Som olivtelningar kring mitt bord

Berättat av Porfirio Caicedo i Colombia

ENLIGT den norm som uttrycks i Psalm 128:3, 4 i bibeln är jag en mycket välsignad man. Det heter där: ”Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn omkring ditt bord. Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN [Jehova].”

Du förstår, jag är far till arton barn. Min kära hustru Belén (Betlehem), mitt ”fruktsamma vinträd”, har fött mig tolv söner och sex döttrar.

Mitt eget liv började för sextiofyra år sedan i staden Libano i Tolima i Colombia. Jag var den yngste av tolv barn. På grund av att min far dog då jag bara var ett spädbarn, blev jag vid tolv års ålder tvungen att börja arbeta i ett gjuteri för att hjälpa till att försörja min mor och min yngsta syster. När jag var tjugosex år, gifte jag mig med Belén, och strax därefter flyttade vi till Bogotá, huvudstaden.

Genom korrespondens förbättrade jag mina kvalifikationer som snickare och specialiserade mig på gjutformar av trä. För att kunna ha bättre tillsyn över mina uppväxande barn öppnade jag en egen liten verkstad där hemma. Men till dess att jag blivit känd i mitt yrke måste jag vända mig åt annat håll för att få inkomster. När det inte fanns några gjutformar att tillverka, gjorde jag därför gitarrer, mandoliner och fioler.

Att inhämta kunskap och färdigheter har alltid fascinerat mig. Det är en orsak till att jag så länge jag kan minnas har varit allergisk mot världens religioner. Deras ritualistiska hokus pokus tillfredsställde aldrig min längtan efter lärdom.

Men i kontrast härtill upptäckte jag något av verkligt värde i två böcker som jag skaffat mig av ett Jehovas vittne, då han besökte min verkstad en dag år 1950. Jag törstade efter kunskap; vittnena hade något att lära mig — klart och enkelt och utan något hemlighetsfullt. Genom mitt studium av bibeln tillsammans med den här mannen började jag lägga en grundval för att uppfostra mina barn på rätt sätt.

”SÄLL ÄR DEN MAN, SOM HAR SITT KOGER FYLLT AV SÅDANA”

Det är en glädje att uppfostra barn. Trots det arbete som krävs och den kamp och ängslan som följer med, så är det en verklig glädje. Jag håller fullständigt med den vise mannen Salomo, som sade: ”Se, barn äro en HERRENS gåva. ... Säll är den man, som har sitt koger fyllt av sådana.” (Ps. 127:3—5) Man blir så fäst vid barnen att man verkligen saknar dem, när de inte är i närheten.

Jag älskar små barn väldigt mycket. Jag finner stor glädje i deras säregna sätt. Ett litet barn har ett särskilt behag som är svårt att definiera. Ett litet barn är så oskyldigt. Och det kan roa sig med nästan ingenting. Det leker glatt med en liten pappersbit eller ett snöre. Men om barnet förlorar sin leksak blir det sorgset. Det är då jag särskilt tycker om att vara tillsammans med dem, för att hjälpa dem.

Eftersom min hustru och jag verkligen älskar våra barn mycket, var vi helt naturligt angelägna om att ge dem den rätta vägledningen, och vi blev ännu mera angelägna om det, sedan vi lärt känna sanningen från Guds ord. Den innefattade både undervisning och tillrättavisning. Bibeln själv visar att ”den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid”. (Ords. 13:24) Vi har alltid varit nitiska när det gällt att fostra våra barn. Det är skrämmande att tänka på vad resultatet annars kunde ha blivit.

FÖRÄLDRAR BÖR FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL

Vi vet alla att barn föds till efterhärmare. Vare sig det gäller språk, uppförande eller seder och bruk — allt kopierar de med sådan lätthet. I synnerhet vad deras föräldrar gör blir som en lag för dem. På grund av denna efterhärmande instinkt anser jag att den bästa skolning barnen kan få i hemmet är att föräldrarna föregår med gott exempel. Det bibliska ordspråket understryker detta: ”Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man, hans barn går det väl efter honom.” (Ords. 20:7) En rättrådig förälder, som bevarar sin ostrafflighet, ger sina barn något mycket värdefullt, som verkligen kommer att leda till lycka för dem i framtiden.

Den kunskap jag har inhämtat från Guds ord har varit till stor hjälp i detta avseende. Hur då? Jo, den har lärt mig hur jag bör leva. På bibelns blad har jag lärt känna det stora värde som ligger i sanning och lydnad. Jag har lärt känna den norm för uppförandet som jag, i egenskap av äkta man och far, är förpliktad att följa inför Gud och därmed också inför min familj. Jag är övertygad om att om man känner Guds oföränderliga lagar och lever i enlighet med dem, så är de övriga angelägenheterna i livet, däribland barnuppfostran, något jämförelsevis enkelt.

