katoliker. På ena sidan står protestanter som är förbundna med det brittiska styret, och på andra sidan står romerska katoliker sammanlänkade med kampen för irländskt oberoende. Sorgligt att säga är det, trots allt vad historien har lärt oss, många som menar att våld är ett sätt att avgöra skiljaktigheterna.
Protestantisk bakgrund
Jag föddes i Belfast på norra Irland år 1917. Bland det som övade stort inflytande på mitt liv var orangistorden, en organisation som var ägnad åt protestantismens sak. Den har fått detta namn efter kung Vilhelm av Oranien (Orange) på grund av dennes seger över kung Jakob II av England i slaget vid Boyne på Irland år 1690.
Årets höjdpunkt för orangisterna är den stora paraden den 12 juli, då denna seger firas. Häftiga känslor eggas upp av de många musikkårer med blåsinstrument och trummor som ger färg och spänning åt marschen. Jag kommer mycket väl ihåg hur jag gick tillsammans med min far, som var framstående trumslagare i en av musikkårerna. Detta är en verklig demonstration av protestantisk styrka och överlägsenhet på norra Irland, och det tjänar naturligtvis till att öka bitterheten mellan grupperna.
En förändring till kristen neutralitet
Vändpunkten i min inställning kom i mitten av 1950-talet. Min mor, som en gång varit hängiven protestant, hade i många år varit löst knuten till Jehovas vittnen. Men ingen av oss unga, som var genomsyrade av en anda av nationalism och protestantisk överlägsenhet, ägnade någon särskild uppmärksamhet åt vad hon sade till oss.
Jag blev medlem av Church of Ireland, det största protestantiska kyrkosamfundet i landet. Jehovas vittnen var emellertid mycket ihärdiga, fastän vänliga. Med tiden satte de i gång ett bibelstudium med min hustru. Kort därefter väcktes mitt intresse så mycket att jag började vara med vid deras möten. Tack vare den goda undervisning som gavs fick jag snabbt kunskap om bibeln, och både min hustru och jag blev döpta av Jehovas vittnen år 1956. Nu har jag inte den fanatiska och hatfyllda inställning som utmärkte mina tidigare år, utan bibelns sanning har hos mig utvecklat uppskattning av verkliga kristna egenskaper. — Gal. 5:22, 23.
Jehovas vittnen är strängt neutrala när det gäller de partistrider som griper omkring sig på alla sidor om dem. De vägrar att på något som helst vis ta del i de religiösa och politiska konflikter som rasar. Så de dagar är förbi då jag till exempel hotade att begrava min hammare i huvudet på en romersk-katolsk arbetskamrat, om han talade om religion en enda gång till.
Men du kanske undrar hur den som förblir neutral kommer till rätta med de påtryckningar som han oundvikligen utsätts för. Hur kan han hålla fast vid kristen neutralitet inför en fanatisk religiös och politisk strid? Hur påverkar det hans eget och hans familjs liv?
En beskrivning av en del av de upplevelser som min familj och mina vänner har haft kommer att ge svar på dessa frågor.
Hur man bevarar en rätt syn
Jag arbetar på ett av de stora sjukhusen i Belfast, och där får jag på nära håll se många av de olyckliga offren för de fruktansvärda bombexplosionerna. Sådana tragedier inträffar nästan dagligen, särskilt i städerna Belfast och Londonderry.
Att regelbundet se människor utan ben eller armar eller människor som är vanställda på annat sätt bäras in i sjukhuset kan vara en upprörande erfarenhet. Det leder ofta till en fruktansvärd bitterhet hos människor, och det är bara genom att man i sitt sinne fast och säkert bevarar Guds löfte om en rättfärdig ny ordning som man kan bevara en rätt syn. — 2 Petr. 3:13.
Hotet till liv och egendom finns där alltid. En av mina kristna vänner var till exempel portvakt i ett stort kontorskvarter, som hade blivit måltavla för terroristernas bombattacker. Han och hans familj lyckades precis komma ut ur byggnaden, innan en hundrakilosbomb exploderade och ödelade byggnaden och förstörde alla deras ägodelar.
