Att överleva och vinna livet genom att vara i samklang med Guds uppsåt
”Han frälste oss och kallade oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt eget uppsåt och sin egen oförtjänta omtanke.” — 2 Tim. 1:9, NW.
1. Vad är det som nu kallar inbjudande på mänskligheten, och hur har de som gett gensvar till kallelsen fått ett uppsåt i livet?
TILL en början verkar det alltför bra för att vara sant, men en storslagen framtid, som ställts i utsikt av en fullt kompetent person, kallar nu inbjudande på mänskligheten. Trots det buller och larm som åstadkoms av alla sorters propaganda har många lyhörda människor hört denna kallelse och gett gynnsamt gensvar till den. De är så mycket lyckligare på grund av detta. Nu har de ett värdefullt levnadskall. Det ger dem ett uppsåt i livet. Ja, verklig orsak till att leva vidare och överleva för att få se ett strålande hopp gå i uppfyllelse. Det är inte längre så att livet verkar enformigt och utan mening, så att det inte tycks leda någon annanstans än till en ”återvändsgränd”. De lever för den rättfärdiga, nya tingens ordning som nu nalkas.
2. Vad slags kallelse är detta, och varför leder det inte till besvikelse, om man tar emot den?
2 Många människor tror att de har fått en kallelse till ett eller annat i livet. Men så förhåller det sig inte med denna kallelse. Det är inte bara en stark inre impuls, som driver individen till ett visst handlingssätt. Det är inte blott och bart en stark religiös impuls åtföljd av övertygelsen att den är förbunden med gudomligt inflytande, till exempel en impuls att bli präst eller predikant inom något religionssamfund. Det är inte bara en inre maning, som man inte vet hur man skall beskriva och som en person erfar, men inte andra. I stället för att vara något oidentifierbart och ofta sentimentalt kommer denna nutida kallelse eller inbjudan i bestämda ordalag, och en person vet att det står honom fritt att ta emot den. Det är inte en eventuell framtid som vinkar, en framtid som ger löfte om ett gyllene tillfälle. Nej, kallelsen kommer i stället från en person med myndighet och ansvarskänsla. Det vi kallas till är alltså inte något inbillat, utan fullt garanterat. Vi kommer inte att bli besvikna, om vi ger gynnsamt gensvar till denna underbara kallelse.
3. Vad är en inbjudan vanligen uttryck för, och hur gäller detta om den som står bakom denna nutida kallelse?
3 Vad är det som gör denna kallelse eller inbjudan så speciell? Ja, i de flesta fall är en inbjudan ett uttryck för givmildhet och välvilja. Det finns ett gott uppsåt bakom den. Detta är fallet med den speciella inbjudan som så många människor med gott omdöme tacksamt tar emot i våra dagar. Den vidhjärtade person vars inbjudan de har tagit emot är Han som för länge sedan planterade ett paradis på jorden, som människorna skulle glädja sig åt för evigt. Detta var i begynnelsen av människans tillvaro på jorden. Var inte detta en välmenande handling från hans sida? Det var just vad man kunde förvänta av honom, eftersom han inte är någon annan än Gud, himmelens och jordens Skapare. Det var han som gav människan tillvaro på denna jord och beredde allt hon behövde utan brist. Detta var inte endast en handling av oförtjänt omtanke från Guds sida gentemot människan, utan Gud hade också ett uppsåt med det. Det var ett gott uppsåt.
4, 5. Hur visade Paulus, i sitt andra brev till Timoteus, hur uppsåt och oförtjänt omtanke förenas i en kallelse från Gud?
