Från slagskämpe till kristen ordets förkunnare
Berättat av Harry S. Yoshikawa
VÅRA grannar i det lilla samhället där jag växte upp på Hawaii för nästan femtio år sedan var hasardspelare, slagskämpar och tjuvar. Min far var en råbarkad och hårdför fiskare — expert på olika kampidrotter.
Pappa lärde i tidiga år min bror och mig hur man försvarar sig. Vi tog del i tävlingar i kampidrott, och vanligen vann vi eller kom på andra plats. När jag var tretton år, reste vi till Japan på sex månader, och där fick vi ytterligare träning i kampidrotter. Jag lärde mig också boxas av en före detta mästare i mellanvikt på Hawaii.
Nu började jag slåss varje vecka. Lille Krossaren var mitt smeknamn, men jag var inte liten. Mina vänner brukade hämta mig vid midnatt för att slåss mot någon i Honolulu eller Waikiki.
År 1944 gick jag med i armén och sändes till Europa. Andra världskriget rasade, och det var fruktansvärt att se. När kriget var över organiserade jag ett musikband som kallades ”Beach Combers” (Strandvågorna), och jag organiserade också ett hawaiianskt boxarlag. Vi reste genom Europa och underhöll både trupperna och civilbefolkningen. Vi gjorde en del skivinspelningar och även radioutsändningar.
TVÅ UNGDOMAR JAG ALDRIG SKALL GLÖMMA
Det var under kriget i Belgien i början av 1945 som jag första gången hörde något som då inte betydde särskilt mycket för mig. Jag var sergeant, och varje vecka kom en ung man i 18-årsåldern till min expedition. Han brukade tala med mig om hur Gud skall upprätta en regering som skall införa fred på jorden. När jag frågade honom varför han inte tagit värvning, sade han att han redan var med i en armé — Kristi. Hans svar förbryllade mig.
När jag återvänt från krigsskådeplatsen i Europa år 1946, var det en annan tonåring som talade med mig om bibeln. Först trodde jag att han gjorde det på grund av det liv jag förde — jag slogs alltid, drack mig berusad och gjorde andra skadliga ting. Jag påminde mig vad den unge mannen i Belgien hade sagt, och jag blev förvånad eftersom det var samma budskap.
Den här unge mannen brukade stå på gatan intill en biograf och sprida religiösa tidskrifter. Eftersom jag tyckte synd om honom och skämdes för hans skull, erbjöd jag mig att köpa alla hans tidskrifter, så att han kunde gå hem eller gå på bio med mig. Men han avböjde alltid. Jag tyckte att han var mycket ovanlig för sin ålder.
ÄKTENSKAPET ÄNDRADE MIG INTE
Då och då gjorde jag ett uppehåll i att slåss för att uppvakta flickor, och till slut blev jag gift. Men äktenskapet gjorde inte slut på mina slagsmål varje vecka.
Ibland när jag kom hem blev det en annan sorts slagsmål. Min hustru blev arg på mig för att jag lämnade henne och barnen ensamma hemma. En gång, när jag verkligen kände mig upprymd över att ha vunnit ett gatuslagsmål, kom jag hem klockan 6 på morgonen, och min hustru satt uppe och väntade på mig. Jag försökte smyga mig in källarvägen och låtsades vara berusad, men henne lurade jag inte så lätt. Hon väntade på mig och slog till mig med en geta, ett slags träsko.
HUR JAG BÖRJADE ÄNDRA MIG
Året 1954 blev en vändpunkt i mitt liv; En arbetskamrat vid bussbolaget gav mig två småböcker, Grundvalen för tron på en ny värld och Efter Harmageddon — Guds nya värld. Jag tog dem och stannade uppe hela natten och läste och läste om dem igen. Jag såg direkt att den här religionen var helt annorlunda, inte som andra som jag hade lärt känna.
Jag fick reda på att det fanns en familj av de här människorna någonstans i samma kvarter som vi bodde i. Så jag gick från hus till hus och letade efter dem. Det var en tisdagskväll, och ett bibelstudium pågick i det här hemmet då jag knackade på dörren. När jag frågade om de var Jehovas vittnen, tvekade de att svara, kanske därför att jag talade så barskt och var klädd i gamla arbetskläder. De kanske trodde att jag hade kommit för att ställa till bråk.
Men jag blev inbjuden och blev mycket vänligt och gästfritt behandlad, så att jag kände mig precis som hemma. Till följd av detta började alla mina karakteristiska attityder att försvinna. Jag skämdes över mitt uppförande och mitt tal. De tog sig tid att förklara många punkter från bibeln för mig och uppmuntrade mig att ha ett eget personligt bibelstudium och vara med vid alla deras bibliska möten. När jag gick hem kände jag tydligt att de här människorna måste ha sanningen.