Men man kan inte låta sig oroas av sådant. En av vännerna i vår kristna församling sade att när en kula hade splittrat hennes sovrumsfönster, så tänkte hon: ”Jag ställer in sängen i det andra rummet. Jag skall inte gå miste om någon sömn i natt!” Vid ett tillfälle hamnade min bror mitt i en eldstrid mellan säkerhetsstyrkorna och terroristerna. En annan gång stal man hans bil.
En dag exploderade en tjugofemkilosbomb i byggnaden mitt emot vårt hus, inte längre bort än sju meter. Den orsakade stor skada på många hus i området.
Just då höll vi på att göra oss i ordning för att resa till en av våra kristna sammankomster. Men vi lät inte denna händelse hindra oss. Sedan vi hade gjort tillfälliga reparationer, gav vi oss av till sammankomsten och lämnade våra bekymmer bakom oss. Den styrka och det hopp som vår Skapare, Jehova Gud, ger hjälper oss att rida ut dessa stormar.
Närvaro vid församlingens möten
En del av vår gudsdyrkan består i att regelbundet vara närvarande vid kristna möten. Men enbart att färdas till dem kan vara nervpåfrestande. Det finns alltid risk för bilbomber. Fordon packas fulla med sprängämnen och parkeras sedan, färdiga att explodera, på någon plats där de beräknas orsaka stor förstörelse. En gång exploderade en bil utan förvarning mindre än femton meter från vår bil. Det är skräckinjagande att se skenet från den exploderande bomben och se hur människor slungas till marken bland kringflygande spillror!
Ibland gör vi långa omvägar kring farliga områden och ställen där vi vet att det brukar bli oroligheter. Vi måste vara beredda på långa dröjsmål, då trafiken dirigeras bort från ett misstänkt fordon. Säkerhetsstyrkorna letar också ibland noggrant igenom fordon i sitt sökande efter sprängämnen. Vi måste vara beredda på sådant och ge oss av till mötena tillräckligt tidigt för att vara säkra på att komma dit i tid.
De som åker bil gör ofta klokt i att låsa in sig i bilen för att hindra att sådana som vill tilltvinga sig bilen rycker upp dörrarna. En familj som var på väg till ett församlingsmöte måste stanna i en rad av bilar framför ett trafikljus. De slogs av skräck då de såg hur terrorister snabbt gick från den ena bilen till den andra och försökte lägga beslag på fordonen. Ett av låsen på deras bil var trasigt. Till all lycka slog ljuset om då terroristerna närmade sig, och familjen kunde köra vidare. Det behöver inte sägas att dörrlåset snabbt blev reparerat.
Sådana förhållanden har orsakat mycket besvär, men alla våra församlingsmöten i Belfastområdet har pågått som vanligt. Ingen har lidit skada medan han varit närvarande.
Vakter
Någonting som har orsakat oss avsevärda svårigheter när det gäller att hålla fast vid en neutral kurs är att det bildats privata vaktstyrkor, särskilt i Belfast och Londonderry. Sådana grupper bildas där romersk-katolska och protestantiska bostadsområden gränsar intill varandra. På dessa ställen uppstår det lätt oroligheter. De som bor i sådana områden organiserar sig till skydd mot inträngande extremister som är inställda på att begå mord och förstöra egendom.
Välmenande grannar utsätter ofta Jehovas vittnen för starka påtryckningar att ta del i att skydda området. En av mina kristna bröder hade för en tid sedan flyttat till en gata, där grannarna beslöt att organisera sig i en vaktstyrka. Alla som bodde där kallades till ett särskilt möte. Det behöver inte sägas att familjen med vittnen, som var de enda på gatan som inte tog del i mötet, kände sig litet ängsliga. Ett antal romersk-katolska familjer på gatan hade redan tvingats att lämna sina hem, sedan deras hus utsatts för stenkastning.
Sedan det särskilda mötet hade avslutats, hördes det en knackning på ytterdörren. Det var två kvinnor som samlade in mat och andra förnödenheter åt vakterna. Familjen förklarade att de som Jehovas vittnen hade en neutral ställning, och kvinnorna gav sig av utan att ställa till svårigheter. — Joh. 17:15, 16.
