Bevara din besinning i allting

”Bevara er besinning, var på er vakt.” — 1 Petr. 5:8, NW.

1. Vad tar många människor sin tillflykt till för att slippa undan livets problem, och vad blir resultatet?

HUR vederkvickande är det inte att vara tillsammans med människor som bevarar sin besinning och förblir i jämvikt i situationer som skapar spänning och påfrestningar! I all synnerhet är det så i vår tid, då förhållandena är sådana de är överallt i världen. Också på avlägsna platser påverkas människor av problem som är så förbryllande att världens ledande män misströstar om att finna metoder att ta itu med dem och mycket mindre övervinna dem. Ställda inför dessa förhållanden har många människor försökt glömma dem genom att ta sin tillflykt till alkohol eller narkotika i en ansträngning att avtrubba sina sinnen för livets verkligheter. Men när de gjort detta, har de bara skapat fler problem för sig själva. — Ords. 23:29—35.

2. Vilka förhållanden som de kristna under första århundradet fick känning av krävde att de bevarade sin besinning, och hur beskrev Paulus detta?

² Under det första århundradet var de kristna också omgivna av förhållanden som till sist skulle sätta dem på prov ända intill gränsen. Fick de rådet att avtrubba sina sinnen, så att detta skulle vara mera uthärdligt? Tvärtom — fastän det kan ha varit obehagligt att stå inför möjligheterna till förföljelse och betydande avfall från tron, behövde de som stod fasta veta vad som låg framför dem, så att de med framgång kunde övervinna det. Därför blev tillsyningsmannen Timoteus av aposteln Paulus rättframt underrättad om detta kommande avfall: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den hälsosamma läran; utan i överensstämmelse med sina egna begär skall de samla lärare åt sig för att få sina öron kliade. Och de skall vända sina öron bort från sanningen.” På grund av att denna fara var så hotande nära förklarade aposteln ytterligare: ”Men du, bevara din besinning [”var sansad” — Rikets mellanradiga översättning] i allting.” (2 Tim. 4:3—5, NW) Genom att vara rustad på detta sätt skulle Timoteus vara i stånd att motverka dessa försåtliga villfarelser.

3. a) Varför är det angeläget att bevara besinningen i denna tid? b) Varför måste de äldste vara på sin vakt, enligt vad Petrus förklarade, och varför uppmuntrar Paulus till vaksamhet?

³ Under de mer än nitton hundra år som gått sedan Paulus skrev dessa ord har detta avfall slagit ut i full blom och är möjligt att identifiera som den nutida kristenheten. Fastän Jehova Gud har avskilt sin sanna kristna församling från kristenheten, råder det fortfarande samma trängande behov av att bevara besinningen, eftersom kristenhetens avfall närmar sig sin höjdpunkt och omsluter hela jorden. Dessutom kan fientligheten mot Kristi sanna efterföljare när som helst ta formen av intensiv förföljelse, precis som under första århundradet. Är församlingens äldste fördenskull verksamma med att i andligt avseende styrka sina kristna medförbundna att motstå sådana ökande påtryckningar och att förbli lojala? Det var med goda skäl som aposteln Petrus förmanade de äldste: ”Var herdar för Guds hjord, som ni har i er vård” och tillfogade denna varnande underrättelse: ”Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon.” (1 Petr. 5:2, 8, NW) Allvaret i den fara som kommer från denne vedersakare har ökat under dessa tider, då världsförhållandena blir allt sämre, och faran måste betraktas sansat för att inte den snabbt framrinnande tiden och den snabbt växlande världsskådeplatsen skall bringa oss ur fattningen. Den sätter de äldstes förmåga att skydda den kristna församlingen med förståndig och sund ledning på prov. Nu är det inte heller tid för tröghet i sinnet. Paulus sade varnande att ”Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten”, och sedan gav han förmaningen att ”inte sova vidare, som de övriga gör, utan ... förbli vakna och bevara besinningen”. (1 Tess. 5:2, 6—9, NW) Vad måste då du som äldste göra för att visa att du har tagit till hjärtat uppmaningen att ”bevara din besinning i allting”?

