Att tjäna endräktigt som en sammanslutning av bröder
”I alla ären bröder. ... Icke heller skolen I låta kalla eder ’ledare’ eftersom en är eder ledare, Kristus.” — Matt. 23:8—11, Åk.
1, 2. a) Vad belyser den svårighet, som de flesta har, när det gäller att leva ett liv av ödmjuk tjänst likt Guds Sons liv? b) Gjorde Jesu apostlar denna anpassning utan svårigheter?
TANKEN på ett liv av ödmjuk tjänst är för de flesta ofullkomliga människor inte lätt att godta och tillämpa. Ge akt på vad som har skett i kristenheten, där män som utger sig för att vara representanter för Kristus Jesus och ordinerade tjänare åt Gud avskiljer sig från de ”vanliga” medlemmarna av församlingen, ”lekmännen”. Dessa präster menar att de är förmer än de övriga i hjorden, och de godtar titlar som uttrycker denna känsla av att de är förmer. Men detta är inte vägen till sann endräkt.
2 Inte ens bland Jesu sanna lärjungar under första århundradet var det utan svårigheter man inrättade sig efter denna Guds Sons lära. Vid åtskilliga tillfällen måste Jesus tillrättavisa sina lärjungar på grund av att de var intresserade av rang och hade en åstundan efter ställningar som betydde att de var förmer än andra.
3, 4. Vilken tvist hade Jesu lärjungar, när de var på väg till Kapernaum, och varför är detta inte förvånande?
3 Mot slutet av det tredje året av Jesu offentliga tjänst råkade lärjungarna, medan de var på vandring tillbaka till Kapernaum, i ett meningsutbyte. Vad gällde det? Markus’ skildring lyder: ”När han [Jesus] hade kommit inomhus, frågade han dem: ’Vad talade ni om på vägen?’ De svarade inte, ty de hade på vägen talat med varandra om vem ibland dem som var den störste. Då satte han sig ned, kallade till sig de tolv och sade till dem: ’Om någon vill vara den förste, måste han bli den siste av alla och allas tjänare.’” — Mark. 9:33—35, Hd.
4 Är det otroligt att de gjorde detta, sedan Jesus undervisat dem i nästan tre år? Nej, det är det inte, när vi kommer ihåg deras mänskliga ofullkomlighet och deras omständigheter. Deras intresse för personlig storhet återspeglade inte bara det ofullkomliga köttets benägenheter, utan också den bakgrund de hade på den tiden. En historisk iakttagelse om de sedvänjor och inställningar som var rådande bland dem som under första århundradet utövade den judiska religionen lyder: ”På alla områden, i gudsdyrkan, i rättsskipningen, vid måltiderna, ja, i alla förhållanden, uppstod ständigt frågan vem som var störst, och att bedöma den ära som med rätta skulle tillfalla var och en utgjorde en uppgift, som ständigt måste fullgöras och som menades vara mycket betydelsefull.” — Theological Dictionary of the New Testament, band 4, sid. 532; jämför Matteus 23:6, 7.
Att bli som små barn
5. Vilket råd gav Jesus åt dem för att rätta till deras orätta inställning?
5 I Matteus’ skildring av samma händelse heter det att Jesus kallade fram ett barn och ställde det framför lärjungarna och sade: ”Jag säger er: Om ni icke omvänder er och blir som barn, skall ni aldrig komma in i himmelriket. Den som har så ringa tankar om sig själv som detta barn, han är den störste i himmelriket. Den som tar emot ett sådant barn för mitt namns skull, han tar emot mig. Men dessa små som tror på mig — om någon lockar en av dem till synd, då vore det bättre för honom, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.” — Matt. 18:1—6, Hd.
6. a) Vilken tanke på företräde kan somliga av hans lärjungar ha haft? b) Vad skulle det betyda för dem att omvända sig och bli ”som barn”?
