En gudaktig syn på skulder
RÄTTVISANS Gud, Jehova, ser inte med gillande på människor som inte betalar sina skulder. Den inspirerade psalmisten förklarade: ”Den ogudaktige lånar och betalar inte igen.” (Ps. 37:21, NW) Aposteln Paulus förklarade den kristna inställningen och gav uppmaningen: ”Var inte skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra.” — Rom. 13:8.
Den som önskar få Guds godkännande måste därför vara samvetsgrann med att betala tillbaka lånade pengar och ofördröjligen betala för varor han erhållit och tjänster han fått utförda. Fördenskull bör han vara försiktig med att ta på sig större ekonomiska bördor än han redan har. I annat fall skulle han kunna komma i en situation där han inte kan uppfylla sina förpliktelser. Dessutom bör man inte dröja med att betala skulder. Det skulle vara synnerligen oförnuftigt och otacksamt om någon uppsköt betalningen och använde en betydande del av sina inkomster till överdådiga bjudningar, lyxartiklar eller kostsamma semestrar.
Somliga människor kan resonera som så att ansvaret inte är så stort, när man står i skuld till en släkting eller vän. Men innebär inte en sådan brist på samvetsgrannhet att man skaffar sig själviska fördelar på grundval av familjesamhörighet eller vänskap?
Den som är försumlig med att betala andra vad han är skyldig underlåter i själva verket att visa kärlek. Han berövar dem möjligheten att använda de pengar de har rätt till. Detta kan rentav bli till skada för dem. Tänk till exempel på hur det är för dem som är egna företagare — bland läkare, advokater, målare, snickare och liknande. När de utför sitt arbete ådrar de sig kostnader. Betalningen för deras tjänster måste täcka dessa kostnader såväl som att den måste vara stor nog för att de skall kunna försörja sig. Om nu många människor underlåter att betala dessa näringsidkare, kan de bli ur stånd att betala sina räkningar, och det kan gå så långt att de måste sluta med sin rörelse. Det är uppenbart att de som berövar andra deras livsuppehälle inte visar kärlek.
Detta är en mycket allvarlig sak. Aposteln Johannes klargjorde detta, då han skrev till de kristna: ”Var och en som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv bestående i sig. Av detta har vi lärt känna kärleken, därför att denne gav ut sin själ för oss; och vi är pliktiga att ge ut våra själar för bröderna. Men vem det vara må som har denna världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom?” — 1 Joh. 3:15—17.
Om denne broder i nöd inte kunde få hjälp från något annat håll, skulle han dö, om han under en alltför lång tid berövades de ting som är nödvändiga. Den som påstår sig vara kristen och som vägrar att komma till hans hjälp skulle följaktligen vara skyldig till en form av brottslig försumlighet. Om kristna människor skulle dra fördel av en medtroende genom att otillbörligt uppskjuta betalningen av sina skulder, skulle de på liknande sätt kunna bli skyldiga till att tvinga honom att upphöra med sin näringsverksamhet. Detta skulle kunna skapa allvarliga ekonomiska problem för honom och skulle kunna göra att han kom i nöd. Om detta skulle inträffa, skulle vi då inte kunna säga att de som vägrade att betala sina skulder gjorde något mycket avskyvärt mot sin broder?
Samvetsgranna kristna försöker inte skaffa sig själva fördelar på grundval av andlig gemenskap. De inser att något sådant skulle betyda att de var ”lystna efter ohederlig vinning”. (1 Tim. 3:8) I bibeln lär vi oss att sådan lystnad kan sätta ens ställning inför Jehova Gud på spel. Detta blir väl belyst i fallet med Elisas tjänare Gehasi. Genom Elisa hade den arameiske härhövitsmannen Naaman blivit botad från en vämjelig spetälska. På grund av att Naaman uppskattade att han blivit botad ville han ge profeten en gåva. Men Elisa vägrade att ta emot den, eftersom han inte ville skaffa sig vinning genom sin gudagivna profetiska tjänst och de förmågor som var förbundna med den. Gehasi hade emellertid lystet begär till det som Elisa hade avvisat, och han narrade till sig en gåva av Naaman. Detta ledde till att Gehasi drabbades av spetälska som ett uttryck för Jehovas dom. — 2 Kon. 5:15, 20—23, 27.
Om lystnad eller girighet ligger bakom att någon underlåter att betala sina skulder, kan han därför dra ogynnsam dom över sig. Bibeln ger oss varningen att de som är ”giriga” inte skall ärva Guds rike. (1 Kor. 6:10) Ja, sådan girighet skulle kunna betyda att man förlorade gåvan evigt liv. Vilket högt pris att betala skulle inte detta vara!
Som kristna önskar vi alltså vara ärliga i våra förbindelser med alla. Vi bör låta oss vägledas av följande principer: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” (Matt. 7:12, 1917) ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Gal. 6:10) Om vi alltså önskar att andra skall vara samvetsgranna med att sköta sina skulder, bör vi då inte själva gå före med det rätta exemplet? Alldeles särskilt bör vi vara angelägna om att göra gott mot våra kristna bröder och inte begagna oss av deras välvilja, när det gäller att betala vad vi är skyldiga dem.
Det skulle vara orätt av kristna att mena att medtroende i affärsangelägenheter är förpliktade att lämna särskilda rabatter eller förmåner. Men om någon särskild hänsyn visas, bör den betraktas med uppskattning. De kristna bör önska att deras bröder skall få vadhelst de har rätt att erhålla. Aposteln Paulus’ råd till kristna slavar ger en utmärkt riktlinje: ”De som har troende ägare må inte se ner på dem, därför att de är bröder. De må tvärtom utföra sin tjänst som slavar så mycket villigare, därför att de som får nytta av deras goda tjänst är troende och älskade.” (1 Tim. 6:2) Att en kristen är samvetsgrann med att betala sina skulder till medtroende skulle helt visst vara i samklang med denna förmaning.
Må vårt sätt att handskas med skulder visa att vi sköter våra angelägenheter i överensstämmelse med bibelns principer. Vi bör aldrig förlora ur sikte att avsiktlig underlåtenhet att betala vad man är skyldig är orättfärdigt. Den Högste kommer aldrig att se med gillande på dem som inte bryr sig om sina förpliktelser, vare sig det beror på girighet eller själviskhet. Det är bara genom att vi ser till att vi ”inte [är] skyldiga någon någonting alls”, utom kärlek, som vi kan förvänta att få Jehovas välsignelse.