Att utveckla en sansad syn på förpliktelser

4. På vilka sätt måste en äldste i allo fullgöra det som tillhör hans ämbete?

⁴ Denna ofta upprepade varning: ”Bevara er besinning” bör göra de äldste vakna för sitt behov av att ha sina många förpliktelser tydligt i blickpunkten, om de, i likhet med Timoteus, skall i allo fullgöra det som tillhör deras ämbete. Personliga tycken och önskningar kan ha en benägenhet att göra att en äldste så att säga ”får slagsida” och inriktar det mesta av sin uppmärksamhet på enbart en eller två sidor av sitt ämbete som tillsyningsman. Detta skulle emellertid inte vara ett sunt synsätt. När han begrundar den tid han har tillgänglig, bör han i stället göra detta med tanke på hur han kan fördela den proportionerligt, så att han kan sörja för familjeförpliktelserna, för herdeverksamheten, för undervisningen och för arbetet att predika och göra lärjungar. För att man med framgång skall kunna sörja för allt detta krävs det klara tankar, jämvikt och förstånd, så att man ägnar tillbörlig uppmärksamhet åt varje uppgift och inte försummar någon.

5. Bör en äldste som har familj ägna all sin tid åt sin familj? Förklara.

⁵ Tänk till exempel på en äldste som har familj. Han har sannerligen starka skäl att vara sansad, när han begrundar de svåra provsättningar och påtryckningar som de som står honom nära måste möta nästan dagligen. För att han skall fortsätta att vara en äldste måste han visa sann omsorg om sin egen familj och inför församlingen ge ett gott föredöme som far. Paulus redogjorde i detalj för de kvalifikationer som en äldste bör ha, och han förklarade att en äldste bör vara ”en man som presiderar bland sitt eget husfolk på ett utmärkt sätt och har barn som är honom undergivna med allt allvar”. (1 Tim. 3:4, 5, NW) Men om han använde all sin tid tillsammans med sin familj, skulle han inte vara ett gott föredöme ens för familjemedlemmarna. Varför inte det? Därför att det skulle uppmuntra dem att utveckla en självupptagen inställning, en inställning som präglas av avskildhet från andra. I stället bör de uppmuntras att visa intresse för andra — för dem som finns i församlingen såväl som för personer i världen av människor. De bör uppmuntras att ta del i att kungöra det underbara hoppet om evigt liv — alldeles som de själva har fått detta hopp. Denna vidgade syn kommer då att bibringa dem en medlidsam förståelse för andra och en fullständigare uppskattning av Skaparens uppsåt.

6. Hur bör en äldste betrakta behovet av att inhämta kunskap?

⁶ På liknande sätt bör de äldste vara ”kvalificerade att undervisa” — därför behöver de med allvar studera Guds ord. (1 Tim. 3:2, NW) Beroende på sin utbildning, det antal år de har studerat bibeln och andra faktorer kan somliga mena att de måste ägna en betydande del av sin tid åt att studera, forska i bibeln och förbereda sig för tal. Men också i fråga om detta kan en äldste gå till ytterlighet, om han inte är noga med att hålla sina övriga förpliktelser i blickpunkten. Paulus pekar på en försåtlig fara som kan överrumpla dem som ägnar för stor uppmärksamhet åt kunskap, i det han säger: ”’Kunskapen’ uppblåser, men kärleken uppbygger.” (1 Kor. 8:1; 13:2) Med detta vill vi inte säga att kunskapen inte skulle vara betydelsefull — i stället är det så att kunskapen behöver åtföljas av kärlek för att åstadkomma någonting värdefullt. Kärleken skiljer sig från kunskapen på så sätt att den kommer till uttryck i verksamhet och inte enbart är overksamma data lagrade i sinnet. Följaktligen kommer en äldste som bevarar sin besinning att kombinera studium med tjänst för sina bröder och för dem som tillhör världen av människor; på så sätt kommer han att göra gott bruk av sin kunskap. — 1 Joh. 3:18.

