Vad menade den vise mannen?

Grip tillfället

Ibland kan det öppna sig utmärkta tillfällen att göra gott eller att skaffa sig något nyttigt. Men på grund av den ovisshet som kännetecknar livet i den nuvarande ordningen kan det krävas ett visst mått av tro för att rätt utnyttja vissa situationer. Om vi tvivlar eller tvekar i sådana fall, kan vi förlora något verkligt värdefullt. Vi kan mycket väl försumma möjligheten att bli till uppmuntran för andra.

Den vise kung Salomo gav ett mycket praktiskt råd i detta avseende. Han skrev: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela, vad du har, i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke, vilken olycka som kan gå över landet.” (Pred. 11:1, 2) Dessa ord har i allmänhet betraktats som en uppfordran till givmildhet.

En människa vet aldrig vad följderna kan bli av hennes givmildhet. Hon kan tycka att det är som om hon överlämnade något åt ”vattnet”, utan utsikt att genast få något i gengäld. Men hennes givmildhet kan leda till att andra kommer att hålla av henne och till att de i sin tur visar givmildhet mot henne, om hon skulle komma i verklig nöd. Därmed inte sagt att den som är verkligt givmild räknar med eller litar på att få något i gengäld. I stället finner han glädje i att ge åt andra och förtröstar på att han alltid skall ha det han behöver. Han begränsar därför inte sitt givande till några få utvalda, bara två eller tre, utan är givmild av hela sitt hjärta och ger ”åt sju, ja, åt åtta” (Åkeson). De som är försiktiga av naturen kan mena att detta är högst oförståndigt. De fruktar för att de själva kan råka i nöd, om en olycka skulle inträffa. Men det är förmodligen den givmilde som får hjälp, om olyckan drabbar honom. Jesus Kristus gav uttryck åt en liknande tanke, när han sade: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä.” — Luk. 6:38.

Givmildhet kan också liknas vid att plantera ris i jord som är täckt med vatten. ”I tidens längd” mognar det som planterats och ger riklig avkastning.

Salomo hänvisar sedan till vissa bestämda lagar för att visa att obeslutsamhet i fråga om livets angelägenheter inte är det bästa. Han säger: ”Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats, där det har fallit.” (Pred. 11:3) Det är helt enkelt vad som sker; människan bestämmer inte över detta. Varför då vara obeslutsam och tveka i fråga om att vara givmild eller utföra det som måste göras? Om det skall bli regn, så blir det regn. Om ett träd faller åt ett visst håll, så faller det åt det hållet. Så är det med många andra ting i livet. Overksamhet är ingen garanti för att något inte skall inträffa.

Om någon försöker reglera sitt liv genom att i förväg försöka avgöra exakt vad som kan eller inte kan hända, så får han ingenting gjort. Salomo fastslog: ”En vindspejare får aldrig så [han fruktar för att säden skall blåsa bort], och en molnspanare får aldrig skörda [han fruktar för att om han skär säden, så kommer den att bli våt innan han får in den i förrådshuset].” — Pred. 11:4.

Vi måste därför ta itu med det som behöver göras och inse att vi inte alltid kan veta vad som skall hända. Vi har ingen möjlighet att grundligt utforska Guds verk, dvs. upptäcka någon regel, genom vilken vi bestämt kan fastställa vad Gud kommer att göra eller tillåta i förbindelse med sitt uppsåt, och sedan tillrättalägga våra angelägenheter i enlighet med en sådan regel. Salomo framhöll att Guds verk är en lika stor hemlighet för människan som ett barns utveckling i moderlivet. Han skrev: ”Lika litet som du vet, vart vinden far eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.” — Pred. 11:5.

Med tanke på den ovisshet som livet präglas av och människans oförmåga att förändra vissa bestämda lagar ger Salomo detta råd: ”Så ut om morgonen din säd och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke, vilketdera som är gagneligast eller om det ena jämte det andra är bäst.” (Pred. 11:6) Det bästa vi kan göra är att ivrigt ta itu med våra arbetsuppgifter och inte låta ovissheten i livet oroa oss så mycket att vi hämmas i vår verksamhet, vare sig det gäller det andliga verksamhetsområdet, förvärvsarbetet eller att visa givmildhet.

Detta kan bidra till att vi får en optimistisk syn på livet. Salomo skrev: ”Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen. Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla.” (Pred. 11:7, 8) Eftersom bara de levande kan uppskatta ljuset och solen, framhåller Salomo här att det är gott att vara vid liv och att man bör finna glädje i att leva. Men han tillägger eftertänksamt: ”[Må hon] komma ihåg, att mörkrets dagar bliva många. Allt [Varje dag, NW], som kommer, är fåfänglighet.” (Pred. 11:8, Åkeson) En människa bör aldrig glömma att hon kan förlora sin kraft och styrka, när ”mörkrets dagar” eller ålderdomen kommer. När hon blir orkeslös och livet släpar sig fram år efter år, kan hon tycka att varje dag är fåfänglighet, till synes tom och meningslös. Därför bör hon, så länge hon kan, sträva efter att njuta av livet på ett sunt sätt, använda gott omdöme och söka Guds vägledning i allt hon gör.