Hur man identifierar bibelns olika Jerusalem

FLERA Jerusalem? Ja, bibeln talar verkligen om ett antal olika Jerusalem. Detta bör inte förvåna oss, eftersom namnet förekommer mer än åtta hundra gånger på bibelns blad, från Josuas tid till aposteln Johannes’ sista år. Således läser vi om ”Jerusalem” (Jos. 10:1), om ”Jerusalem där ovan” (Gal. 4:26), om ”ett himmelskt Jerusalem” (Hebr. 12:22) och om ”det nya Jerusalem”. — Upp. 21:2.

Men för det mesta identifieras inte Jerusalem genom något adjektiviskt uttryck. För att man skall få veta vilket Jerusalem som avses kan det krävas att man begrundar sammanhanget till skriftstället eller andra delar av bibeln. På Abrahams tid var staden känd som ”Salem”, som betyder ”frid”. Det senare namnet ”Jerusalem” betyder ”besittning av (eller grundval för) dubbel frid” eller kanske bara ”fridsstad”. Man tänker vanligen på Jerusalem som en israelitisk stad, men på Josuas tid var staden bebodd av jebuséerna. När israeliterna under Josuas ledarskap erövrade landet, underlät de att helt och hållet driva bort dessa hedningar från deras stad. (Jos. 15:63) Denna situation fortsatte uppenbarligen att råda till dess David blev kung. — 2 Sam. 5:4—10.

På den tiden var staden inte stor, den omfattade bara några hektar. Den var och är belägen omkring 55 kilometer inåt land från Medelhavet och omkring 25 kilometer rakt västerut från norra spetsen av Döda havet. Staden ligger vid randen av Juda öken. Som huvudstad för tolvstammarsriket Israel var staden ändamålsenligt centralt belägen. Den bestod till stor del av flera kullar — Moria berg, Sions berg och en höjd i sydväst. Ett antal dalar var också förbundna med staden: Kidrondalen, Hinnoms dal och Tyropoiondalen. På grund av det omgivande landskapets bergiga natur förefaller inte Jerusalem, när det ses på avstånd, vara så högt beläget, men ändå var det och är fortfarande en av de högst belägna huvudstäderna i världen — höjden över havet är omkring 760 meter.

Det var inte mycket i fråga om Jerusalems belägenhet som kunde förklara dess storhet. Staden blev betydelsefull och berömd på grund av att Jehova valt att fästa sitt namn vid den. (5 Mos. 26:2; 1 Kon. 11:36; 2 Krön. 7:12) När kung David förde förbundsarken till staden, var det som om Jehova Gud började bo där, och när kung Salomo överlämnade ett strålande tempel åt Jehova på Moria berg, blev Jerusalem i ännu högre grad hans ”boning”. — 1 Kon. 8:13.

Det var med rätta som det forntida Jerusalem sades vara Jehovas ”vilostad”, platsen där han ”bor”. (Ps. 132:14; 135:21) Jerusalem kallades också ”den heliga staden”, ”den store konungens stad”, ”’rättfärdighetens stad’, ’en trogen stad’”, ”Sion”, ”Jehovás stad” och ”Jehovas tron”. — Neh. 11:1; Ps. 48:3; Jes. 1:26; 33:20; 60:14, Åkeson; Jer. 3:17, NW.

STÅR SOM SYMBOL FÖR GUDS NATION OCH ”KVINNA”

I bibelns historiska böcker, från Första Moseboken till Ester, syftar namnet ”Jerusalem” alltid på den bokstavliga stad som just beskrivits. Detta gäller av allt att döma också om de historiska böckerna i de kristna grekiska skrifterna, från Matteus till Apostlagärningarna. Men i de poetiska och profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och i de övriga böckerna i de kristna grekiska skrifterna används uttrycket ”Jerusalem” ofta i symbolisk betydelse.

Det är helt naturligt att Jerusalem, eftersom det var Israels huvudstad, ibland användes för att representera nationen själv. Således säger Jehova i Jesaja 52:1, 2, 9 att han skall föra tillbaka Jerusalem från babylonisk fångenskap, och då menar han inte den bokstavliga staden själv och inte heller bara dess invånare, utan en kvarleva av dem av Juda som kom i fångenskap i Babylon. Aposteln Paulus säger någonting liknande i Galaterna 4:25: ”Denna Hagar betyder då Sinai, ett berg i Arabien, och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, för det är i slaveri med sina barn.”

På grund av att det bokstavliga Jerusalem representerade Guds nation, Israel, och denna nation stod i ett förbundsförhållande till Jehova, hänsyftade han på ett förebildligt sätt på Jerusalem som sin hustru och på sig själv som hennes äkta man. ”För Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro. ... Du skall inte mer sägas vara en fullständigt övergiven kvinna; ... utan du själv skall kallas Min lust är i henne. ... Såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig.” (Jes. 62:1—5; v. 4 enl. NW) ”Ty din store danare är såsom äkta man din ägare, härskarornas Jehova är ju hans namn.” (Jes. 54:5, NW) Dessa profetior har naturligtvis också en motbildlig uppfyllelse.