7. a) Hur angeläget är herdearbetet? b) Hur kan en äldste förvissa sig om att hans kärlek är fullständig?

⁷ Paulus lade stor vikt vid herdeverksamheten, i det han uppmanade tillsyningsmännen i Efesus att ”som herdar vårda ... [sig] om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son”. (Apg. 20:28, NW) Det råder inget tvivel om att detta är ett brådskande och angeläget arbete med tanke på dessa farliga tider, då de kristnas liv kan stå på spel. (2 Tim. 4:2) Dessutom är effektiv herdeverksamhet tidskrävande. Man måste använda många timmar till att förbereda sig för möten och tal och till att besöka och uppmuntra dem som behöver hjälp eller som är sjuka. Likväl måste också detta livsviktiga arbete betraktas i förhållande till andra sidor av en äldstes förpliktelser. Jesus visade att kärleken till ens kristna bröder är ett viktigt tecken på sant lärjungaskap, men detta fritar inte hans efterföljare från att utvidga kärleken till dem som tillhör världen av människor. I själva verket skulle deras kärlek vara ofullständig, om den inte inbegrep också motståndare, enligt vad Jesus förklarar: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger till er: Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förföljer er.” (Matt. 5:43—48, NW) Hur viktig herdeverksamheten än är, måste alltså också den hållas i jämvikt med de övriga förpliktelser som en äldste har.

8. a) Vilket verk uppenbarar Jehovas kärlek och medömkan, och hur blir människor bekanta med detta? b) Endast hur kommer våra ”goda gärningar” att förhärliga Gud?

⁸ En förpliktelse som hela sammanslutningen av kristna kan ta del i är det brådskande och angelägna arbetet att predika de goda nyheterna och göra lärjungar. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Detta arbete gör människor bekanta med den kärlek och medömkan som Jehova Gud hyser i förhållande till människorna, en kärlek som är så stor ”att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv”. (Joh. 3:16) Om de skall få sanningens ljus, måste det vara från Guds tjänare som de får det, eftersom Jesus sade om dessa: ”Ni är världens ljus!” Vad skall de göra med detta ljus? Inte gömma det. Nej, i stället sade han: ”Så skall också ert ljus lysa inför människorna, så att de ser edra goda gärningar och prisar er Fader i himmelen.” (Matt. 5:14—16, Hd) ”Goda gärningar” identifierar individer som goda människor — gärningar sådana som de som frambringar goda familjer och ordningsfulla hem, ärliga anställda och församlingar av kristna som har äkta kärlek till varandra. Men skulle de flesta människor någonsin se den verkliga innebörden i dessa ”goda gärningar”, om vi aldrig talade om sanningen genom att predika de goda nyheterna från hus till hus? Sannolikt skulle de enbart betrakta oss som ”goda människor”. Men om vi talar med dem, kommer de att urskilja varför vi är annorlunda, vad det är som gör oss fruktbärande i fråga om goda gärningar, och sedan kommer de inte att ge oss äran, utan i stället kommer de att prisa vår ”Fader i himmelen”. I synnerhet de äldste bör på ett sansat sätt sträva efter att helt och fullt ta del i att förkunna de goda nyheterna och vara ”föredömen för hjorden” i detta, i det de personligen uppmuntrar sina bröder att förena sig med dem i detta viktiga arbete, precis som apostlarna tog del i predikoarbetet. — Matt. 4:19, 20.

Att föra vilsefarande till rätta igen

9. Vilket balanserat sätt att ta itu med saker och ting vägleder de äldste när det gäller att behandla dem som far vilse?