4 Hur uppsåt och oförtjänt omtanke för ett utomordentligt ändamål förenas i Guds åtgärder får vi vår uppmärksamhet riktad på genom en förmedlare av goda nyheter i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Denne nyhetsförmedlare var Paulus, som skrev ett par brev till sin nära vän och medarbetare Timoteus. Dessa brev från Paulus har bevarats åt oss i slutet av den Heliga skrift. Han skrev sitt andra brev till Timoteus kort efter det att romarriket under kejsar Nero hade påbörjat sin förföljelse mot de kristna. Paulus var alltså fånge i Rom för den sanna kristendomens skull. Men han hade ingen anmärkning att rikta mot Gud på grund av denna situation och inte heller mot den sanna kristendomens grundare, Jesus Kristus, Guds Son. Paulus blygdes inte för att han var fånge, utan skrev:
5 ”Blygs därför inte för vittnesbördet om vår Herre, inte heller för mig, en fånge för hans skull, utan ta din del i att lida ont för de goda nyheterna genom Guds kraft. Han frälste oss och kallade oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt eget uppsåt och sin egen oförtjänta omtanke.” — 2 Tim. 1:8, 9, NW.
6, 7. Bestod kallelsen i Paulus’ fall av en kraftig inre impuls till att följa en viss levnadsbana eller fullgöra ett uppdrag, eller hur förhöll det sig?
6 Med dessa ord erkänner aposteln Paulus att det inte var på grund av förtjänstfulla gärningar från hans egen sida, utan på grund av Guds eget ”uppsåt och ... oförtjänta omtanke”, som han hade blivit kallad med en helig kallelse. Det förhöll sig på samma sätt med Timoteus. Kallelsen i Paulus’ och Timoteus’ fall bestod inte i någon kraftig inre impuls i riktning mot deras speciella levnadsbana eller uppdrag. Paulus blev direkt kallad genom den uppståndne Jesus Kristus, som visade sig för Paulus medan denne befann sig på vägen till Damaskus i Syrien och som talade om för Paulus att han i Damaskus skulle få reda på vad han skulle göra. Sedan Paulus i Damaskus blivit döpt som kristen, började han ofördröjligen göra det som han blivit kallad och uppmanad att göra. (Apg. 9:1—30; 22:1—16) När Paulus vittnade inför kung Herodes Agrippa vid ett romerskt domstolssammanträde i Caesarea, sade han därför:
7 ”Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen, utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i Jerusalem och sedan över hela judiska landet och för hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar, som tillhöra bättringen.” — Apg. 26:12—20.
8. Vilken del hade aposteln Paulus i förbindelse med att Timoteus blev kallad?
8 Inte heller Timoteus’ kallelse eller inbjudan bestod i blott och bart en inre maning åtföljd av övertygelsen om gudomligt inflytande. Det fanns inget sentimentalt i detta, utan Timoteus hörde aposteln Paulus predika för församlingen i Lystra, och han tog emot budskapet om Riket och blev döpt som kristen. (Apg. 14:6—23) Aposteln Paulus bekräftade Timoteus’ kristna kallelse genom att lägga sina händer på honom och förmedla en andlig gåva till honom. I sitt sista brev till Timoteus sade han därför till honom: ”Fördenskull påminner jag dig, att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.” (2 Tim. 1:6) På grund av att Timoteus gav gensvar till kallelsen som en döpt kristen öppnades vägen för honom att bli en betrodd medarbetare, som stod aposteln Paulus nära i hans missionärsarbete. Genom att de fick del av Guds ande med dess manifestation visste både Paulus och Timoteus att de hade blivit kallade av Gud på grund av Guds uppsåt och oförtjänta omtanke.
9, 10. a) Vad skänktes åt Paulus’ liv genom att han visste att han hade en kallelse? b) På vad hade Paulus följaktligen sina ögon fästa? Vilka idrottstävlingars deltagare liknade han därigenom?