6 Ja, Jesus visade dem att deras tänkesätt förde dem in på orätt väg. Det kan hända att Petrus, på grund av Jesu löfte att ge honom vissa ”nycklar” till riket, menade att han hade något visst företräde framför de övriga lärjungarna. Eller också kunde Jakob och Johannes, på grund av att de var bland de tre som Jesus utvalde att vara med honom vid det tillfälle då han blev förklarad på berget, ha haft liknande uppfattningar. (Matt. 16:19; 17:1—9) Hur det än förhöll sig, uppmanade Jesus dem alla att omvända sig och bli som barn, dvs. lika blygsamma och lika fria från anspråk och ärelystnad som små barn är av naturen. De skulle inte bara uppträda som barn genom att till det yttre visa dessa egenskaper, utan de skulle ikläda sig dessa egenskaper, så att de verkligen hade samma ande som kännetecknar ödmjuka barn. Små barn har ingen tanke på rang sig emellan, utan de betraktar varandra som likar. I den utsträckning som Jesu lärjungar iklädde sig ödmjukhet av hjärtat och i den utsträckning de kände sig små inför Gud och sina bröder, i den utsträckningen skulle de följaktligen vara stora vad hans rike beträffar.
7. Hur skulle det sätt på vilket de tog emot ”dessa små” visa måttet av deras ödmjukhet, och vad gjorde detta så allvarligt?
7 Ett mått på deras ödmjukhet skulle vara sättet att behandla dem som andligen talat var som ”barn” i sanningen (på grund av att de nyligen blivit lärjungar) eller dem som var som barn genom att de inte ägde någon bemärkthet eller ställning av ansvar bland dem. Om någon, i synnerhet en kristen äldste, skulle visa sig självmedveten eller behandla andra på ett dominerande sätt, skulle han kunna bli orsak till att sådana ödmjuka människor tog anstöt. Detta skulle kunna få allvarliga konsekvenser för den som är orsak till att någon tar anstöt, enligt vad Jesu ord visar. Jesus skulle övervaka detta, och det skulle också Guds änglar. — Matt. 18:6, 10; Upp. 2:23.
8. Hur är det verkligen så att den som ”är mindre” faktiskt är en som är stor bland de kristna?
8 ”Den som är mindre [den minste, Darby] ibland eder alla, han är stor.” (Luk. 9:48, Åk) Detta gick tvärtemot världens tänkesätt, men finner vi inte ändå att det förhåller sig på detta sätt i våra relationer till andra? Vem är mest värdefull för oss, vem skulle vi sakna mest, om han skulle lämna oss eller dö — den som visar sig självmedveten och vill att andra skall falla undan för honom, eller den som är mycket hänsynsfull, hjälpsam och omtänksam? Det är tydligt att det är den senare.
9. a) På vilka sätt exemplifierade aposteln Paulus denna kristna princip? b) Hur visade bröderna att Paulus hade en stor plats i deras hjärta, och vad kan vi lära av detta?
9 Föregående artikel visade att aposteln Paulus efterliknade Jesu eget föredöme i fråga om ödmjuk tjänst. (1 Kor. 11:1) När Paulus talade till de äldste i staden Efesus, kunde han sanningsenligt säga till dem: ”Ni vet själva, på vilket sätt jag hela tiden, ända från första dagen då jag kom till provinsen Asien, har uppträtt ibland er. Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som har vållats mig. ... Kom ihåg, att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig upphörde att under tårar förmana var och en särskild av er. ... Ni vet själva, att jag med dessa mina händer har förtjänat livsuppehället åt mig och åt mina följeslagare. Vid alla tillfällen har jag visat er, att det är vår plikt att arbeta hårt, så att vi kan hjälpa de svaga. Vi måste komma ihåg, att Herren Jesus själv sade: ’Det är saligare att giva än att taga.’” Det är inte att undra på att de, när de fick veta att de kanske inte skulle se Paulus mera, ”alla [brast] i högljudd gråt” och dessutom föll honom om halsen och kysste honom. Han hade en stor plats i deras hjärta, inte bara på grund av att han var en apostel, utan snarare på grund av det slags människa han var. Han var ett föredöme för alla kristna äldste. — Apg. 20:18, 19, 31—37, Hd; jämför 1 Korintierna 2:1—5; 1 Tessalonikerna 2:5—9.