Ivern att hålla vakt spred sig emellertid, och det kom många fler krav på materiellt bistånd. Man begärde pengar till varma kläder åt dem som stod på vakt under kyliga vinternätter. Det samlades också in pengar till en fond för att man skulle kunna föra ut kvinnor och barn ur området, om svårigheterna tilltog. Varje gång som sådana krav framställdes förklarade Jehovas vittnen sin kristna ställning.
Allteftersom spänningen växte, och förstöringen av hus och annan egendom inte kände några gränser, växte också påtryckningarna att rätta sig efter andra och ta ställning. Man måste se den häpnadsväckande förstöring som ödelagt stora områden av Belfast för att helt och fullt förstå hur kritisk situationen är och hur desperata människorna är att skydda sig. Vittnet på denna gata förklarar:
”Vakterna blev mer och mer otåliga över vår neutrala ståndpunkt. De förklarade att alla gjorde sin del för att skydda området, medan jag sov djupt i min varma säng, skyddad genom att de höll vakt.
Allt jag behövde göra, sade man, var att gå kring kvarteret några timmar varje natt och rapportera det som verkade misstänkt. De försökte framställa det som om jag inte var kristen, eftersom prästen som bodde där tog på sig uppgiften när det blev hans tur. Fastän känslorna mot min ståndpunkt svallade mycket högt, förklarade jag på nytt varför mitt samvete inte tillät mig att ta del i sådan verksamhet.
När jag hänvisade till de bibliska principer som gällde, började de ge sig av en och en. Men de förklarade att om det skulle brinna i mitt hus på grund av terroristverksamhet, så skulle de inte hjälpa mig.
Jag kunde förklara för den siste av vakterna som stannade kvar att de första kristna inte tog del i striderna vid den tid då Jerusalem förstördes under första århundradet. De kämpade inte för de kejserliga romerska härarna och inte heller för de nationalistiska judiska styrkorna, utan förblev absolut neutrala, även om det ådrog dem förkastelsedom från deras grannar. Jag framhöll att det inte var så att de kristna under det första århundradet inte brydde sig om sina landsmän — Jesus grät när han tänkte på vad som skulle hända Jerusalem — utan att de var trogna mot Guds rike och vägrade att låta sig dras in i världens politiska stridigheter.
Efter ett samtal om dessa punkter och en del annat sade den som stannade kvar att han nu förstod vår ståndpunkt. Vi har inte blivit oroade sedan dess.” — Joh. 18:36.
Detta visar vilka starka påtryckningar en sann kristen måste stå emot, om han skall undvika att låta den nuvarande ordningen pressa in honom i sin gjutform.
Barrikader
Ibland tar människorna här lagen i egna händer och avspärrar de områden de bor i. Man reser upp barrikader till skydd, och personer som betraktas som icke önskvärda får inte passera.
Vid ett tillfälle hade det i det område där min svärson och hans familj bor förekommit skottlossning, och några hade blivit dödade. Det rådde hatstämning, och hätsk förbittring och raseri tornade upp sig. Barrikaderna kom på plats.
En av barrikaderna blockerade helt och hållet sidoingången till min svärsons hus. Om man hade flyttat barrikaden någon meter, skulle det ha besparat honom en hel del besvär. Därför beslöt han att försöka få barrikadbyggarna att flytta den. Men de var inte på humör för ett resonligt samtal. En av dem framhöll vredgat att min svärson inte hade rätt att klaga, eftersom han inte tog del i försvaret av området.
När han såg deras fientlighet, kom han till slutsatsen att det inte var värt att diskutera saken. Han fann sig i besväret.
Samtal i familjen
Någonting som har hjälpt vår familj att bevara ett tillbörligt kristet uppförande och undvika onödiga svårigheter är regelbundna samtal i familjen. Vi resonerar om vad vi med rätta bör göra för att möta olika omständigheter som uppstår under de nuvarande oroliga förhållandena. Att man på förhand har klart för sig vad som är det förståndiga och enligt bibeln godkända handlingssättet har sannerligen varit till hjälp.