9 Att en person bestämt vet att han fått en kallelse eller inbjudan skänker uppsåt åt hans liv. Paulus riktade uppmärksamheten på detta, när han i sitt andra brev till Timoteus sade: ”Du har noga följt min undervisning, min vandel, mitt uppsåt, min tro, min långmodighet, min kärlek, mitt uthärdande.” (2 Tim. 3:10, NW) På grund av att Paulus hade ett uppsåt uthärdade han med långmodighet och höll fast vid en viss vandel. Han höll ögonen fästa på sitt gudagivna uppsåt. Han hade ett ”ögonmärke” eller ”ögonsikte”, vilket är innebörden i det japanska och det koreanska ordet för ”uppsåt”. (Japanska: moku teki; koreanska: mok jok) Han liknade sig själv vid en tävlande i en kapplöpning med ögonen oavvänt fästa på målet, där segerlönen skulle ges åt vinnaren. Han skrev därför följande ord om sig själv:
10 ”Jag jagar framåt för att se, om jag också skall kunna gripa tag i det för vilket Kristus Jesus också har gripit tag i mig. Bröder, jag anser mig inte ännu ha gripit tag i det, men en sak är säker i förbindelse därmed: I det jag glömmer det som är bakom och sträcker mig mot det som ligger framför, jagar jag hän emot målet, efter den segerlön som tillhör Guds kallelse uppåt förmedelst Kristus Jesus.” — Fil. 3:12—14, NW.
11. a) Vad bringade Paulus därför sin vandel i samklang med? b) Vilket värde satte Paulus på den segerlön som hölls framför honom?
11 Enligt dessa ord av aposteln Paulus var det Gud som kallade medelst Kristus Jesus, och denna kallelse hade ett uppsåt. På grund av att Paulus hyste uppskattning av denna oförtjänta omtanke från Guds sida gentemot honom bringade han sin vandel i samklang med Guds uppsåt. Paulus såg tydligt vilken väg han skulle gå, eftersom Gud hade satt upp ett mål för honom. Om han framgångsrikt nådde detta mål, skulle han få ta emot en segerlön ur Guds hand. Paulus föraktade inte denna segerlön. Detta skulle nämligen ha inneburit att han försmått Guds oförtjänta omtanke. Det var en underbar segerlön, och den representerade en utomordentlig givmildhet, vidhjärtenhet, från Guds sida. Det var i själva verket den högsta, största segerlön som Gud kunde ge sina skapelser, nämligen att bli medarvingar med Guds förhärligade Son, Jesus Kristus, i hans himmelska rike. (Fil. 3:7—11; 2:9—11) Det är inte att undra på att Paulus räknade alla jordiska fördelar som betydde självisk vinning för honom såsom blott och bart avskräde! Han höll sina ögon fästa på segerlönen.
Guds uppsåt som vi nu måste komma i samklang med
12, 13. a) Med vad har människor i likhet med Paulus under de gångna nitton hundra åren bringat sin vandel i samklang? b) Vad har hundratusentals människor på senare tid gjort till sitt mål, i överensstämmelse med Guds uppsåt?
12 Under de gångna nitton hundra åren har människor som liknar aposteln Paulus och Timoteus bringat sitt liv i samklang med Guds kallelse till ett himmelskt hopp för att få del med den högt upphöjde Jesus Kristus i ett himmelskt rike, som skall låta välsignelser strömma ner över människorna. De har följt Paulus’ uppfordran och uppmuntran ”att föra en vandel, som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet”. — 1 Tess. 2:11, 12.
13 Men, Gud har inte ett uppsåt endast med avseende på denna rikesklass, utan han har också ett uppsåt med avseende på mänskligheten, som skall få leva i lycka under detta himmelska rike. Är det inte gott att veta att Gud inte har lämnat människorna i allmänhet utanför sitt uppsåt? Det som Gud har ställt i utsikt för människorna och som han nu riktar särskild uppmärksamhet på är något storslaget, som människor kan nå fram till under Guds älskade Sons, Jesu Kristi, rike. Det har blivit ett mål som hundratusentals tacksamma människor nu strävar efter att nå med Guds hjälp. Detta är för dem som en segerlön, som vinkar dem framåt, något nåderikt och underbart, som inbjuder dem att komma och ta del av det.