Något av det viktigaste som gynnsamt påverkat våra barns liv är det mycket goda förhållande som rått mellan min hustru och mig själv. Vi respekterar varandra med tillgivenhet. Det skulle göra mig ont att bara höja rösten mot min hustru. Det skulle vara orätt från min sida att någonsin behandla henne illa. Jag får hjälp att bevara den inställningen därför att det inte finns något i hennes sätt som misshagar mig. Hon är mycket undergiven, samarbetsvillig och mild. Hon ger uttryck åt sin uppfattning om olika ting, men låter sedan mig fatta beslutet och respekterar det. Om den ena av oss inte är på så gott humör, så gör den andra allt för att undanröja orsaken till missnöje. Och om den ena tillrättavisar ett barn, så kommer inte den andra att motarbeta detta, utan i stället hjälpa till.

VÄRDET AV PÅPASSLIGHET

Ett sätt på vilket vi har undgått onödiga problem med barnen är att hålla ett kärleksfullt öga på dem, att vara påpassliga. Precis som en ung planta behöver de skyddas. Vi har alltid insisterat på att få veta var de håller hus och vad de sysslar med. Om någon av de yngre pojkarna gick hemifrån, skulle han ledsagas av en äldre familjemedlem eller av en annan pålitlig person. Flickorna skulle alltid ledsagas, oavsett deras ålder.

Det finns så mycken otrygghet och så föga respekt för andras person nu för tiden att jag alltid har känt mig berättigad att vara beskyddande, i synnerhet när det gällt mina döttrar. Jag har aldrig nekat dem privilegiet att ha vänner bland dem vi känner och att umgås med dem. Men att låta dem vara ensamma ute på gatan — aldrig — inte i den här staden.

Eftersom faran är mindre när det gäller pojkar, har de fått större frihet än flickorna. Men oavsett hur gamla de är, så måste de vara hemma vid en viss tid varje kväll så länge de bor under mitt tak. Det har mycket sällan hänt att någon kommit hem för sent, men om han gjort det, så har han funnit dörren reglad. Jag låter honom få stanna ute i den kalla kvällsluften en stund och öppnar senare för honom. Eftersom de vet hur jag känner det när något sådant inträffar, låter de det sällan hända en gång till.

När man vidtar försiktighetsåtgärden att hålla ett vaksamt öga på barnen, så behöver det inte ofta uppstå något behov av att straffa dem. Med andra ord: ”Det är bättre att förebygga än att bota.” Föräldrar som är slappa, när det gäller att vaka över barnen, kan komma att finna att de tuktar sina barn för ett dåligt handlingssätt som de själva, på grund av sin försumlighet, bär en del av skulden för.

JAG FINNER HUGNAD FÖR MIN SJÄL

Även om det är mycket viktigt att föräldrarna föregår med gott exempel och är vaksamma, när det gäller att uppfostra barnen framgångsrikt, så krävs det sannerligen mer än så. När det är fråga om uppsåtlig olydnad, kan det bokstavliga riset, använt på rätt sätt, göra under med barnen. Detta frambringar i sin tur en hugnesam, ljuvlig känsla hos föräldrarna, som det antyds i Ordspråksboken 29:17: ”Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.”

Om jag uppmanar min son att göra något, och han inte gör det pronto, så påminner jag honom om det. Om han ändå inte gör det, så tuktar jag honom, när jag märker att det är fråga om uppsåtlig olydnad. Därför att jag konsekvent har försökt följa den här principen, så behöver jag nästan aldrig ge mina barn tillsägelse om något mer än en gång.

Men innan jag gör bruk av det bokstavliga riset, så resonerar jag i enrum med pojken och förklarar varför han behöver få ris. Jag vill att han klart och tydligt skall förstå varför han skall bli straffad. På så sätt undviker jag också att han faller offer för obehärskad vrede från min sida.

Andra former av aga kan faktiskt visa sig vara lika effektiva. Varje barn skiljer sig från andra; alla reagerar inte på samma sätt. En ogillande blick kan vara en sträng förebråelse för någon. Andra tar reson, när de får vara utan något som de tycker väldigt mycket om.

Jag kommer ihåg en form av bestraffning som fungerade effektivt på Horacio, min femte son, när det bokstavliga riset inte gjorde någon nytta. Han var i åttaårsåldern och envisades med att vara tillsammans med icke önskvärda pojkar i grannskapet. Jag såg därför till att han fick på sig en av sin systers klänningar. Eftersom han inte vågade visa sig i den munderingen, stannade han inne och höll sig borta från gatan.

