Öarna i stilla havet får höra de ”goda nyheterna”
”GE DIG av från alltsammans! Kom till de soliga öarna i södra Stilla havet” är reklamtexter som förekommer på resebyråernas affischer runt om i världen. Och man har verkligen gett sig av från en hel del när man är på de nio färgrika ögrupper i södra Stilla havet, där den kristna predikoverksamheten utförs under tillsyn av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Fidjiöarna.
Det varma öklimatet och de bördiga, alstringsrika jordarna återspeglas i det sorglösa folket. Livet är fortfarande mycket lättsamt. Tid och andra faktorer som är bestämmande i länder där människor lever ett mera regelbundet liv är inte så viktigt för många människor här. Det förefaller som om de lever enbart för glädjen att leva, och de är vanligen mycket gästfria och vänliga. Bland dem finns många Jehovas kristna vittnen.
De 1.200.000 människor som är kringspridda över hundratals underbara öar betjänas nu av femton gånger så många förkunnare av de ”goda nyheterna” om Guds rike som för bara tjugo år sedan. Skulle du vilja komma med oss på en kort tur för att träffa några av dem? Det kommer att betyda att du får resa en hel del.
Det område som omfattar dessa nio ögrupper börjar öster om Australien och sträcker sig omkring kring 5.000 kilometer över södra Stilla havet och når så långt norrut som till ekvatorn. Tahiti är vårt första mål.
Franska Polynesien
Tahiti är den största och mest utvecklade av de 130 öarna i Franska Polynesien. Att nå de 80.000 människorna på alla dessa öar med de ”goda nyheterna” är en verklig uppfordran, men mer än 200 av Jehovas kristna vittnen ger ivrigt gensvar till denna uppfordran.
Mycket varm och fuktig luft, fylld av vällukt från tiarablomman, hälsar oss då vi kommer till ön Tahiti. Men kyssarna och blomsterkransarna från de många vittnena på platsen, som kommer för att möta oss, är vad som får oss att verkligen känna oss hemma och välkomna. Vår guide, Jacques Inaudi, som har kommit från Frankrike för att arbeta bland dessa vänliga människor, är resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen.
Vi färdas med buss för att nå den närbelägna församlingen i Punaauia. Vid slutet av en liten dal väntar oss en stor Rikets sal, som kan rymma 400 personer. Våra kristna bröder skockar sig omkring oss och vill skaka hand med oss och omfamna oss. Buller utanför anger att det har kommit en busslast vittnen som uppskattar mötena här så mycket att de regelbundet åker 150 kilometer för att vara närvarande! Efter mötet gör sig församlingen redo att besöka människorna häromkring i deras hem för att tala med dem om Guds löften. Broder Inaudi beskriver ett typiskt besök:
”Vi börjar vanligen omkring klockan 8.30. Människorna bor i anspråkslösa hus med tak av halm eller korrugerad plåt. När vi går fram mot huset, omringas vi av den vanliga svärmen hundar. Till svar på vår knackning kommer en man utan skjorta. Efter honom kommer hans hustru och några barn. När mannen får veta att vi är Jehovas vittnen, ber han att få dra sig tillbaka en liten stund, går tillbaka in i huset och återvänder sedan och har då tagit på sig en skjorta. Tahitierna har mycket stor aktning för bibeln och vill inte dryfta andliga angelägenheter, om de känner sig vårdslöst klädda.”
Ett exempel på hur bibelns sanning utvecklar uppskattning av Gud bland dessa ödmjuka människor är en mor till sex barn på ön Raïatéa. De kristna mötena hålls på öns andra sida, och den enda bussen far längs huvudvägen när som helst mellan klockan ett och tre på morgonen! Klockan ett på morgonen kommer därför familjen ut ur den dal där de bor, vandrar i omkring femton minuter och tar sig över två vattendrag innan de når vägen. Sedan sveper de om sig det de har till hands och försöker sova medan de väntar på bussen. Skulle du göra så stora ansträngningar för att vara med vid kristna möten för att bygga upp din kunskap om Gud och hans uppsåt?