14. a) Hur kommer den gästfria tonen i denna inbjudan till uttryck i Uppenbarelseboken 22:17? b) Vad är det liv för mänskligheten som denna inbjudan har i sikte?
14 Den gästfria tonen i denna inbjudan kommer till uttryck i de inspirerade ord som återfinns i Uppenbarelseboken 22:17 (NW): ”Och anden och bruden säger beständigt: ’Kom!’ Och må var och en som hör det säga: ’Kom!’ Och må var och en som törstar komma; må var och en som så önskar ta livets vatten för intet.” Det liv som här avses är inte det motbjudande slag av liv som vi för närvarande är tvungna att leva på grund av världsförhållandena och på grund av vårt naturliga, medfödda arv. Det är ett liv på jorden som inga mänskliga regeringar hittills har kunnat ge mänskligheten, ett liv som endast Guds rike medelst hans Son, Jesus Kristus, kommer att kunna förläna människorna såsom dess undersåtar. Det är det liv som Gud, Skaparen, avsåg för jordens inbyggare, när han satte den förste mannen och den första kvinnan på jorden i den skönhet och prakt som kännetecknade detta paradis, som kallades Edens lustgård.
15, 16. a) Varför visade sig det jordiska paradiset bli ett tillfälligt hem för Adam och Eva? b) När Gud förklarade sitt uppsåt med dem, sade han då någonting om ett himmelskt hem för dem, eller vad talade han om?
15 När den kärleksfulle Skaparen danade den förste mannen och den första kvinnan i Edens lustgård, avsåg han inte att detta paradis endast skulle vara ett tillfälligt hem för dem eller ett litet ”kärleksnäste”, där de kunde vara ensamma någon tid utan att ha några barn. Orsaken till att detta paradis på jorden visade sig bli ett tillfälligt hem för dem var att de upphörde att bringa sitt handlingssätt i samklang med Guds kärleksfulla uppsåt.
16 Det hade aldrig varit Guds uppsåt att föra dem till himmelen efter en period av prövning och provsättning här på jorden. De behövde inte himmelen för att bli fullkomligt lyckliga och tillfredsställda. Inte heller behövde Gud dem där uppe i himmelen tillsammans med honom för att han skulle vara fullkomligt lycklig och nöjd. När Gud förklarade sitt uppsåt med dem, sade han därför ingenting om ett himmelskt hem, men han sade däremot: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” — 1 Mos. 1:28.
17. a) Hur lång tid bestämde Gud för att detta privilegium av tjänst skulle fullgöras? b) Vad är orsaken till tillståndet på jorden efter nästan sex tusen år av människans historia?
17 Enligt den Heliga skrift bestämde Gud en period om sju tusen år för att detta privilegium av tjänst skulle fullgöras. Det har nu gått nästan sex tusen år av människans historia, och denna jord är inte något världsomfattande paradis. Jorden har nu en befolkning på omkring fyra milliarder invånare, men det oräkneliga antalet kyrkogårdar jorden runt vittnar om att det stora flertalet av dem som härstammar från Adam och Eva har dött och att också hela mänskligheten i våra dagar befinner sig under dödens fördömelse. Himmelens fåglar, landdjuren och fiskarna i havet har varit människorna underlagda ända fram till denna tid, men deras antal har blivit betänkligt nedbringat, i vissa fall nästan ända till utrotning. Marken under våra fötter har blivit förorenad, inte bara genom avfallsprodukter från städer och industrialiserade samhällen, utan allvarligast av allt, genom utgjutandet av blod till följd av mord i privat skala och till följd av massmord i krig med religiösa, rasliga, kommersiella och politiska orsaker. Varför allt detta? Uppenbarligen därför att människorna inte har handlat i samklang med Guds uppsåt.