På så sätt att invånarna i Jerusalem bekände sig vara Guds folk, trots att de var trolösa mot honom, är Jerusalem under sådana tider av avfällighet en passande förebild till kristenheten, som också bekänner sig vara Guds folk och till och med bär Guds Sons namn. Den är emellertid kristen enbart till namnet, eftersom den är trolös mot Gud. Därför kan vi med rätta dra slutsatsen att dessa profetior, som talar om Jehovas förbittring och varnar för hans verkställande av dom över den forntida staden Jerusalem, också har en tillämpning på kristenheten. Ett exempel på detta finns i Hesekiel 9:4 (NW): ”Gå mitt igenom staden, mitt igenom Jerusalem, och du skall sätta ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske mitt i den.”a Jesu profetia, som uppmanar de kristna att fly när de ser Jerusalem vara omringat av krigshärar, är likaså tillämplig direkt på det bokstavliga Jerusalem och dessutom, i vidare betydelse, på kristenheten i vår tid. — Luk. 21:20—22.

”JERUSALEM DÄR OVAN”

När Israels nation, som representerades av Jerusalem, var trogen, tjänade den som en förebild till eller symbol av Jehovas andliga Israel, som består av de 144.000 segerrika efterföljarna till konungen Jesus Kristus. (Dan. 7:13, 14, 27) Deras andliga ”moder” visades i bild genom ägarinnan till slavflickan Hagar, nämligen Abrahams sanna hustru, Sara, Isaks mor. Detta bekräftas av de ord som riktas till Kristi efterföljare i Galaterna 4:26: ”Jerusalem där ovan [den motbildliga Sara] är fritt, och det är vår moder.” Detta är det himmelska Jerusalem, till vilket många folk strömmar i vår tid. — Mik. 4:1.

Hur skulle det kunna vara så, frågar du kanske, eftersom folk i nationerna befinner sig på jorden och ”Jerusalem där ovan” är i himmelen? Det beror på att detta ”Jerusalem där ovan” (den motbildliga ”fria” kvinnan Sara) representeras på jorden av ”kvarlevan” av Kristi smorda efterföljare. I Jesajas profetia och i andra profetior, såväl som i Uppenbarelseboken, sägs det således att saker och ting händer i förbindelse med detta himmelska Jerusalem, Guds kvinna, när de i själva verket händer i förbindelse med de ”söner” som ännu är på jorden.

Ett bra exempel på detta finns i Uppenbarelseboken, kapitel 12.Där visas det hur Guds ”kvinna”, hans himmelska organisation, som inte kallas vid något namn, framföder Guds messianska rike: ett gossebarn. Därpå läser vi att kvinnan flydde till en öken, där hon fick mat i 1.260 dagar, ”borta från ormens ansikte”. Därefter förföljde Satan denna kvinna och försökte dränka henne med en flod av vatten, som han spydde ut ur sin mun. Ingenting av detta skulle helt visst ha kunnat hända med Guds ”kvinna” eller universella organisation i himmelen! Men uppfyllelsen av bibelns profetior visar att alla dessa ting verkligen hände med hennes ”säd”, hennes barn på jorden. Som bekräftelse på detta läser vi: ”Draken blev vred på kvinnan och gick bort för att föra krig mot de kvarvarande av hennes säd, dem som håller Guds bud.” (Upp. 12:1—17) På liknande sätt fick Jesajas och andra profeters profetior om återställelse sin första uppfyllelse på det jordiska ”Jerusalem” på den tiden, på folket i tvåstammarsriket Juda, men de får sin större uppfyllelse på Guds himmelska ”kvinna”, som representeras av hennes av anden pånyttfödda barn, Kristi smorda efterföljare.

”DET NYA JERUSALEM”

Ett annat Jerusalem som omnämns i Skriften är ”det nya Jerusalem”. I Uppenbarelseboken omnämns inget annat Jerusalem än det nya Jerusalem. (Upp. 3:12; 21:2, 10) Det nya Jerusalem är ”hustru” till Jesus Kristus, Guds Son, på i stort sett samma organisatoriska sätt som den himmelska universella organisationen av heliga andevarelser är Jehova Guds hustru eller ”kvinna”. Det var därför som aposteln Paulus kunde skriva: ”Jag har personligen lovat er [av anden pånyttfödda lärjungar till Kristus] i äktenskap åt en enda man för att kunna ställa fram er som en kysk jungfru för den Smorde.” (2 Kor. 11:2) I överensstämmelse med detta bildliga uttryckssätt säger aposteln Johannes: ”Jag såg också den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himmelen från Gud, beredd såsom en brud smyckad för sin äkta man.” (Upp. 21:2, 10) Någonting som ytterligare hjälper oss att identifiera detta nya Jerusalem är att det har tolv portar, på vilka finns inskrivna namnen på Israels tolv stammar. Detta betyder emellertid inte det forntida Israels stammar, utan de tolv stammarna i det andliga Israel, vilka är omnämnda i Uppenbarelseboken 7:4—8. Vad som avgör saken är att detta nya Jerusalem har tolv grundstenar, på vilka finns inskrivna namnen på Lammets tolv apostlar. — Upp. 21:12—14.