En gång då jag märkte att min tredje son, Efraín, och min sjätte son, Cicerón, höll på att lägga sig till med ett fräckt, oförsynt uppträdande, beslöt jag att sända dem till deras morfars gård. Pojkarna var då omkring arton respektive femton år. Så snart de anlände visste min svärfar att det var för att de skulle straffas. Det var en källa till glädje för honom att sätta sina barnbarn i arbete. Eftersom han själv var en energisk arbetare, retade han sig oupphörligt på lata och lättjefulla individer. Pojkarna måste stiga upp klockan fem varje morgon för att slåss med ormar och getingar, och de fick blåsor i händerna, när de arbetade på åkrarna i ekvatorsolens hetta. En månad av det livet tjänade utmärkt väl till att öka deras insikt om hur man bör uppträda hemma.

Jag kommer ihåg hur jag för inte så länge sedan uppmanade fyra av pojkarna att se till att få håret klippt. Enligt min mening var det för långt. Efraín, den äldste av de fyra, var då omkring tjugo år. Några dagar senare hade de ännu inte gått och fått håret klippt, så jag sade till dem: ”Kom, Efraín, Rafael, Horacio, Cicerón! Ni skall följa med mig.” ”Som du vill, pappa.” De visste inte vad jag hade i kikaren — förrän vi kom fram till frisersalongen. Till frisören sade jag: ”Var snäll och gör mig den tjänsten att klippa de här pojkarnas hår på samma sätt som du skulle klippa mitt hår — kort, ordentligt kort!”

PROFAN UTBILDNING OCH ÖVNING

Av ekonomiska skäl har mina söner fått nöja sig med vanlig folkskola. Men några av dem har senare tagit specialkurser i vissa ämnen. Jag var rädd att om jag gav några av dem högre utbildning, så kunde de bli uppblåsta och försöka spela herrar över sina mindre skolade bröder. För att undvika detta gav jag ingen det som jag inte kunde ge alla.

Men mina omständigheter har gjort det möjligt för mig att följa de forntida israelitiska föräldrarnas exempel. Förutom att de lärde sina barn att läsa och skriva, lärde de också sina söner ett hantverk. Det var deras uppfattning att om någon underlät att lära sin son ett hantverk, så lärde han honom i själva verket att stjäla. För mig har det varit en stor glädje att alla mina söner utan undantag arbetat vid min sida i verkstaden, sedan de gått ut skolan.

Jag har inte bara kunnat lära mina söner en särskild konst, ett hantverk, utan eftersom jag haft dem vid min sida, har jag också kunnat lära dem andra viktiga ting som har att göra med det dagliga livet, till exempel hur man arbetar, hur man övervinner problem, hur man fortsätter med ett arbete tills det är färdigt, hur man resonerar logiskt och hur man fattar beslut.

Att vi arbetat tillsammans har dessutom fört oss nära samman och bidragit till endräkt och goda förbindelselinjer, vilket betyder mycket för dem och för mig. Ända sedan mina söner satt på min arbetsbänk för att se mig arbeta och prata med mig, har de haft förtroende för mig och kunnat vända sig till mig med vilka problem som helst. De är mina ständiga medarbetare och vänner. Jag uppskattar deras respekt, och de uppskattar min. När vi arbetar tillsammans behöver jag aldrig ge dem befallning om något. Vänliga förslag får samma resultat och bidrar till en mycket behaglig atmosfär i verkstaden.

Eftersom jag vet att var och en också behöver en smula avkoppling och rekreation, är jag glad att jag kunnat dela med mig åt mina barn av något som också har skänkt dem nöje och vederkvickelse. Jag har alltid tyckt mycket om musik. Medan jag var ogift studerade jag musik och lärde mig spela bandola, vanlig gitarr och en speciell liten gitarr med tio strängar. Flera av pojkarna är duktiga på att spela gitarr, och när vi kommer tillsammans, tycker mina döttrar om att sjunga till ackompanjemang av våra instrument.

DEN UTBILDNING SOM VERKLIGEN BETYDER NÅGOT

Förutom den profana utbildning och praktiska övning som mina barn fått, har de också fått utbildning av ett annat slag, som ger mycket större utdelning. Jag tänker naturligtvis på deras andliga utbildning.

Också häri har Belén och jag försökt ge våra barn ett värdigt föredöme. Vårt eget studium av Guds ord har visat oss vad Jehova förväntar av oss när det gäller att dyrka och lyda honom. Vi försöker naturligtvis leva i enlighet med hans vilja i alla avseenden. Att göra Guds vilja är inte någon komplicerad ritual. Det innebär i stället att man ständigt utför vissa grundläggande, logiska funktioner och lever enligt hans rättfärdiga normer för uppförandet.