18. I vilket tillstånd tycks Guds ursprungliga uppsåt befinna sig, och vilken fråga tvingar sig på oss?
18 Det tycks som om framgången för Guds ursprungliga uppsåt med människan och hennes jordiska hem blivit hindrad eller åtminstone allvarligt hotad. Med tanke på den anslagna tid som återstår tvingar sig följande fråga på oss: Kommer Guds ursprungliga kärleksfulla uppsåt för mänskligheten att omintetgöras, eller har han övergett det som ett hopplöst fall?
19. Vad sade Gud i Jesaja 55:10, 11 beträffande huruvida hans tillkännagivna uppsåt skall tillåtas slå fel?
19 För den allsmäktige Guden är inget företag omöjligt att förverkliga. Det har ingen betydelse för hans uppsåt att långa tidsperioder förlöper. Han glömmer inte sina tillkännagivna uppsåt. Han visar sig aldrig opålitlig gentemot sitt givna ord. I Edens lustgård gav han sitt ord, när han välsignade sina fullkomliga mänskliga skapelser Adam och Eva, och nära tre tusen tre hundra år senare sade han genom sin profet Jesajas mun: ”Likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 55:10, 11.
20, 21. a) När höll Jesus uttryckligen fram hoppet om att paradiset skulle bli återställt på jorden? b) Vilket arbete såg han fram emot efter sin uppståndelse?
20 Mer än sju hundra år efter denna gudomliga förklaring, närmare bestämt på den judiska påskdagen år 33 enligt den vanliga tideräkningen, höll Jesus Kristus, Guds Son, likaså fram hoppet om att paradiset skall återställas åt mänskligheten. På den dagen, då Guds rike tycktes vara en förlorad sak, eftersom Jesus av romerska soldater blivit fastnaglad vid en tortyrpåle, uttryckte en domfälld ogärningsman, som hängde vid sidan om honom, sin tro på de dödas uppståndelse och på Guds messianska rike.
21 Denne döende ogärningsman tog den anklagelse på allvar som riktats mot Jesus att han var ”judarnas konung”, och mannen sade respektfullt till honom: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Jesus hade också full tro på uppståndelsen och på det då mycket avlägsna Guds rike, och därför svarade han ogärningsmannen: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:39—43, NW) På tredje dagen därefter blev Jesus Kristus uppväckt från de döda som en härlig andevarelse, och han såg fram emot den tid då Gud skulle bekläda honom med det messianska rikets makt, så att han kunde återställa paradiset på jorden till gagn för denne välvillige ogärningsman och återstoden av den återlösta mänskligheten. — Hebr. 10:12, 13.
22. a) Hur utgör Hebréerna 13:8 en garanti för att Guds uppsåt med avseende på människorna skall fullbordas? b) Med vad är nu denna uppfyllelse förknippad?
22 Vi har alltså här Jesu Kristi bekräftelse av sin himmelske Faders, Jehova Guds, ursprungliga uppsåt med människorna och deras jordiska hem. Beträffande Jesus är det skrivet under gudomlig inspiration: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.” (Hebr. 13:8) Han kommer därför aldrig att bryta sitt givna ord, även om den som fick löftet var en domfälld ogärningsman. Detta utgör en garanti för att Guds ursprungliga uppsåt med framgång skall fullbordas på Adams och Evas avkomlingar. Men det förknippar uppfyllelsen av detta gudomliga uppsåt med Guds messianska rike under hans Son, Jesus Kristus. På detta sätt förenas Guds ursprungliga uppsåt beträffande mänskligheten med hans uppsåt beträffande det messianska riket.