Inte efterlikna världens sätt
10. Vilken annan tilldragelse gav Jesus orsak att ge ytterligare råd om ödmjukhet till sina lärjungar?
10 Några månader efter lärjungarnas tvist om vem som var störst fann Jesus det återigen nödvändigt att ge dem råd. Lärjungarna föreställde sig hans rike som ett jordiskt välde. (Apg. 1:6) De visste att under den israelitiska monarkins tid hade kungar suttit på troner och haft sina hovmän med olika äretitlar. I sin egen tid såg de omkring sig världsliga härskare och andra män som utövade makt över folket. Därför begärde två av Jesu apostlar, Jakob och Johannes (med och genom sin mor), att Jesus skulle ge dem höga ställningar i hans rike. — Matt. 20:20—23; Mark. 10:35—40.
11. Var de övriga av apostlarna fria från klander i fråga om detta, och vilket råd gav Jesus dem?
11 Deras medlärjungar blev ”uppbragta”. Ändå visade deras tidigare dispyt om vem som var störst att de själva inte var helt och fullt fria från ärelystnad. Därför kallade Jesus dem alla till sig och sade: ”Ni vet, att folkens furstar uppträder som herrar över dem och att deras stormän låter dem känna sin makt. Så skall det icke vara bland er, utan den som vill bli stor bland er, han skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er, han skall vara de andras träl [slav, Åk] — liksom Människosonen har kommit, icke för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många.” — Matt. 20:24—28, Hd.
12, 13. a) Varför bör vi inte överflytta världsliga metoder i fråga om administration, som tycks vara framgångsrika, till den kristna församlingen? b) Hur är apostelns råd i Romarna 12:2, 3, 10, 16 i samklang med Jesu råd?
12 Ja, det kan tyckas naturligt att efterlikna de metoder som används av världsliga härskare, personer med verkställande makt och administratörer. Men Jesus sade: ”Så skall det icke vara bland er.” Oberoende av vilken framgång de mäktiga och rika i världen och deras politiska och kommersiella system kunde tyckas ha, så skulle de inte vara det vägledande exemplet för den kristna församlingen.
13 Det råd som aposteln Paulus längre fram gav var i samklang med detta: ”Skicken eder icke efter denna tidsålders väsende [Gören eder icke likformiga med denna värld, Benelius], utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse.” Det är uppenbart att Paulus tänkte på samma problem som Jesus gav råd om, eftersom han fortsatte: ”Jag [tillsäger] var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det mått av tro, som Gud har tilldelat var och en. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa [umgås gärna med ringa människor, Hd; låt er ledas av de ringa tingen, NW]. Hållen icke eder själva för kloka.” — Rom. 12:2, 3, 10, 16.
14. a) Vilka faktorer gjorde det mycket viktigt att Jesu apostlar verkligen tog lärdom av det han undervisade dem om? b) Vilket samband med endräkten bland de äldste har kravet att inte vara ”egensinnig”?
14 Eftersom Jesu apostlar som skara skulle tjäna som en grundval för den kristna församlingen, när den bildades, var det mycket viktigt att de verkligen tog lärdom av det han lärde dem. (Ef. 2:19, 20) Det var bara om de rensade bort tankar på överlägsenhet eller rang ibland sig som de kunde fungera som en endräktig skara, fria från osämja och rivalitet. (Jämför Romarna 12:4—8, 10; 1 Korintierna 12:4—7, 12—25, 31; 13:1—3.) Detta är också orsaken till att en av kvalifikationerna för dem som tjänar i kretsen av äldste i en församling är att de inte skall vara ”egensinniga”. (Tit. 1:7, NW) Det grekiska ord som används här betyder ordagrant ”självbehagande” (”självgod”, Hd; 1917; ”högfärdig”, Benelius; ”halsstarrig”, Darby; ”självkär”, Åk; ”förmäten”, Moffatt; ”arrogant”, Jerusalem Bible; ”aggressiv”, Phillips). Den kvalifikation aposteln framhöll kräver alltså att en äldste inte skall vara ”full av självtillit” eller ”självsäker” på grund av att han har en mycket hög tanke om sina egna förmågor och sitt eget omdöme. En egensinnig person skulle finna det svårt att arbeta harmoniskt och ödmjukt med de andra medlemmarna i en krets, och han skulle vara en källa till svårigheter för dem.