I Skriften är det bokstavliga Sions berg gång på gång förbundet med det bokstavliga Jerusalem, och så finner vi att det också är med avseende på det andliga Israel. Ibland förefaller det syfta på en situation snarare än på en stad eller en organisation. Johannes skriver således: ”Jag såg, och se! Lammet stod på Sions berg och med det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.” Med andra ord uttryckt visas det i bild hur det nya Jerusalem, de 144.000 andliga israeliterna, står med sin brudgum på Sions berg. — Upp. 14:1.

Tillämpliga i detta sammanhang är de ord som i Hebréerna 12:22, 23 riktas till judar som blivit kristna: ”Ni har kommit till ett Sions berg och en stad som tillhör den levande Guden, ett himmelskt Jerusalem, och myriader änglar, i allmän sammankomst, och församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna, och Gud, allas domare, och rättfärdigas andliga liv, deras som gjorts fullkomliga.”

Hur skall vi förstå detta skriftställe? Det skall förstås på följande sätt: Den ”stad som tillhör den levande Guden” och det ”himmelska Jerusalem” med dess ”myriader änglar” förefaller syfta på ”Jerusalem där ovan”, Jehovas universella organisation, den motbildliga Sara. De 144.000 medlemmarna av Kristi brud är vad som åsyftas med ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna”. De är en del av invånarna i den ”stad som tillhör den levande Guden”. På liknande sätt är orden ”rättfärdigas andliga liv, deras som gjorts fullkomliga”, ett annat sätt att tala om de 144.000, och då inräknas medlemmarna av kvarlevan av dem, vilka fortfarande är på jorden och har förklarats rättfärdiga och har uppnått andlig mogenhet.

Det är skrivet i Lukas 21:24: ”Jerusalem skall av nationerna trampas under fötterna, tills nationernas fastställda tider blir fullbordade.” Denna profetia uppfylls inte på Jerusalem, republiken Israels huvudstad. Detta skriftställe blir klargjort genom Hesekiel 21:27, där Jehova Gud förutsade omstörtandet av den siste judeiske kungen och förklarade att ”det sannerligen inte [skall] tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom”. Med tanke på denna profetia är det tydligt att det Jerusalem som förtrampades till dess hedningarnas eller nationernas fastställda tider blir fullbordade inte kan vara enbart den jordiska staden Jerusalem. I stället representerar det rätten till det messianska kungadömet, den rätt som tillhörde Davids kungliga släktlinje enligt det förbund som Jehova hade ingått med honom. Detta förbund tillförsäkrade David att hans kungliga släktlinje skulle fortsätta för evigt, och det var i själva verket detta som gjorde att Jesus måste vara direkt avkomling av David. Denna rätt till det messianska kungadömet började trampas under fötterna år 607 f.v.t. i och med att det jordiska Jerusalem omstörtades och dess kung, Sidkia, avsattes. Till när fortsatte detta förtrampande från nationernas sida? Till dess han kom vars rätt det är: Jesus Kristus. Uppfyllelsen av sådana profetior som den som finns i Uppenbarelseboken 11:15—12:10 visar att Kristus i himmelen började utöva denna rätt år 1914. Det var vid den tiden som Jehova befallde honom att dra kuvande fram mitt ibland sina fiender. — Ps. 2:7, 8; 110:1, 2, NW.

Det som sagts här är sannerligen upplysande. Vi ser att Jerusalem var namnet på själva den bokstavliga staden och att det ibland representerade Israels nation eller tvåstammarsriket Juda. Det förebildar också den trolösa kristenheten, alldeles som det forntida Jerusalem blev trolöst. Vidare tillämpas namnet på Jehovas universella organisation och ibland på Kristi ”brud” som ett nytt Jerusalem, och slutligen kan ”Jerusalem” syfta på rätten till det messianska kungadömet.

Låt oss komma ihåg att det som här har sagts inte bara är intressant utan också av största betydelse för oss. Jehova Gud har låtit sina profetior beträffande återställandet av Jerusalem, som blev tillämpliga på judarnas återvändande till sitt hemland år 537 f.v.t., få en större och storslagnare uppfyllelse i återställandet av dem i denna tid som representerar det ”himmelska Jerusalem”, medlemmarna av kvarlevan av Kristi kropp, vilka fortfarande är på jorden. Tillsammans med sina följeslagare, den ”stora skaran” av ”andra får”, åtnjuter de i dag ett andligt paradis. Alla uppriktiga tillbedjare av Skaparen, Jehova Gud, har privilegiet och plikten att komma tillsammans med och samarbeta med ”kvarlevan”, som representerar ”Jerusalem där ovan” i fråga om att ägna helig tjänst åt Gud. — Joh. 10:16; Upp. 7:9, 15.

[Fotnoter]