Innan vi tar avsked av broder Inaudi, frågar vi honom hur han färdas mellan öarna. ”På de fem öar som jag betjänar”, svarar han, ”har jag färdats med allting från moderna turbopropplan till små utriggarkanoter. Somliga av de öar som vi nu far ut till från Tahiti ligger hundratals kilometer bort. För att spara tid färdas vi därför med små flygplan. Det är dyrbart, men det är den enda möjligheten vi har att snabbt nå dessa människor med de goda nyheterna.”
Sedan vi flugit västerut över omkring 2.500 kilometer av det blå Stilla havet, kommer vi till de saftigt gröna, tropiska Samoaöarna.
Samoaöarna
Till skillnad från Franska Polynesien med dess många öar har Västra Samoa bara två öar av nämnvärd storlek, och de har en sammanlagd befolkning på omkring 147.000. På grund av det heta klimatet bär människorna här vanligen bara ett tygstycke som de har svept omkring sig och fäst vid midjan, och deras hus har inga väggar. I stället för väggar har man skärmar som flätats av kokosnötsblad, och dessa skärmar sänker man ned, när man vill ha avskildhet om natten eller vid andra tider.
Paul Evans, en missionär från Förenta staterna som tillsammans med sin hustru kom till Samoaöarna år 1955, berättar för oss om hur det är att besöka dessa öppna hus i den kristna förkunnartjänsten. Han säger:
”Det är lätt att se vilka som är hemma när man kommer till en by. Innan vi går in i ett hus kräver den samoanska seden att vi tar av oss skorna, så att pandanusmattorna som ligger på golvet inte blir smutsiga. Den besökte framför sedan ett ’hälsningsord’ som ibland tar åtskilliga minuter. Besökaren svarar och önskar att allt står väl till i hemmet och återgäldar de välgångsönskningar som den besökte framfört i sin inledning. Det är först när denna formella hälsning är avklarad som besökaren kan börja framföra sitt budskap.”
I ett fall kunde en samoansk kvinna som uppskattade detta budskap inte tillåtas ta del i att förkunna det för andra, eftersom hon inte var lagenligt gift med den man som hon bodde med. Med kärleksfull omsorg koncentrerade sig Paul Evans och hans hustru på att hjälpa mannen i huset, i det de framhöll för honom vad bibeln har att säga om äktenskap och rena levnadsvanor för att ens tillbedjan skall vara godtagbar för Gud. Inom kort legaliserade han äktenskapet och upphörde med sitt omåttliga drickande, sitt tobaksbruk och andra okristna sedvänjor. År 1974 blev han och hans hustru döpta, varigenom de symboliserade sitt överlämnande till att göra Guds vilja.
På bara några mils avstånd tvärs över vattnet, på Amerikanska Samoa, som har en mera västerländsk prägel, arbetar omkring 70 förkunnare av de ”goda nyheterna” bland de 28.000 invånarna, och ända till 130 personer kommer tillsammans i Rikets sal på platsen.
Franska Melanesien
Vår nästa etapp för oss ytterligare omkring 2.500 kilometer till den västligaste ögruppen under avdelningskontoret på Fidjiöarna: Franska Melanesien. Omkring 125.000 människor lever på den stora ön Nya Kaledonien och på Loyautéöarna utanför dess kust.
”Predikandet av de goda nyheterna började i detta område av Stilla havet i mitten av 1950-talet”, säger Jacques Chichemanian, som länge har varit förbunden med detta arbete. ”På grund av att det kan bli mycket varmt i detta land, försöker vi göra alla våra resor tidigt på morgonen. Efter den första dagens arbete slår vi läger på en skuggig plats vid ett litet vattendrag. Vi är elva personer i tre familjer, och vi skall predika i detta område en hel vecka.”
En dag talade denna grupp helt apropå med en bilmekaniker som bytte ut en spräckt vindruta i en av deras bilar. De förklarade för honom orsaken till att de befann sig på ett så isolerat område, och de blev angenämt överraskade när han sade: ”Det här intresserar mig mycket. Kom in!” Han tog med sig vittnena till sitt anspråkslösa hem och inbjöd sin familj att ta del i samtalet. Sedan vittnena framfört sin förklaring, sade han till dem:
”Jag är en av hövdingarna i min stam. För inte så länge sedan kallade vår präst samman oss och sade att vi skulle arbeta för honom utan lön, så att han skulle kunna skaffa pengar för att reparera kyrkan. Då reste jag mig och frågade honom: ’Hur kommer det sig att entreprenören, som är katolik, får 800.000 CFP [omkring 50.000 kronor] för att bygga kyrkan och reparera den, medan vi, som också är katoliker, måste arbeta utan lön? Finns det två gudar, den ene för entreprenören och den andre för oss? Vi vägrar att hjälpa dig!’” Sedan sade bilmekanikern: ”Jag tror att min religion inte är den sanna, och jag söker efter den sanna.”