⁹ Förutom de tidigare nämnda förpliktelserna som äldste har, förekommer det tillfällen då de måste försöka föra till rätta igen dem av sina kristna bröder som far vilse och hamnar i synd. Också i fråga om detta måste de sträva efter att bevara sin besinning och ha ett balanserat sätt att ta itu med saken. Det är till exempel inte deras ansvar att åta sig att själva försöka leva andras liv. Inte heller bör de göra en stridsfråga av någon mindre angelägenhet eller påtvinga andra någon personlig uppfattning eller norm. Petrus gav rådet: ”Det må ... icke ske, att någon av eder får lida ... därför att han blandar sig i vad honom icke vidkommer.” (1 Petr. 4:15) Likväl bör de vara vakna för sina bröders behov och vara redo att ge dem hjälp, om så behövs.

10. a) Varför är en äldstes inställning viktig, när han har att göra med vilsefarande personer? b) Hur skiljer sig den vilsefarande som behandlas med mildhet från en som förtjänar en allvarlig förebråelse?

¹⁰ Därtill är deras inställning till de vilsefarande mycket viktig. Det är logiskt att denna inställning inte bör vara hård eller klandrande. En inställning av det slaget kan bara driva bort någon som är verkligt ångerfull, under det att omtanke kan vara till hjälp i att återställa också dem som är i viss mån motspänstiga. Lägg märke till vilket råd Paulus gav i fråga om att behandla vilsefarande: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äger andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet.” (Gal. 6:1, NW) Paulus framhåller alltså att om en äldste verkligen vill bistå en sådan person, bör han tillägna sig en ”ande av mildhet”, medan han kärleksfullt strävar efter att föra sin broder till rätta igen och vinna tillbaka hans hjärta. Den som Paulus talar om förtjänar inte en allvarlig förebråelse i likhet med dem som han kallade ”oregerliga människor, onyttiga pratmakare och sådana som bedrar sinnet”. (Tit. 1:10, 13, NW) Den som lyssnar är inte en förhärdad utövare av synd, utan i stället en som har begått ett ”felsteg”, innan han blivit varse det. Därför förtjänar han inte att bli behandlad som en fiende. I själva verket har både han och äldstebrodern en gemensam fiende: Satan; därför skulle det vara orätt av en äldste att lägga en förkrossande börda på någon som redan är full av ånger på grund av sin synd. Vad man bör hata är inte den vilsefarande, utan den orätta gärning han har begått. — Jud. v. 22, 23.

11. Hur illustrerar Paulus den vilsefarandes situation, och vad behövs för att hans orätta handlingssätt skall bli klargjort för honom?

¹¹ För att belysa den vilsefarandes situation för oss liknar Paulus honom vid ett olyckligt djur som fångats i en jägares snara. Men i detta fall är det inte fråga om någon vanlig jägare; sådana personer blir fångade i ”djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans vilja”. (2 Tim. 2:24—26) Om man hårdhänt ryckte ett fångat djur ur en snara, skulle det kunna befrias, men det skulle helt visst bli allvarligt skadat. Skulle det inte vara mycket bättre att vara varsam och mild, så att det efter befrielsen lättare kan bli botat från de skador som det självt har ådragit sig? De vilsefarande måste likaledes behandlas medlidsamt; men de måste också behandlas med ett mått av fasthet för att de skall få klart för sig faran i sitt orätta handlingssätt. Sådana personer behöver verkligen lära sig hata det orätta som de har begått och förstå hur avskyvärt det är. Det är absolut nödvändigt att de förstår varför Jehovas syn på saken är sund och är till deras bästa och leder till lycka för dem, och det är också nödvändigt att de är trogna mot hans ord, precis som det är skrivet: ”Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.” — Ords. 6:23.

12. Hur skulle försagdhet kunna dra blodskuld över äldste när det gäller att tillrättavisa dem som handlat orätt eller föra dem till rätta igen?