En av dessa grundläggande funktioner är att regelbundet studera Guds ord, både enskilt och tillsammans med andra sanna tillbedjare av Jehova vid de kristna mötena. Ända sedan jag började vara med vid Jehovas vittnens möten har jag tagit med mig min hustru och mina barn. Så småningom kom vårt hem att användas för mötena, för hela församlingen eller en del av den, och detta har fortsatt ända sedan dess. Alla i familjen förbereder sig för mötena och tar del i dem. Detta har blivit en vana för oss, och det är omöjligt att högt nog värdera hur mycket den har betytt för vårt andliga välbefinnande. — Hebr. 10:25.

Till skillnad från många familjer i den här delen av världen har vi en annan angenäm vana — att äta tillsammans som familj. Om mina ”olivtelningar” var för många för att få plats kring bordet i rummet, så satt några kring ett mindre bord i köket.

Att äta tillsammans har definitivt bidragit till endräkten i familjen och har till exempel gett oss tillfälle att bedja tillsammans. Och det har gjort att jag kunnat inprägla Guds ord hos barnen, ”när jag sitter i mitt hus”, eftersom det är hans vilja att jag skall göra det. (5 Mos. 6:6, 7) Det har också hjälpt mig att känna familjen på pulsen, att lägga märke till attityder eller tendenser och att använda det som jag ansåg vara botemedlet i enlighet med hela familjens andliga behov.

Det är naturligtvis inte enbart biblisk undervisning som står på programmet vid måltiderna. Det finns också rum för småprat och humor, och det händer ibland efter middagen att vi knäpper litet på gitarren som avkoppling.

Eftersom jag är medveten om att min kristna kärlek bör sträcka sig längre än till mitt eget hem, har min hustru och jag för vana att föra de goda nyheterna om Guds rike till andra människors hem. Alla mina barn är upptagna i denna den värdefullaste av alla verksamheter, och fem av dem har ägnat hela sin tid åt den vid ett eller annat tillfälle.

I detta sammanhang påminner jag mig vad som hände med min andre son, Raúl, när han var omkring sjutton år. En söndagsförmiddag sade jag till honom: ”Ja, min son, låt oss gå ut i tjänsten.” Han svarade: ”Nej, jag tänker inte gå.” Jag frågade häpen: ”Och varför inte det?” ”Därför att det inte är obligatoriskt”, blev hans svar. Jag svarade: ”Det är sant att det inte är obligatoriskt. Som du vill.” Jag sade inget mer till Raúl om saken. Och inte heller nästa söndag sade jag något till honom om att följa med mig. Jag visade mig inte heller arg på honom eller surmulen. Jag vet inte vad han kände inombords, men följande söndag gick han åter ut i tjänsten, tyst och utan att säga någonting.

Ända sedan den episoden har Raúl villigt och ivrigt ägnat sig åt tjänsten för Guds rike, och Jehova har rikligen välsignat honom för detta. Han fick privilegiet att genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead i New York och fick senare betjäna sina kristna bröder i hela Colombia som deras områdestillsyningsman. Nu tjänar han och hans hustru vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Barranquilla, där han hjälper till med att öva tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i Colombia.

ORSAK TILL GLÄDJE

Även om jag nu har mera, rent materiellt sett, än jag hade för några år sedan, så är det inte därför som jag är glad och lycklig i dag. Materiella ting skänker i och för sig ingen sann lycka. Men andliga välsignelser — ja, de skänker verkligen lycka! När det råder harmoni i hemmet, till exempel, och det inte har uppstått några allvarliga svårigheter, då finns det orsak att känna glädje och lycka. Och när jag ser att alla mina barn är sin Skapare mycket hängivna och tänker på att de fyra äldsta sönerna tjänar som äldste i den kristna församlingen, så känner jag verkligen stor glädje och tillfredsställelse. — Ords. 10:22.

Nu när tio av mina barn är gifta och de flesta av dem har egna ”telningar”, så gör det mig glad att se att de ofta hälsar på hos oss. De tycker om att vara tillsammans med oss. Och deras mor och jag tycker om att vara tillsammans med dem. Den nära samhörigheten finns fortfarande kvar. Men vi har naturligtvis den mycket viktiga faktorn gemensam, vår kärlek till vår himmelske Fader, Jehova, som också vår familj ”har att tacka för sitt namn”, ja, för hela sin tillvaro. Honom har vi också att tacka för hoppet att vårt familjeförhållande kanske aldrig ens behöver upphöra på grund av döden, eftersom ”det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo”. — 2 Petr. 3:13; Ef. 3:14, 15.