Tar du anstöt av det andra gör?
HAN var en man av europeisk härkomst — av allt att döma ärlig, blygsam och med kärlek till sanningen. När Jehovas kristna vittnen besökte honom i hans hem i New York, fann de hörande öron hos både honom och hans hustru. Snart åtnjöt de ett regelbundet bibelstudium varje vecka i sitt hem.
Men sedan hände det något. En som föregav sig vara ett vittne och som denne nyintresserade man hade stor respekt och aktning för begick en allvarlig överträdelse och blev utesluten ur den kristna församlingen. Missdådarens handlingssätt gjorde mannen så besviken att han tog anstöt och föll, vilket ledde till att han slutade studera bibeln tillsammans med vittnena. Men det gjorde inte hans hustru. Hon fortsatte att studera, blev döpt och uppfostrade två söner, vilka nu, många år senare, båda två är heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Hon förenar sig ofta med dem under en månad i taget i denna glädjefyllda och välsignelsebringande verksamhet att predika och undervisa om bibeln. Men hennes man tvekar fortfarande. Han tycker om att träffa vittnena och är då och då med vid mötena, men han är fortfarande stött och hyser betänkligheter.
Denna autentiska berättelse visar hur tragiskt det är om vi tar anstöt av det andra gör. Tänk på detta. Ägna eftertanke åt det. Begrunda det. Att någon begår ett felsteg, vare sig det är stort eller litet, är väl inget skäl för att du skall handla oförståndigt, eller hur? Varför skulle du skada dig själv bara därför att någon gjort något som stött eller sårat dig?
Jesus Kristus, Guds Son, gav oss en förebild i fråga om detta, precis som han gjorde i så många andra avseenden. (1 Petr. 2:21) Blev han stött, tog han anstöt, därför att en av hans egna apostlar, Judas, blev en förrädare, därför att en annan av dem, Petrus, tre gånger förnekade till och med att han kände honom, eller därför att de allesammans övergav honom i farans stund? Hur oförståndigt skulle det inte ha varit av Jesus att göra detta! Han skulle då inte bara ha vållat sig själv omätlig skada, utan han skulle också ha skadat sin himmelske Faders och hela människosläktets sak!
Men ännu allvarligare än den skada vi vållar oss själva och andra, när vi tar anstöt av det människor gör, är att vi då underlåter att göra vad som är rätt i Guds ögon. ”Vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl HERREN [Jehova] av dig, än att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” Oavsett vad någon annan människa gör eller inte gör, så är detta ingen ursäkt för att vi inte betalar tillbaka till Gud det som han begär av oss. — Mik. 6:8.
Låt oss illustrera saken: Ett lands invånare har förpliktelsen att lyda dess lagar, däribland att betala skatt och följa trafikreglerna. Antag att någon blivit bedragen, rånad eller på något annat sätt illa behandlad av sina landsmän. Skulle han kunna använda det som ursäkt för att bryta vilka som helst av landets lagar han önskar bryta, till exempel genom att vägra betala skatt och ignorera trafikreglerna? Även om det kan finnas somliga i våra dagar som anser detta, skulle följden bli anarki, om alla handlade så. Dessa båda ting har ingenting alls att göra med varandra och påverkar inte varandra, när det gäller förpliktelser.
Allt man kan göra är att söka gottgörelse med lagens hjälp och sedan lämna det åt myndigheterna att straffa missdådarna, under det att man själv fortsätter att lyda landets lagar. Det är på samma sätt med vårt förhållande till Gud, vår Skapare. Vi har förpliktelsen att lyda hans bud och befallningar och låta honom göra upp räkningen med överträdarna. Aposteln Paulus gav oss rådet: ”Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ’Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.’” Jesus Kristus försäkrar oss likaså att Gud själv i sinom tid skall rätta till alla orättvisor: ”Ve den människa genom vilken stötestenen kommer!” — Rom. 12:19; Matt. 18:7, NW.