¹² De äldste som har äkta kärlek till de vilsefarande kommer aldrig i försagdhet att avhålla sig från att ge behövlig tillrättavisning eller att föra vilsefarande till rätta igen. I stället kommer de att handla i överensstämmelse med Ordspråksboken 27:5, 6, som lyder: ”Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek, som hålles fördold. Sår som tillfogas av en som älskar är trofasta, men kyssar av en som hatar är ting som skall bönfallas om.” (V. 6 enl. NW) I själva verket skulle underlåtenhet från en äldstes sida att ge tillbörlig varning eller tillrättavisning, när det är uppenbart att någon följer ett orätt handlingssätt, kunna leda till att han ådrar sig blodskuld. Paulus förvissade sig om att ingen fläck skulle komma på honom, och så fullgjorde han utan fruktan sitt uppdrag, i det han sade: ”Jag [uppfordrar] er att vittna här i dag att jag är ren från alla människors blod, ty jag har inte avhållit mig från att förtälja för er om allt Guds rådslut.” (Apg. 20:26, 27, NW) Om de äldste i likhet med Paulus bevarar sin besinning och modigt axlar sitt ansvar, kommer de att se bestående gott tillfalla dem som de har hjälpt att återhämta sig från en egensinnig kurs.

Undvik inte förpliktelser i fråga om att fatta beslut

13. Vad är källan till det ansvar som är lagt på de äldste, och varför är de kvalificerade att fatta rätta beslut?

¹³ Av det vi just har dryftat framgår det tydligt att de äldste ibland finner det nödvändigt att fatta allvarliga beslut, av vilka somliga kanske till och med berör deras bröders liv. Detta maktpåliggande ansvar att handla som tillsyningsmän och herdar kommer inte från någon jordisk källa, utan tilldelas dem av Guds heliga ande, varigenom de görs till hans representanter. Paulus förklarade det för de äldste i församlingen i Efesus på detta sätt: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling.” (Apg. 20:28, NW) I likhet med Timoteus bör de alltså betrakta sig som ansvariga inför Gud och Kristus att fullgöra det arbete som anvisats åt dem. (2 Tim. 4:1, 2) I de flesta situationer är de äldste väl kvalificerade att fatta rätta beslut, eftersom Jehova Gud har gett dem en ande av ”kraft och kärlek och sundhet i sinnet”. (2 Tim. 1:7, NW) De får ”kraft” eller förmåga, så att de är i stånd att använda de andliga gåvor de besitter. De har kärlekens ande, så att de hjälper andra med rätt motiv, och med ”sundhet i sinnet” blir de vägledda i den rätta riktningen, medan de strävar efter att fullgöra sina förpliktelser.

14. a) Förklara varför många angelägenheter ofta måste hänvisas tillbaka till de äldste för att de skall fatta beslut. b) Hur kan de äldste förbereda sig för att behandla saker och ting på platsen, och till vilka kan de vända sig för att få bistånd?

¹⁴ Trots denna hjälp från Gud och hans skrivna ord händer det ibland att äldste ber Sällskapet Vakttornets avdelningskontor eller den styrande kretsen fatta beslut åt dem, t. ex. beslut som har att göra med rekommendationen för förordnande som äldste och liknande angelägenheter. Trots att man vid avdelningskontoret visar villighet och uppriktig önskan att ge hjälp, måste saken ofta hänvisas tillbaka till de äldste, som har fakta, så att de själva får avge rekommendationen. De äldste kan ställa frågor, få svar, skaffa fram flera fakta som har med saken i fråga att göra, om det är nödvändigt, innan de fattar ett slutgiltigt beslut. De befinner sig inte heller i ett ogynnsamt läge andligen talat. Dessutom har de från Gud fått förpliktelsen att fatta sådana beslut och inte i onödan skjuta över detta på andra. Därför bör de förbereda sig genom studium och bön för att fatta rätta beslut i överensstämmelse med Guds vilja. Paulus framhöll för Timoteus behovet av helhjärtad förtröstan på Skriften, eftersom den är ”inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till att bringa ordning i tingen, till fostran i rättfärdighet”. Om en äldste har grundat sina beslut på den, visar han sig vara en Guds människa som är ”fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk”. (2 Tim. 3:16, 17, NW) Bistånd från andra äldste kan också visa sig vara till stor hjälp. Bibeln förklarar att ”planer görs om intet där det inte förekommer något förtroligt tal, men genom mängden av rådgivare når man resultat”. (Ords. 15:22, NW) Om kretstillsyningsmannen eller områdestillsyningsmannen besöker församlingen, kan man också rådgöra med dessa tillsyningsmän.