15. Hur kommer de inspirerade orden i Jakob 3:13 att hjälpa äldste att undvika känslor av överlägsenhet och självsäkerhet?
15 Om en kristen äldste börjar mena att han är förmer än sina medäldste i vishet, skulle han göra väl i att tänka på vad lärjungen Jakob skrev i Jakob 3:13: ”Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i visligt saktmod [mildhet, NW; ödmjukhet, Hd], genom sin goda vandel låta se de gärningar, som hövas en sådan man.” Ja, den som är verkligt vis är den som vet tillräckligt för att veta att han — oberoende av hur mycket erfarenhet och kunskap han har — fortfarande vet mycket litet och ännu har så mycket att lära. Han vet också — oberoende av hur mycket han känner till — att det inte finns någon som han inte kan lära sig något av, vem denne än kan vara eller hur oansenlig hans ställning än kan vara. Den som är verkligt vis behandlar alla sådana människor med tillbörlig aktning.
Ingen åtskillnad genom titlar som visar en upphöjd ställning
16. Vad är innebörden i titeln ”Rabbi”, och varför skulle den inte användas om någon av Jesu lärjungar?
16 Bara tre dagar före sin död varnade Jesus sina lärjungar för att efterlikna de skriftlärda och fariséerna i deras kärlek till bemärkthet. Dessa män blev ofta av andra kallade ”Rabbi”, ett ord som egentligen betyder ”stor”. Det var ”en benämning på någon som intar en hög och aktad ställning. ... Den som kallas Rabbi erkänns därigenom vara högre i rang än den som uttalar ordet.” (Theological Dictionary of the New Testament, band 4, sid. 961) Jesus sade emellertid till sina lärjungar: ”I skolen icke låta kalla eder ’rabbi’, ty en är eder lärare, och I alla ären bröder. ... Icke heller skolen I låta kalla eder ’ledare’ eftersom en är eder ledare, Kristus. Men den större av eder skall vara eder tjänare.” (Matt. 23:6—12, Åk) Det var med rätta Jesus lät sig kallas ”Rabbi”. — Joh. 1:38, 49; 20:16; Matt. 26:49; Mark. 9:5.
17. a) På vad läggs tonvikten i de skriftenliga benämningarna på dem som tilldelats ansvarsuppgifter inom församlingen? b) Hur gäller detta också benämningen ”apostel”, och varför hade inte de som benämndes på detta sätt orsak att mena sig vara förmer än sina bröder?