Man föreslog att jag skulle studera bibeln tillsammans med en arbetskamrat vid bussbolaget, där jag arbetade; han var ett Jehovas vittne. Ni skulle bara veta — han var en som jag tidigare hade velat klå upp, helt enkelt därför att jag inte tyckte om hans utseende! Men jag ville verkligen lära, så jag ödmjukade mig och beslöt mig för att be honom studera bibeln med mig.
Han såg när jag närmade mig hans hem och trodde att jag alldeles säkert hade kommit för att ställa till bråk. Hans hustru tog emot mig och visade mig utomordentlig kristen omtanke. Hennes mans farhågor försvann snart, och ett bibelstudium sattes i gång. Inom två månader började jag tala med mina vänner och släktingar om vad jag fick lära mig, men på ett taktlöst sätt.
Jag talade bryskt om för min hustru att vi inte längre var buddister och att vi inte skulle fira jul eller några andra hedniska helgdagar. Jag sade åt henne att hon måste acceptera det här beslutet, annars skulle hon få se på annat. Hon trodde att jag hade blivit fullständigt förryckt och vädjade till mina föräldrar att ge henne råd om vad hon skulle göra, eftersom ”deras son” uppförde sig mycket egendomligt. Mamma var mycket lugnande och sade till henne: ”Oroa dig inte. Min son intresserar sig aldrig särskilt länge för en och samma sak. Låt honom få tre månader på sig, så kommer han att glömma allt om den här tokiga religionen och Jehova.”
JAG BÖRJAR VITTNA FÖR ALLMÄNHETEN
Men den här gången hade mamma fel. Snart gjorde jag gemensam sak med andra i att vittna för allmänheten. Första gången skall jag aldrig glömma. Det höll på att gå riktigt illa. Presiderande tillsyningsmannen tog mig med för att sprida bibliska tidskrifter på gatan.
Jag ropade till dem som gick förbi: ”Läs Vakna!” En man svarade försmädligt: ”Jag är klarvaken, så jag behöver inte det där skräpet.” På ett enda ögonblick återvände mitt gamla jag.
”Jaså, du är klarvaken, va?! Det skall du inte vara så länge till. Du kommer snart att sova.” Jag rusade på honom och jagade honom två kvarter. Under tiden hann den skräckslagne tillsyningsmannen upp mig och talade om hur glad han var att jag inte hade fått tag i den där killen ännu. Han förklarade att om jag klådde upp honom, så skulle det dra vanära över Guds namn. Jag urskuldade mig med att om polisen hade tagit mig, så skulle jag aldrig ha talat om för dem att jag var ett Jehovas vittne, utan sagt att jag var pingstvän.
Tålmodigt tillrättavisade tillsyningsmannen mig och förklarade att det skulle vara att ljuga. I fortsättningen stod han alldeles intill mig. Jag skämdes verkligen, och när jag gick hem bad jag till Jehova att förlåta mig, för det var aldrig min mening att dra vanära över hans namn.
Min första erfarenhet av att besöka människor i deras hem var en annan historia. Vid första dörren träffade jag en dam som var mycket vänlig. Hon lyssnade på min predikan och ställde frågor, men hennes frågor gällde inte bibeln. Hon frågade: ”Är du gift? Hur många barn har du? Vem lagar mat åt dig?”
Hennes man undrade vem hon talade med och kom ut. Han sade åt mig att jag bara slösade bort tiden, för hon var mentalsjuk och fullständigt sinnesförvirrad. Men hon fortsatte att ställa frågor till mig, och jag höll hela min bibliska predikan. Det här gav mig tillförsikt att fortsätta till nästa hus. Och hör och häpna! I nästa hus träffade jag en intresserad person som skaffade sig tre bibelstudiehjälpredor av mig! När dagen var slut hade jag placerat sju till.
RADIKALA FÖRÄNDRINGAR
Jag hade varit en sådan nikotinslav att en gång när cigarretterna tog slut, väckte jag min hustru och lät henne gå och be grannarna om några cigarretter. Men genom mitt studium av Guds ord lärde jag mig att rökning inte har någon plats i en kristens liv. Tre månader efter det att jag börjat studera slutade jag alltså röka.
Jag beslöt att symbolisera mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet och blev döpt den 17 juli 1954. Min största önskan nu var att min familj skulle förena sig med mig i den sanna gudsdyrkan.
Den österländska seden är att hustrun själv sköter alla hushållssysslor utan att mannen ger henne någon hjälp. Jag hade gillat den seden helt och fullt. Men eftersom jag var ännu mer angelägen om att min hustru skulle studera bibeln, så var det snart jag som började diska, tvätta smutsiga blöjor, hjälpa till med matlagningen och med att passa barnen.
En gång när vi gått ner till stranden tillsammans med våra vänner började jag läsa bibeln för dem i stället för att roa mig i vågorna eller sitta och prata med dem som vi brukade. De beslöt sig för att ta en promenad för att undgå mitt envisa predikande. Men till deras förfäran var jag hack i häl på dem med bibeln i handen. Till slut gick min hustru, vår vän och hans hustru med på att ha ett regelbundet bibelstudium.