Vi är faktiskt kärlekslösa om vi tar anstöt av det andra gör. Det förråder bristande kärlek till Gud och bristande uppskattning av vad han har gjort för oss. Hur mycket borde vi inte uppskatta allt som han har gjort för oss genom att ge oss livet och allt vi behöver för att uppehålla livet! Och tänk att han utgav sin enfödde Son för att vi skulle kunna vinna hoppet att få evigt liv! (Joh. 3:16) Vi borde sannerligen göra allt som står i vår makt för att visa vår uppskattning av all kärleksfull omtanke som Gud har bevisat oss!
Och om vi verkligen har kärlek till Gud och hans lag, så kommer ingenting att bli till stötesten för oss. Bibeln säger: ”Överflödande frid tillhör dem som älskar din lag, och för dem finns ingen stötesten.” — Ps. 119:165, NW.
Ofta är de ord eller handlingar som kan få någon att ta anstöt inte av sådan natur att man ens ägnar en tanke åt att driva ut den taktlöse ur församlingen. När allt kommer omkring är det så som kung Salomo sade i sin bön i samband med templets överlämnande: ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” Om Gud fäste avseende vid alla våra ofullkomligheter och misstag, hur skulle det då gå för oss? Ja, ”om förseelser vore vad du ger akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå?” — 1 Kon. 8:46; Ps. 130:3, NW.
Vi bör behandla andra som vi vill att Gud skall behandla oss. Om vi tar anstöt av det andra gör, så är vi inte förlåtande, och om vi inte förlåter andra deras överträdelser, så kan vi heller inte räkna med att vår himmelske Fader skall förlåta oss våra överträdelser. (Matt. 5:7; 6:14, 15; 18:21—35) Men om vi å andra sidan har kärlek till våra familjemedlemmar och/eller våra medbröder och medsystrar, så kommer vi inte att ständigt älta deras tillkortakommanden, utan kommer att ”ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder”. — 1 Petr. 4:8, NW.
De som bekänner sig vara sanna Kristi lärjungar får i synnerhet inte ta något, som andra har gjort, som en ursäkt för att sluta studera Guds ord, sluta komma tillsammans med sina medkristna, sluta förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Om de skulle låta något, som andra gjort, avhålla dem från att fullgöra dessa kristna förpliktelser, skulle man faktiskt kunna tvivla på äktheten i deras bekännelse att de verkligen är Kristi lärjungar. Om de tog anstöt, skulle man ha anledning att misstänka att de sökte efter en ursäkt, medvetet eller undermedvetet, för att upphöra med att tjäna Gud.
Men vi vill inte bara vara noga med att inte ta anstöt av det andra gör, utan vi vill också med kärlek och förstånd akta oss, så att vi inte får andra att ta anstöt. Rättvisan kräver att vi gör mot andra som vi vill att de skall göra mot oss. (Luk. 6:31) Vi vill inte att någon av vårdslöshet eller tanklöshet skall få oss att ta anstöt, eller hur? Då bör vi också vara försiktiga, så att vi inte får andra att ta anstöt. I ett brev som nyligen sändes till Sällskapet Vakttornet beklagade man till exempel att en del omogna personer tog anstöt därför att andra, som de såg upp till som föredömen, skröt med hur mycket de tyckte om alkoholhaltiga drycker. Att handla så i förbindelse med alkoholhaltiga drycker var inte att följa aposteln Paulus’ råd: ”’Gören räta stigar för edra fötter’, så att den fot, som haltar, icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.” Jesus varnade dessutom: ”Vemhelst som får en av dessa små, som sätter tro till mig, att snava [ta anstöt], det är fördelaktigare för honom att få en åsnekvarnsten hängd om sin hals och att bli sänkt i det vida, öppna havet.” Det är säkert ingen av oss som vill att detta skall hända oss, eller hur? — Hebr. 12:13; Matt. 18:6, NW.
Må vi därför allesammans vara noga med att handla förståndigt, kärleksfullt och rätt, så att vi varken tar anstöt av det andra gör eller själva vållar att andra tar anstöt.