17 Det är värt att lägga märke till att i alla benämningar på uppdrag inom den kristna församlingen efter dess grundande vid pingsten — sådana benämningar som ”herde”, ”lärare”, ”evangelieförkunnare” och ”profet” (ordagrant: en som uttalar sig [Apg. 15:32]) — läggs starkare tonvikt på Kristi mål med att ge dessa ”gåvor i form av människor” (NW), nämligen att församlingen skall uppbyggas och enas, än på den officiella ställning som dessa mänskliga ”gåvor” har. (Ef. 4:12—16) Ordet ”apostel” betyder också helt enkelt ”utsänd”, dvs. någon som sänds i väg som representant på ett tjänsteuppdrag. Ordet tillämpades på ett särskilt sätt på de tolv apostlarna, som var direkt utsedda av Guds Son, men det blev också använt om andra män, som sändes ut på tjänsteuppdrag, ibland av församlingar. (Jämför Apostlagärningarna 13:1—4; 14:14; 2 Korintierna 8:23.) Benämningen ”apostel” betonade alltså deras tjänsteuppdrag snarare än ställning eller rang. Ordet tyder på att man visade dem förtroende och tillit, men det upphöjde inte dem som var ”utsända”, gjorde inte att de var förmer än dem som de skulle tjäna, lika litet som det förhållandet att en herre sänder ut sin tjänare för att framföra ett viktigt budskap till en annan person skulle göra att tjänaren var förmer än mottagaren av budskapet. Men mottagaren skulle stå i tacksamhetsskuld till den som framförde budskapet. De som var utsända hade också ansvar inför de personer som sände ut dem, vare sig det var kretsen av äldste i Jerusalem eller en sådan krets i någon annan församling. De redogjorde anspråkslöst för vad de hade uträttat. (Jämför Johannes 13:16; Efesierna 6:21, 22; Kolosserna 1:7; 4:7—9.) Tillfälligt ”utsända” förblev naturligtvis inte ”apostlar” hela sitt liv, vilket Kristi tolv apostlar och Paulus gjorde. — Upp. 21:14; Ef. 2:20, 21.
”Gåvor i form av människor”
18. Vilka gåvor gav den förhärligade Kristus Jesus åt den kristna församlingen? Vilket syfte hade de?
18 Alla sådana människor, vilken tjänst de än utförde, gavs åt den kristna församlingen som ”gåvor i form av människor” av Kristus Jesus, sedan han farit upp till sin Faders himmelska närvaro. (Ef. 4:8, NW) Efesierna 4:11—13 (Hd) framhåller syftet med allt detta: ”Hans ’gåvor’ var mångfaldiga: somliga gav han att vara apostlar, andra att vara profeter, andra åter att vara evangelister, herdar och lärare. Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, så att Kristi kropp blir uppbyggd. Så skulle vi alla nå fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till honom som är en fullkomlig man, till den mognad, som sätter oss i stånd att rymma Kristi fullhet.”
19, 20. a) Hur skulle de män, som blivit givna på detta sätt, arbeta på att uppnå det önskade målet? b) Hur klargör aposteln Paulus den rätta inställning som alla dessa bör ha?
19 Endräktig tjänst för Gud och hans Son, genom dem som tjänar som ”gåvor” och genom alla deras medlärjungar, skulle vara målet för alla sådana ”gåvor i form av människor”. Detta mål skulle de inte uppnå genom att låta de övriga känna deras ”makt”, inte genom dominerande handlingssätt eller tvång, utan genom att ge ett föredöme i fråga om ödmjuk tjänst, genom att ge av sig själva till allas bästa. I stället för att de som tillhörde församlingen skulle säga: ”’Jag tillhör Paulus’, och: ’Jag Apollos’, och: ’Jag Kefas’, och: ’Jag Kristus’”, vilket somliga i Korint sade, var den rätta inställning man borde ha den som framhölls av aposteln Paulus, när han sade till bröderna där: ”Allt hör er till, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara värld, liv eller död, nutid eller framtid. Allt hör er till, men ni hör Kristus till, och Kristus hör Gud till.” — 1 Kor. 1:12, Åk; 1 Kor. 3:21—23, Hd.
20 Ja, trots den utomordentliga tjänst som Paulus utförde, kom han ihåg att också han var en av dessa ”gåvor i form av människor” och att han i själva verket tillhörde församlingen och att det inte var så att församlingen tillhörde honom. (Jämför 2 Korintierna 1:24.) Att en som är tjänare åt Gud betraktar sig på detta sätt medger helt visst inte att han uppträder som ”chef” över sina bröder, oberoende av vad den tjänst är som han utför.
Att vara som ”den yngste”
21. a) När och varför fann Jesus det nödvändigt att än en gång ge sina lärjungar råd om behovet av ödmjukhet? b) Vilka ytterligare punkter framhöll han denna gång?