Mamma såg nu att jag inte hade förlorat intresset för att tjäna Jehova, som hon trodde att jag skulle göra. Det blev klart och tydligt för henne att den nya personlighet som jag höll på att utveckla inte var någon hastigt övergående nyck. Så hon gick också med på att studera bibeln för att ta reda på vad det var som hade gjort mig till en helt annan människa.
Den 25 juni 1955 var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det var dagen för dopet vid en av Jehovas vittnens sammankomster, och vilka tror ni satt där framme som dopkandidater? Min hustru, min mamma, vår vän och hans hustru — alla fyra var redo att symbolisera sitt överlämnande åt Jehova.
Sedan dess har jag haft glädjen att se ett antal av mina kolleger bland bussförarna ta emot bibelns sanningar och bli Jehovas vittnen. Bland dem var en förare, som jag en gång trängde upp mot väggen och hotade att klå upp. Han är nu resande tillsyningsman.
TILLFÄLLEN ATT TJÄNA
Året efter mitt dop började jag bli använd i olika ställningar i församlingen. År 1958 blev jag så förordnad till presiderande tillsyningsman och dessutom platstillsyningsman i Honolulu.
På grund av familjeförpliktelser tycktes det vara omöjligt för mig att predika på heltid som ”pionjär”. Mina fyra barn gick fortfarande i skolan. Men som familj tog vi del i tillfällig pionjärtjänst så ofta vi kunde. År 1963 blev så min hustru reguljär pionjär.
Vår församling var verkligen pionjärsinnad. Under vissa månader var det mer än hälften av församlingsförkunnarna som var tillfälliga pionjärer; en gång var vi sjuttiotvå tillfälliga pionjärer. Med så många pionjärer i en enda församling måste vi planera allt mycket noga och hjälpa varandra allesammans. Vi planerade noga vilka som skulle vara barnvakter och vilka som skulle ordna med bilskjuts, och vi delade broderligt distrikten mellan oss. Vilken glädjefylld månad hade vi inte tillsammans!
År 1967 blev jag inbjuden att ta del i kretsverksamheten och besöka ett antal församlingar på de hawaiianska öarna och ge dem andlig uppmuntran. Det här var verkligen ett tillfälle som jag satte stort värde på, men jag kunde inte tacka ja utan att först tala med min familj, eftersom tre av våra barn fortfarande gick i skolan. Mina underbara barn var villiga att arbeta på deltid och hjälpa till på alla upptänkliga sätt, så att jag kunde åta mig det här nya uppdraget. En av mina döttrar sade: ”Pappa, du uppmuntrar ju alltid oss att vara pionjärer, men du själv då? Det här är ditt tillfälle att tjäna Jehova på heltid.”
I kretsverksamheten fick vi uppleva många olika och ibland humoristiska situationer. Jag kommer särskilt ihåg en av dem. Två grannar stod sannerligen inte på god fot med varandra, sedan den ene hade sågat av sin grannes mangoträd, som sträckte sig in över hans gård. Man hade utväxlat många hårda ord och hotelser. När jag knackade på hos mannen som hade sågat av trädet, trodde han att jag var en detektiv som höll på att undersöka fallet, så han bjöd in mig.
Så snart jag började tala tänkte mannen: ”Så egendomligt den här detektiven bär sig åt, när han försöker uppfostra mig med hjälp av bibeln!” Men efter några minuter upptäckte han att jag var ett Jehovas vittne och sade då att han aldrig tidigare hade släppt in Jehovas vittnen. Han samtyckte till ett bibelstudium i hemmet, och hela familjen tog del i det och gjorde goda framsteg. Så småningom blev tio av hans släktingar och vänner Jehovas vittnen.
Alla våra barn har vuxit upp nu. En av våra söner tjänade i fyra år vid Betel i Brooklyn, Jehovas vittnens världshögkvarter. Han tjänar nu tillsammans med sin hustru som områdes- och kretstillsyningsman på amerikanska Samoaöarna. Två av våra döttrar är pionjärer med särskilt uppdrag, och vår andre son och hans hustru, som nu fått en liten flicka, är också verksamma med att predika de goda nyheterna. Och min hustru och jag befinner oss fortfarande i kretstjänsten.
Numera är det bara några få som kommer ihåg mitt rykte som slagskämpe. Somliga har faktiskt svårt att tro att jag levat ett sådant liv. Nu är jag nämligen välkänd på öarna som en fridsam kristen Ordets förkunnare, och vilken glädje är det inte att på detta sätt få representera vår store Gud, Jehova!
[Bild på sidan 430]
Tvärtemot den österländska seden började jag hjälpa min hustru i hushållsarbetet