Bergspredikan — de kristna såsom ”salt” och ”ljus”
SEDAN Jesus hade uttalat sin bergspredikans nio ”lyckligprisningar”, beskrev han hur hans efterföljare skulle påverka människosläktet. Han sade: ”Ni är jordens salt.” — Matt. 5:13; jämför Markus 9:50; Lukas 14:34, 35.
Salt kände Jesu åhörare väl till. Det tjänade både till att förhöja matens smak och till att bevara livsmedel från förruttnelse. Det var tydligen på grund av att salt sinnebildade frihet från förruttnelse eller förmultnande som Gud påbjöd att man till ”alla ... offer” på hans altare skulle offra salt. (3 Mos. 2:13) Under Jesu tid brukade präster, som tjänstgjorde i Jehovas tempel i Jerusalem, ta salt och med det beströ offren av djur, säd och rökelse som frambärs på brännoffersaltaret. Judisk historia berättar om att man för det ändamålet hade lagt en väldig salthög nära rampen som förde upp till detta altare. Inom tempelområdet fanns det ett stort förrådsrum, som kallades ”saltkammaren”, för att riklig tillgång skulle kunna tryggas.
Jesu lärjungar skulle vara ”jordens salt”. Detta skulle de vara både i sitt arbete med att vittna för andra om Guds rike och i sitt personliga uppförande. Det kristna vittnandet har medfört att många tagit emot Jesus som den utlovade Messias och utövat tro på hans syndförsonande offer. Detta har berett möjlighet för sådana troende att få livet bevarat till evig tid. (Joh. 6:47; Rom. 10:13—15) Genom att påverka människor till att leva enligt bibelns principer bromsar Jesu efterföljare dessutom det tilltagande moraliska och andliga förfallet i det mänskliga samhället.
Jesus fogade emellertid en varning till detta, då han sade: ”Men om saltet mister sin kraft, hur skall då dess sälta återställas? Det duger inte längre till annat än att kastas ut för att trampas ner av människorna.” Bibelkommentatorn Albert Barnes har framhållit att det salt, som Jesus och hans samtida visste av, till skillnad från vanligt bordsalt (natriumklorid), ”var ... orent, blandat med vegetabiliska och jordaktiga beståndsdelar; det kunde därför mista hela sin sälta, men trots detta kvarstod en avsevärd mängd jordaktiga ämnen. Denna återstod var fullständigt värdelös, bortsett från att den användes, som det sägs, till att läggas på vägar eller stigar, på samma sätt som vi använder grus.”
De kristna måste ta sig i akt för att upphöra med sina bemödanden att dela med sig av de ”goda nyheterna” om Guds rike till sina grannar. (Mark. 13:10) De måste också vara på sin vakt, så att de inte hemfaller till handlingsmönster som inte stämmer överens med skriftenliga riktlinjer. Annars kommer de att försämras i andligt avseende och bli lika fördärvat salt — med fadd, duven, onjutbar smak — som är värdelöst, inte längre duger till något. — Jämför Hebréerna 6:4—8; 10:26—29.
LJUS SOM LYSER TILL GUDS ÄRA
Jesus talade om ytterligare nyttig påverkan som hans efterföljare skulle ha på mänskligheten, då han sade: ”Ni är världens ljus.” — Matt. 5:14.
Från Guds inspirerade ord, i synnerhet Jesu Kristi läror och exempel, kommer andligt ljus som hjälper människor att se tingen såsom Gud ser dem. (Ords. 6:23; Jes. 51:4; Matt. 4:16; Luk. 1:79; 2:32; Joh. 1:4—9; 3:19—21; 8:12; 9:5) Genom sitt offentliga vittnande upplyser Jesu lärjungar människor om det syndiga tillstånd mänskligheten befinner sig i, om Guds uppsåt att avlägsna synden genom Jesus Kristus och om Guds anordning att genom sitt rike välsigna alla som tror på Jesus Kristus med evigt liv. — Joh. 3:16, 36; Rom. 3:23, 24.
Men att vara ”världens ljus” inbegriper mera. Aposteln Paulus skriver: ”Fortsätt att vandra som ljusets barn, ty ljusets frukt består av allt slags godhet och rättfärdighet och sanning.” (Ef. 5:3—9) De kristna måste vara lysande exempel på ett uppförande som stämmer med bibelns principer.
Med avseende på sina lärjungar såsom ljusbärare tillade Jesus: ”En stad kan inte döljas när den ligger på ett berg. Inte heller tänder man en lampa och sätter den under sädesmåttet, utan på lampstället, och den lyser på alla i huset.” — Matt. 5:14, 15.
En ”stad ... på ett berg” brukar ligga så att man lätt kan se den, också på betydligt avstånd. På liknande sätt kan människor som efterliknar Jesus Kristus lätt urskiljas såsom ett folk som är ”nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. (Tit. 2:14) Deras bemödanden att lägga i dagen gudaktiga drag och egenskaper, sådana som måttlighet, dygd, flit, välgörande tal och familjesammanhållning, gör gynnsamt intryck på andra. (Tit. 2:1—12) De är också fast beslutna att ”inte [vara] någon del av världen”, att inte ta del i dess politik, krig och omoraliska livsföring. (Joh. 15:19; 17:14—16) Detta leder ibland till att samvetsgranna kristna blir förlöjligade och förföljda. — Matt. 24:9; 1 Petr. 4:4.
Det var därför med gott skäl som Jesus tillade att man inte sätter en lampa ”under sädesmåttet [grek.: modios, rymmande omkring nio liter]”, utan ”på lampstället”, där den kan lysa upp ett helt rum. Jesu efterföljare får inte låta motstånd från världen förmå dem att dölja de sanningar, som de har lärt känna om Gud, eller hålla dem för sig själva. Inte heller kan de lägga sig till med ett uppförande som inte stämmer med bibelns principer, eftersom människor som handlar så — även om de fortsätter att nitiskt förkunna bibelns sanning — likväl med sina gärningar kommer att fördunkla sanningens värde. — 2 Petr. 2:2.
Med hänsyftning på en lampa som lyser från ett lampställ förklarade Jesus därpå: ”Låt likaså ert ljus lysa inför människorna, så att de kan se era förträffliga gärningar och ge ära åt er Fader som är i himlarna.” (Matt. 5:16) Vilket kraftigt skäl till att fortsätta att lysa ”som ljusspridare i världen”! (Fil. 2:15) Genom att lägga märke till en kristens ”förträffliga gärningar” kan enskilda människor förstå vilken överlägsenhet som kännetecknar de kristnas Gud. Sådana iakttagare drivs ofta till att ”ge ära” åt Gud genom att också bli tillbedjare av honom. Därför gav aposteln Petrus förmaningen: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud på dagen för hans inspektion.” — 1 Petr. 2:12.