21 Hur inrotad i människor denna åtrå efter att vara förmer är kan man se av att Jesus under den sista natten av sitt jordiska liv fann det nödvändigt att på nytt framhålla dessa principer för sina apostlar. Just denna natt var dessa män återigen invecklade i en hetsig dispyt angående vem av dem som ”skulle räknas för att vara den störste”. Jesus upprepade det han tidigare hade sagt dem och tillfogade ännu mer: ”Folkens konungar härskar över dem, och de som har makten över dem kallas ’Välgörare’. Men ni skall icke handla på det sättet, utan den störste bland er skall vara som den yngste, och ledaren skall vara som tjänaren. Ty vilken är störst: den som sitter till bords eller den som tjänar vid bordet? Är det icke den som sitter till bords? Men jag är mitt ibland er som en tjänare.” — Luk. 22:24—27, Hd; jämför 2 Petrus 1:12—15.
22. Vad betyder det att vara som ”den yngste”, och hur blir detta belyst i bibelns redogörelse?
22 Vad skulle det betyda att vara som ”den yngste”? Unga män sattes ofta till uppgifter som var mindre framträdande, även om de var nödvändiga. När till exempel Ananias såväl som hans hustru gav upp andan på grund av ett ingripande från Gud, var det ”de yngre männen”, som bar bort dem och begravde dem. (Apg. 5:5, 6, 10) Sedan aposteln Petrus uppmanat sina medäldste att tjäna som ödmjuka föredömen för hjorden, sade han: ”Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre.” (1 Petr. 5:1—5) Timoteus, som var ganska ung i jämförelse med aposteln Paulus, sades vara bland dem som tjänade Paulus som hans ”medhjälpare”. (Apg. 19:22) Onesimus, den förrymde slaven, som den gamle Paulus kallade ”min son”, hade ”betjänat” Paulus, som en son skulle ha gjort med sin far, medan Paulus var i fängelse. (Filem. v. 9, 10, 13; jämför 2 Timoteus 1:16—18.) Genom att arbeta ödmjukt tillsammans med dessa äldre och mera erfarna tjänare åt Gud vann de yngre männen rika välsignelser och fick övning.
23. Är det bara de yngre som skall visa sådan anspråkslöshet i sinnet?
23 Deras uppgifter kunde ha förefallit ge föga ära eller prestige, men deras handlingssätt ger exempel på den rätta inställning som alla bör ha, oavsett ålder. Sedan aposteln Petrus gett de yngre rådet att underordna sig de äldste, säger han därför vidare: ”Men omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga [dem som syns vara förmer, Interlinear], men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” — 1 Petr. 5:5, NW.
24. Vilket storslaget gagn leder detta handlingssätt till, och hur bidrar det tydligt till kristen endräkt?
24 Hur behagligt är det inte att tjäna tillsammans, när en ödmjuk och blygsam ande är rådande i en församling! Vilken kraft för personer som effektivt arbetar tillsammans som en krets visar sig inte andan av broderskap vara, när den ådagaläggs av kristna äldste, varigenom benägenheter till tidsödande stridigheter eller vredgat disputerande avlägsnas! (1 Tim. 2:8) Här finns det helt visst mycket för oss alla att begrunda. Söker vi den sanna storhet som kommer av sådan ödmjuk tjänst, som har broderlig kärlek till motiv? Låt oss allesammans visa den genom att vi är hjälpsamma, hänsynsfulla, intresserade av alla, däribland dem som är ringa, i det vi ger alla deras tillbörliga mått av personlig värdighet och förtjänst. (Rom. 12:10, 15, 16) Vi visar oss därigenom vara sanna lärjungar till honom som är den främste i att tjäna: Guds Son, Kristus Jesus.
[Bild på sidan 226]
För att lära sina lärjungar att hysa ödmjukhet i hjärtat uppmanade Jesus dem att bli som barn