Pilatus — den politiske styresman som dömde Herren
”JAG finner honom icke skyldig till något brott.” Med dessa ord gav Pontius Pilatus uttryck åt sin uppfattning att Jesus var utan skuld. (Joh. 18:38; 19:4, 6) Till slut gav ändå Pilatus efter för kraven från en folkhop av Jesu landsmän och dömde honom att dödas på en påle. Vem var denne Pilatus?
Namnet ”Pontius Pilatus” kan i sig självt ge oss en viss uppfattning om hans bakgrund. Det kan hända att han hade en viss släktskap med C. Pontius Telesimus, en framträdande härförare som tillhörde det samnitiska folket i ett bergsområde i södra Italien. Och om familjenamnet ”Pilatus” kommer från det latinska pilum (kastspjut), kan det tyda på härstamning från en militär. Om namnet ”Pilatus” i stället kommer från latinets pileus, kan han ha varit en frigiven slav eller en avkomling av en sådan. Det kan förhålla sig så på grund av att pileus var en mössa som vanligen bars av slavar som blivit fria.
Det var år 26 v.t. som kejsar Tiberius utnämnde Pilatus till landshövding i Judeen. Som landshövding hade Pilatus fullständig kontroll över provinsen och kunde avkunna dödsdomar. Hans officiella residens låg i Caesarea, omkring 85 kilometer nordnordväst om Jerusalem. Där var huvudstyrkan av de romerska trupperna förlagd. Men under de judiska högtiderna brukade Pilatus, jämte romerska militära förstärkningar, vanligen uppehålla sig i Jerusalem.
Tiden för Pilatus’ landshövdingskap stördes av oroligheter. Detta berodde huvudsakligen på att han sårade sina undersåtars religiösa känslor.
Vid ett tillfälle hade Pilatus låtit romerska soldater i skydd av mörkret föra in i Jerusalem standar med bilder av kejsaren. Dessa standar sattes sedan upp i staden. När judarna upptäckte detta, begav sig en stor delegation till Caesarea för att kräva att de skulle avlägsnas. Judarna avvisades gång på gång, men de höll fast vid sin begäran. Slutligen beslöt Pilatus att skrämma dem som framförde begäran genom att hota dem med döden. Men när judarna förklarade sig villiga att dö, gav Pilatus efter för dem. — Antiquities of the Jews, bok XVIII, kap. III, stycket 1.
Vidare var det ett tillfälle då Pilatus i sitt högkvarter i Jerusalem placerade guldsköldar med hans eget namn och Tiberius’ namn. Judarna vädjade till kejsaren, och Pilatus fick order att avlägsna sköldarna. — De Legatione ad Gaium, XXXVIII.
En annan gång använde Pilatus pengar från templets skattkammare för att bygga en akvedukt, som skulle föra vatten till Jerusalem från en plats omkring 55 kilometer därifrån. Tiotusentals judar protesterade mot detta vid ett tillfälle då Pilatus besökte staden. Somliga smädade honom och till och med skrek skymford. När de vägrade att lyda hans order att skingras, sände han förklädda soldater in bland dem. På en given signal gick soldaterna till anfall. Många judar dödades, medan andra flydde sårade.
Det kan hända att det var i förbindelse med denna händelse som Pilatus blandade galiléernas blod med deras offer, enligt vad som omtalas i Lukas 13:1. Eftersom galiléerna var Herodes Antipas’ undersåtar, kan detta ha bidragit till den fiendskap som rådde mellan Pilatus och Herodes intill tiden för rättegången mot Jesus. — Luk. 23:6—12.