”Det behöver inte sägas”, fortsatte broder Chichemanian, ”att vi den kvällen gick tillbaka till lägret trötta men lyckliga över att vi hade gjort ansträngningen att komma till detta isolerade område.”
På den närbelägna ön Lifou hade man en hel vecka tillkännagett och annonserat ett föredrag med ljusbilder över ämnet ”En ingående granskning av kyrkorna”. När föredraget skulle börja, föreföll det som om inte en enda nyintresserad person var närvarande. Men så hände något förvånande! Bland skuggorna och träden började det komma fram människor i grupper. Det verkar vara så att de hade väntat på varandra för att se vem som skulle ta första steget för att gå in i lokalen. Allt som allt var 117 närvarande, och många hade inte kunnat släppas in på grund av brist på utrymme!
Nya Hebriderna
Sedan vi flugit norrut från Nya Kaledonien med ett franskt ”bon voyage” ringande i öronen, anlände vi snart till Port Vila i ögruppen Nya Hebriderna. Omkring 85.000 människor bor här huvudsakligen på de tolv större öarna i gruppen. Det talas engelska, franska och många infödda dialekter. Det är faktiskt inte ovanligt att finna stammar som bor några kilometer från varandra på samma ö men som ändå talar olika språk!
Allan Taylor, ett vittne från Australien, berättar för oss att man för inte så länge sedan gjorde en ansträngning att nå en del av de närliggande öarna i detta område. Femton av vittnena gjorde en tolv dagar lång resa till fem öar utanför kusten på sin huvudö. Fastän det kostade dem 1.800 kronor att hyra båten och de hade en ganska svår överresa ibland, kunde de föra ut budskapet om Riket till många människor, som annars inte skulle ha fått höra.
På ön Pele fick en infödd skollärare höra att vi var Jehovas vittnen, och han svarade då: ”Å, är det sant? Jag är också ett av Jehovas vittnen. Det var en man som gav mig boken Sanningen som leder till evigt liv. Jag läste hela boken och förstod att det var sanningen, så jag började tillämpa det i mitt liv. Jag tackar Jehova för att han har gjort att ni har kommit mig på spåren.”
De ”goda nyheterna” om Riket når alltså ut till de mest avlägsna platser. Någonting som har varit till hjälp i denna utvidgning är de goda ansträngningar som gjorts av vittnen som har sålt sina hus och flyttat för att tjäna där det råder större behov av förkunnare av de goda nyheterna. På liknande sätt når budskapet korallatollerna bland Gilbert- och Elliceöarna i norr, såväl som andra öterritorier som Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Fidjiöarna har tillsyn över. Men innan du lämnar södra Stilla havet bör du följa med oss på ett besök i centrum för denna verksamhet, nämligen Fidjiöarna.
Fidjiöarna
Fidjiöarnas av många raser bestående befolkning om mer än en halv million människor såg hur sanningen började nå dessa avlägsna områden i södra Stilla havet. Sedan 1947 har förkunnandet av Riket spridits till tjugo församlingar, som är belägna på sex av de 105 bebodda öarna, och det är så många som 524 personer som har tagit del i predikandet av de ”goda nyheterna”.
Donald Clare, som för närvarande har tillsyn över verksamheten på alla dessa öar, tänker tillbaka: ”Det har varit min glädje att se arbetet utvecklas från den tid då vi hade bara 35 förkunnare av de goda nyheterna i Suva, Fidjiöarnas huvudstad, och då arbetet enbart utfördes på Fidjiöarna, och fram till nu, då det har utvidgats till nio territorier och har nått det goda antalet 1.214 förkunnare som tar del i arbetet. Med Jehovas hjälp har vi övervunnit de problem som består i avstånd, isolering och en mängd språkbarriärer. Som ett resultat av detta har de goda nyheterna, alldeles som Jesus befallde, blivit predikade på dessa avlägsna öar i södra Stilla havet.”