Inblick i nyheterna
Vems kropp är det?
● Ända till helt nyligen var det så att när en patient vägrade att underkasta sig föreskriven läkarbehandling, i sådana fall där liv stod på spel, hade man en tendens att vädja till domstol, så att man kunde tvinga på patienten en viss behandling. ”Men nyare tänkande kastar tvivel” över den tendensen, enligt ”Medical World News”. Tidskriften framhöll att två rättegångar, som nyligen hölls i Förenta staterna och som gällde kontroversiell cancerbehandling, tydde på att ”en patients rättighet att fatta beslut i fråga om sin egen kropp var så grundläggande att staten måste ha mycket starka skäl för att över huvud taget kunna inkräkta på den”.
● Domaren i ett av målen (”Rutherford” mot ”US”) framhöll vilket dilemma patientens valfrihet kan försätta samvetsgranna läkare i. Han sade: ”Det är aldrig lätt för någon, som känner sitt ansvar och anser sig vara särskilt kunnig och initierad, att se andra göra bruk av sin frihet på ett sätt som för honom förefaller vara oupplyst.”
Men domaren skrev: ”Att vara okänslig för de aktuella medborgerliga rättigheternas mycket fundamentala natur ... och det förhållandet, att ansvaret att fatta beslutet — oavsett om det är välgrundat eller ej — inte tillkommer någon annan än den person vars kropp utsätts för ingrepp, är att visa mycket dålig insikt i hur vårt fria samhälle i grund och botten bör fungera.”
Har de verkligen upplevt ”ett liv efter detta”?
● Hur förhåller det sig med personer, som kommit nära döden men återvänt till liv och som påstår att de haft andliga upplevelser eller varit utanför kroppen? Många betraktar detta som bevis för att det finns ett liv efter detta eller som vittnesbörd om en odödlig själ, som lever vidare efter döden. Psykiatrikern Nathan Schnaper vid Maryland Institute for Emergency Medicine håller emellertid inte med om detta. Han ”får se hundratals återupplivade traumapatienter varje år i sitt arbete”, heter det i ”Medical World News” och ”avfärdar berättelserna som psykologiska fantasier”.
Doktor Schnaper säger att de hundratals patienter han har talat med ”säger att det var mycket obehagligt, och de vill inte alls tala om det, när de över huvud taget kommer ihåg något”. Han tror att de som påstår sig komma ihåg att de varit utanför kroppen ”upplever ett tomrum, och psykologiskt sett kan vi inte uthärda ett tomrum. Det är en lucka som måste fyllas, och därför hittar de på dessa erfarenheter. ... Jag tror inte att det finns några bevis för att de här människorna har stiftat bekantskap med ett liv efter detta.”
”Medical World News” framhåller att till och med en läkare, som förordar ytterligare undersökning av sådana upplevelser av ”ett liv efter detta”, medger att ”det kan finnas en biokemisk, elektrisk eller hypoxirelaterad förklaring [beroende på syrebrist]”. — Se ”Vakttornet” för 1 december 1977, sid. 538.
Denna störtskur av påståenden om odödlighet ger oss alltså ingen grund att tvivla på bibelns klara lära att ”de döda veta alls intet”, och ”då [vid döden] varda hans anslag om intet”. — Pred. 9:5; Ps. 146:4.
Man griper efter ett halmstrå
● Darwins evolutionsteori grundades på det antagandet att den ena livsformen genom en gradvis skeende utveckling övergått i den andra. Men ”fossilens vittnesbörd talar fortfarande emot [denna gradvis skeende utveckling] efter mer än ett hundra år av flitigt sökande efter gradvis skeende förändringar”, skriver den framstående evolutionisten Stephen Jay Gould, som är professor i geologi vid Harvarduniversitetet. ”Paleontologerna har praktiskt taget inte kunnat ge några som helst bevis för att det förekommit långsamma och gradvis skeende förvandlingar, fot för fot uppför de olika [fossilförande] lagren i en bergssluttning — varken för hästen eller för människan.”
”I stället”, medger Gould, ”har de flesta fossila arter två drag gemensamma: För det första förändras de under hela loppet av sin existens inte påtagligt; för det andra uppträder de helt plötsligt i berglagren och antingen ersätter sina förfäder eller existerar samtidigt med dem. Kort sagt kännetecknas de flesta arters historia av stabilitet och oföränderlighet eller av att de plötsligt blir ersatta av andra arter.”
För att motverka detta till synes oöverstigliga hinder spekulerar evolutionisten Gould som så, att utvecklingen i vartenda fall måste ha skett relativt snabbt ”i ett litet, isolerat område i periferin”, som geologerna ännu inte har funnit under sina utgrävningar. Denna spekulation öppnar visserligen en utväg för evolutionisterna, när de ställs inför detta överväldigande vittnesbörd emot evolutionsteorin. Men kan verkligen detta sökande i mörkret kallas objektivt, fördomsfritt vetenskapligt tänkande? Eller är det i stället ett exempel på dogmatikerns desperata famlande, när han blivit avslöjad?