Domen över Jesus
Det var tidigt på morgonen den 14 Nisan år 33 v.t. som judiska ledare förde Jesus till Pilatus för att dömas. Judarna skulle bli ceremoniellt orena genom att gå in i en hednings bostad, och därför kom Pilatus ut till dem och frågade om anklagelserna mot Jesus. När han hörde deras framställning, uppmanade han dem att själva döma honom. När Pilatus underrättades om att de betraktade det som Jesus hade gjort som en överträdelse som förtjänade döden, en dom som de enligt lagen inte kunde verkställa, lät han föra in Jesus i palatset för att förhöra honom. (Joh. 18:28—37) När Pilatus gick ut till Jesu anklagare igen, förklarade han: ”Jag finner honom icke skyldig till något brott.” (Joh. 18:38) De judiska ledarna var inte tillfredsställda, utan fortsatte att framföra sina anklagelser. När Pilatus fick reda på att Jesus var från Galileen, beslöt han att sända honom till Herodes Antipas. Denna gest gjorde slut på den fiendskap som tidigare rått mellan Herodes och Pilatus. Herodes kunde inte finna bevis för anklagelserna mot Jesus, och eftersom han var besviken över Jesu vägran att utföra något tecken, sände han honom tillbaka till Pilatus. — Luk. 23:5—12.
Återigen kallade Pilatus till sig Jesu anklagare och fortsatte sina ansträngningar att undvika att döma en oskyldig man till döden. Han försökte få Jesus frigiven i enlighet med en sedvänja som medgav att en fånge gavs fri varje påsk. Men på uppmaning av de religiösa ledarna krävde folkmassan att Barabbas, en tjuv, mördare och upprorsman, skulle friges. Pilatus’ försök att få Jesus fri gjorde bara att folkmassan ännu intensivare ropade att han skulle hängas på pålen. — Matt. 27:15—23; Luk. 23:13—23.
Hellre än att hålla fast vid vad han visste vara rätt gav Pilatus efter för folkmassan och försökte frita sig från ansvar genom att tvätta sina händer, som om han rentvådde dem från blodskuld. (Matt. 27:24—26) Han brydde sig inte om den uppmaning han tidigare fått från sin hustru att inte befatta sig med ”denne rättfärdige man”, eftersom hon hade lidit mycket i en dröm (uppenbarligen av gudomligt ursprung) för hans skull. — Matt. 27:19.
Därefter lät Pilatus gissla Jesus. Återigen förklarade han sin uppfattning att Jesus var oskyldig, och sedan lät han honom framträda inför folkmassan, klädd i kungliga kläder och med en krona av törnen på huvudet, kanhända för att väcka medlidande med honom. Till svar på Pilatus’ utrop: ”Se mannen!” krävde folkmassan på nytt att Jesus skulle hängas på pålen, och man framlade för Pilatus anklagelsen för hädelse. När de sade att Jesus gjorde sig själv till Guds Son, fick det Pilatus att känna vidskeplig fruktan. Därför fortsatte han att förhöra Jesus. Pilatus’ slutliga ansträngningar att få Jesus frigiven resulterade i att folkskaran påminde honom om att han kunde bli anklagad för att motstå kejsaren. Sedan satte sig Pilatus på domarsätet, och därifrån ropade han till folkmassan: ”Se, här är eder konung!” Detta gjorde bara att deras krav på att han skulle hängas på pålen blev intensivare. Därför överlämnade Pilatus Guds Son till att hängas på pålen. — Joh. 19:1—16.
Pilatus’ skuld var verkligen stor. Han visste mycket väl att Jesus var oskyldig, och han kunde urskilja anklagarnas onda motiv. (Matt. 27:18) Men hellre än att riskera att få sin ställning satt på spel genom ogynnsamma rapporter om ytterligare oroligheter i provinsen dömde Pilatus en oskyldig man till döden.
Trots sina åtgärder kunde inte Pilatus behålla sin ställning så länge till. Bara några få år därefter blev han av sin närmaste överordnade, den romerske ämbetsmannen Vitellius, avlägsnad från sitt ämbete och beordrad att inställa sig inför Tiberius för att svara för sin massaker på ett antal samariter. Medan Pilatus var på väg till Rom (år 37 v.t.), dog Tiberius. Exakt vad som hände Pilatus är inte känt. Traditionen anger att han begick självmord. Det är tydligt att Pilatus’ eftermäle inte innehåller mycket som är till hans fördel.