15. När bör de äldste föra angelägenheter vidare till Sällskapets avdelningskontor?

¹⁵ Men vilket handlingssätt bör de äldste följa, om de inte finner någon lösning i fråga om en viss angelägenhet eller ett problem, trots att de företagit ett grundligt studium och noggrant utforskat bibeln? Det skulle helt visst vara synnerligen oförståndigt av dem att handla självständigt för att avgöra angelägenheten, kanhända gissa sig till svaret eller helt enkelt fatta ett godtyckligt beslut grundat på deras eget omdöme. I ett sådant fall är i stället den bästa utvägen för dem att ta kontakt med det avdelningskontor för Sällskapet som har hand om deras land och be om bistånd därifrån.

16. Vilken princip bör de äldste följa, när de måste ta itu med dem som är populära, aktade eller inflytelserika?

¹⁶ De äldste bör aldrig på grund av människofruktan underlåta att vidta en åtgärd. Det kan hända att de ibland behöver ta itu med somliga som är populära eller aktade eller inflytelserika. Men detta bör inte påverka deras beslut så att de blir till förmån för den personen. Guds ords norm är mycket tydlig i detta avseende. Det heter: ”I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige; du skall döma din nästa rätt.” (3 Mos. 19:15; Jak. 2:1—9) Av detta framgår det mycket tydligt att det är orättfärdigt att ha anseende till personen och att det innebär att bryta mot Guds lag.

Grunda edra beslut på bibeln

17. Hur kan de äldste visa djup aktning för Skriften?

¹⁷ Framför allt bör de äldste visa djup aktning för Guds ord genom att grunda alla sina råd på det. (2 Tim. 2:15) Detta betyder att de omsorgsfullt kommer att undvika att lägga fram sina egna uppfattningar som auktoritet i olika angelägenheter och att de i stället troget förmedlar den lära de har fått från bibeln och från Jehovas tjänarklass, ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45, NW; 1 Tim. 4:6, 16) De äldstes kristna bröder bör också inse att de inte enbart talar om bibeln, utan att de är levande exempel på Guds ords kraft, vilket visas genom tillämpningen av gudaktiga principer i deras liv. Detta kommer att hjälpa hela sammanslutningen av kristna att uppskatta den vägledning och de riktlinjer som de äldste ger och att efterlikna deras föredöme i fråga om tro. — Hebr. 13:7.

18. Vilka, förutom de äldste, måste bevara sin besinning, och vilken säker förväntan äger de då?

¹⁸ Till sist måste vi komma ihåg att alla Guds tjänare behöver ”bevara ... [sin] besinning”, inte bara de äldste, eftersom var och en av oss måste möta samma faror från världen. De kritiska förhållandena i vår tid medför verkliga trosprövningar för varje kristen. Detta är sannerligen en tid för sansat tänkande, en tid då vi alla behöver utveckla en klar syn på olika angelägenheter i ljuset av Guds ord, så att var och en av oss är i stånd att fatta förståndiga beslut. Det är bara på detta sätt som vi alla tillsammans kan hjälpa varandra att ”förbli vakna och bevara besinningen”, så att Jehovas dag av dom inte överraskar oss som en tjuv. Som ”ljusets söner och dagens söner” kommer vi då att bli bevarade genom den kommande världsförstöringen och få träda in i den nya ordningen, som Gud danar till evig lovprisning för sig själv och till evig frälsning för oss! — 1 Tess. 5:5, 6, NW.

[Bild på sidan 487]

En äldste behöver fördela sin tid proportionerligt, så att han kan sörja för sina familjeförpliktelser ...

... och förbereda tal och ägna sig åt personligt studium

[Bild på sidan 488]

Besök i herdeverksamheten är en del av en äldstes ansvar ...

... liksom att ta del i tjänsten på fältet