23. Vem har ärvt den ”kommande bebodda jorden”, och vad känner han sig förpliktad att göra med den?
23 Jesus Kristus, Guds Son, var den saktmodigaste människa som någonsin vandrat på jorden, till och med saktmodigare än profeten Mose. (4 Mos. 12:3) I sin bergspredikan sade Jesus till sina lärjungar: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, ty de skall ärva jorden.” (Matt. 5:5, NW; Ps. 37:11) I överensstämmelse med detta inspirerade uttalande fick Jesus Kristus, som var den mildaste eller saktmodigaste människan på jorden, ärva denna jord. I enlighet med detta framhålls det i Brevet till hebréerna, Hebr. kapitel två, verserna fem till och med nio: ”Det är inte under änglar som han har lagt den kommande bebodda jorden, om vilken vi talar. ... Men vi ser Jesus, som har gjorts litet lägre än änglar, krönt med härlighet och ära därför att han lidit döden, på det att han genom Guds oförtjänta omtanke skulle smaka döden för varje människa.” (NW) Såsom arvinge till jorden känner den förhärligade Jesus Kristus sin förpliktelse att föra jorden som helhet in i det tillstånd som Gud avsåg att den skulle äga, ett paradisiskt tillstånd, en Edens lustgård, till mänsklighetens evigt förblivande lyckliga hem. Han kommer att föra sin arvedel in i ett fullkomligt tillstånd.
Något värdefullt att överleva för
24. Vilkas fortsatta existens på jorden dras nu i tvivelsmål, och vad är orsaken till detta?
24 Är inte detta något som tacksamma män och kvinnor skulle vilja överleva för? I våra dagar är nästan alla människor upptagna med själviska ansträngningar för att överleva, så att de kan få leva endast en kort tid längre under denna otillfredsställande tingens ordning. (Jak. 4:13, 14) På grund av de urartande världsförhållandena blir det allt svårare för människor att överleva. Även om förhållandena redan nu kan vara svåra över hela världen, förutsäger klarsynta män ännu värre ting och ser världsomfattande svält dyka upp vid horisonten! Till och med hela människosläktets fortsatta existens har nu dragits i tvivelsmål, eftersom ett kärnvapenkrig med interkontinentala fjärrobotar är en skrämmande möjlighet och eftersom det lager av massutrotningsvapen man nu har är mer än tillräckligt för att utrota hela mänskligheten, för att inte tala om djuren.
25, 26. a) Är den nuvarande situationen på jorden till någon ära för Skaparen, och vad är det rimligt att förvänta att han skall göra? b) Varför är orsaken till att han griper in mera rättmätig nu än för tusentals år sedan?
25 Då Gud i begynnelsen av människans tillvaro i fullkomlighet uttalade sin välsignelse över Adam och Eva i Edens lustgård, var det sannerligen inte hans uppsåt att människorna skulle försätta sig i ett sådant tillstånd som det som råder i våra dagar. Det är inte till ära för honom såsom Skaparen att jorden befinner sig i ett sådant sorgligt tillstånd. Bör man inte kunna förvänta att han skall göra något åt saken? Och bör inte den som Gud har gjort till arvinge av jorden önska göra något för att förbättra sin egendom? När Gud och Jesus Kristus bedöms på grundval av vad de gjort i det förgångna, är det bara rimligt att förvänta att de skall gripa in och göra något åt situationen. För länge sedan, inte i förhistorisk tid, utan i historisk tid, ingrep Gud i en situation som liknar den som är rådande i våra dagar men som inte var lika allvarlig som denna. Den situationen var rådande endast 1.656 år efter människans skapelse, under det att vi i dag befinner oss så gott som sex tusen år efter människans skapelse och fall.
26 På grund av den stadiga försämringen av människans uppförande bör mänsklighetens fördärvade, omoraliska, själviska tillstånd vara långt värre nu än för fyra tusen tre hundra år sedan. Detta förhållande gör att Gud, Skaparen, nu har ett ännu rättmätigare skäl att gripa in än han hade för så länge sedan. Tiden har kommit för honom att vidta tillbörliga åtgärder för att hävda och rättfärdiga sig själv.
[Bild på sidan 200]
Guds uppsåt för den förste mannen och den första kvinnan var att de och deras avkomlingar skulle utvidga sin lustgård i Eden, så att den omfattade hela jorden, och vidare att de skulle njuta av paradiset för evigt