Det är viktigt att repetera sådana angelägenheter, eftersom det kan betyda att man räddar sitt liv, om man gör det som är rätt. Bland det som vi gång efter annan repeterar är följande: Man måste se till att genast komma bort från en plats när man ser att våld börjar flamma upp, och man får inte vänta i närheten för att se vad som inträffar. När det förekommer oroligheter, måste man också stanna inomhus och hålla sig borta från fönstren. Rikoschetterande kulor och kringflygande glassplitter har inte anseende till person!
Predikande från hus till hus
I våra samtal har vi också gett en framträdande plats åt frågan hur vi bäst skall fortsatta vår verksamhet med att göra besök från hus till hus för att hjälpa människor att komma till exakt kunskap om Guds uppsåt. Det behövs stor takt och urskillning för att fullgöra detta predikoarbete under de nuvarande osäkra förhållandena.
Människor är helt naturligt mycket misstänksamma och rädda för främlingar. I Belfast har det många gånger hänt att en knackning på dörren förebådat ett mördarband. Människor har skjutits till döds på sin egen tröskel!
Man måste också betänka att i somliga delar av Belfast har inte ens säkerhetsstyrkorna fritt eller säkert tillträde. I somliga fall har hemliga agenter gett sig ut för att vara personer som gjort besök från dörr till dörr. Följaktligen är människor misstänksamma mot var och en som inte är välkänd i området.
I somliga fall har Jehovas vittnen på grund av hot från terrorister tvingats lämna vissa områden, både romersk-katolska och protestantiska. Vi har inte stannat för att diskutera, utan har snabbt gett oss av hellre än att vänta på att det skulle komma till våldsamheter. Ibland har vi undvikit vissa områden helt och hållet, men längre fram börjar vi återigen besöka människor i dessa områden. Men vi måste vara mycket försiktiga när vi gör det.
Det är viktigt att vi gör bruk av praktisk vishet. Medan oroligheterna stod på sin höjdpunkt, minskade vi således drastiskt vår predikoverksamhet på kvällarna. Vi har också funnit det vara bra att ha någonting som tydligt visar vilka vi är. Det är till nytta när säkerhetsstyrkorna kontrollerar oss, men inte bara det, utan det hjälper också till att dämpa farhågorna hos en del av dem vi besöker.
För många här är det svårt att inse att någon kan vara kristen och tro på bibeln utan att vara antingen romersk-katolik eller protestant. Men många fler börjar inse att Jehovas vittnen är annorlunda, att vi är neutrala och att vi verkligen håller oss avskilda från allt som hör till politik, vare sig det har romersk-katolsk eller protestantisk färg.
De verkningar bibelns sanning har
Jag tycker särskilt mycket om att vara verksam i det offentliga predikoarbetet bland mina romersk-katolska grannar. För närvarande har jag regelbundet bibliska samtal med ett ungt romersk-katolskt par i deras hem, och de uppskattar de underbara sanningarna från bibeln och dess löfte om verklig fred och säkerhet. Efter ett år av glädjefylld samvaro är det stimulerande att se hur bibelns sanning kan bryta ner de barriärer som har hållit människor skilda åt under hundratals år och orsakat sådana osäkra förhållanden.
Nu ser jag fram emot var nästa kristna sammankomst, då den första medlemmen av denna tidigare katolska familj planerar att genom vattendop symbolisera sitt överlämnande åt att göra Jehovas vilja. En av mina vänner nämnde om hur storslaget det är att se den nära vänskap vi har mellan oss, den ene en tidigare hängiven romersk-katolik och den andre en tidigare fanatisk protestant.
Medan det värsta av oroligheterna periodiskt avtar, finns osäkerheten alltid kvar. Situationen är mycket spänd, det sjuder som i en vulkan, och detta kan betyda stora mentala och känslomässiga påtryckningar. Min familj och jag lever mitt under de osäkra förhållandena här på norra Irland, men vi har ingen del i dem, och jag tackar Gud för detta. — Insänt.