När barn blir egensinniga

PÅ EN säng i en lägenhet i New York sitter med likgiltig min en kraftigt byggd tonåring. Han ignorerar sin mors upprepade uppmaningar att hjälpa henne med ett visst tungt arbete. Då hon ber honom gång på gång, flammar till sist hans vrede upp. Han sliter loss telefonen från väggen, slår sönder möbler och bryter sönder låset i dörren som leder in till lägenheten, allt medan han skriker: ”Jag skall döda dig!” Slutligen går hans okontrollerade vredesutbrott över.

Den här egensinniga tonåringen har ingen respekt för vare sig sin far eller sin mor. Han har i själva verket ingen aktning för någon myndighet, medan han stryker omkring på gatorna tillsammans med andra ligister och bär en oregistrerad revolver.

Många föräldrar, som är i en liknande situation, frågar sig: Hur kunde detta hända? Var misslyckades vi?

VÄRDET AV RÄTT FOSTRAN

Ibland kan det bero på försummelse från föräldrarnas sida. Om föräldrarna är försumliga i sin fostran av barnen genom sina ord och sitt exempel, kan de inte förvänta att få ett gott resultat. Bibeln säger: ”Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.” (Ords. 29:15) Rätt fostran måste börja så tidigt som möjligt, ända ifrån späda barndomen. Därför att David hade fostrats från sina tidiga år, kunde han i en av sina psalmer säga: ”På dig [Jehova] är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.” (Ps. 22:11) Likaså kände Timoteus till de heliga skrifterna ”från ... [sin] späda barndom”. När han tänkte tillbaka på sitt liv, kunde han inte minnas någon tid, då han inte hade känt till Guds heliga ord. — 2 Tim. 3:15.

Allteftersom barnen blir äldre krävs det verklig ansträngning från föräldrarnas sida för att hjälpa dem att inse att lydnad för Skriftens upphöjda principer leder till den bästa livskursen. Det förhåller sig så i synnerhet i dessa ”yttersta dagar”, som är så kritiska. (2 Tim. 3:1, 2) Ordspråksboken i bibeln kan vara till verklig hjälp för föräldrar, som vill ge barnen den upplysning som driver dem att handla. Ordspråksboken varnar inte bara för faran av fördärvligt umgänge, sexuell omoraliskhet, frosseri, alkoholmissbruk och liknande ting, utan den ger oss också uppmuntran till att följa en rätt kurs. (Ords. 1:10—19; 4:14—27; 5:3—14; 7:1—27; 23:20—35) Det slag av moralundervisning, som föräldrarna bör ge sina ungdomar och som inbegriper ett rätt motiv för handlingssättet, kan belysas med orden i Ordspråksboken 3:1—6:

”Min son, förgät icke min undervisning och låt ditt hjärta bevara mina bud. Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig. Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla; så skall du finna nåd och få gott förstånd i Guds och i människors ögon. Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta och förlita dig icke på ditt förstånd. På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.”

NÄR FÖRÄLDRARNA HAR VISAT FÖRSUMLIGHET

Om föräldrarna har varit försumliga och misslyckats i det förflutna, kan de naturligtvis finna det mycket svårt och prövande att ge moralundervisning. Det kan bli nödvändigt för föräldrarna att förklara för sina barn varför de nu är intresserade av att göra det, som de förut försummade att göra. Detta kan betyda att man ödmjukt erkänner sina misstag i det förflutna. Föräldrarna kommer sedan att behöva tid och tålamod för att vinna sina tonåriga söners och döttrars tillit och försäkra dem om att deras föräldrakärlek och intresse är äkta. Resultatet kan till att börja med bli en stor besvikelse, ja, rentav missräkning. Men föräldrarna bör inte ge upp på en gång, eftersom detta skulle ifrågasätta deras intresse och omsorg. En tonåring kan resonera så här: ”Om mina föräldrar verkligen bryr sig om mig, skulle de fortsätta med att hjälpa mig.” Om föräldrarna därför låter sina första ansträngningar dämpas ned av barnens brist på gensvar, kan de i själva verket bidra till att deras söner och döttrar mister förtroendet för dem. Det är därför synnerligen viktigt för föräldrarna att inte ge upp, utan hålla ut. Föräldrarnas intresse kan väcka barnets samvete och få fram dess bästa sidor. Marta, som en gång tillhörde ett flickgäng, erkänner: ”Det gjorde mig mycket ledsen att se hur min mor oroade sig för mig, men jag ville aldrig visa det eller låta henne förstå hur jag kände det.”

Ett gott exempel kommer ofta att ha större inverkan på upproriska barn än många ord. Samtidigt som orubblighet för det som är rätt måste upprätthållas, bör föräldrarna vara vaksamma, så att de inte förlorar självbehärskningen, höjer rösten och brukar skymfligt tal. Skriften ger rådet: ”Låt all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande skaffas bort ifrån er jämte all uselhet.” — Ef. 4:31.

Även om ett barns uppfostran har blivit bedrövligt försummad under många år, finns det fortfarande hopp. En ung mexikan berättar om sin egen erfarenhet:

”När jag var sju år gammal, lämnade jag mina föräldrar. Mitt hem blev trottoarerna, övergivna bilar eller ibland järnvägens godsvagnar. Tillsammans med andra grabbar började jag stjäla. Många gånger blev vi tagna av polisen och förda till fängelset. När man frågade oss var vi hade våra föräldrar, svarade vi att det visste vi inte. När jag var 10 år, slog vi oss samman med ett gäng narkotikasmugglare. Många gånger var jag nära att mista livet. När jag var 12 år reste vi till Förenta staterna illegalt och fortsatte där vår laglösa verksamhet. En dag hotade ledaren för vårt gäng att döda mig för att jag vägrade att dela med mig av bytet från ett rån, som jag hade begått. Jag blev slagen, och han tog 28.000 pesos ifrån mig.

Jag blev mycket nedstämd och ville antingen tillbaka hem eller också begå självmord. Då kom jag ihåg min mormor, som bodde i Ciudad Juárez, men jag visste inte var hon bodde där, så jag började leta efter henne. När jag slutligen fann henne, stod hon i begrepp att resa till en av Jehovas vittnens sammankomster för att närvara där, och hon inbjöd mig att följa med henne dit.”

Det som han fick höra på denna sammankomst gjorde att han allvarligt började tänka över sitt liv. Han började studera bibeln, och till sina föräldrars glädje började han tänka om och återvände hem till sina föräldrar.

UPPROR TROTS GOD FOSTRAN

Men hur förhåller det sig då om barnen blir egensinniga trots god fostran? Föräldrarna kan hämta tröst från det faktum att de varit samvetsgranna med att avbörda sig sitt ansvar. De kan också hysa den förhoppningen att deras ansträngningar att ge rätt fostran i framtiden kommer att hjälpa ett barn, som kommit på avvägar, att ta sitt förnuft till fånga. Denna förhoppning kan vara till uppmuntran.

Rätt fostran kan utan tvivel göra ett varaktigt intryck på barnen, som det framhålls i bibeln: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” (Ords. 22:6) Även om man, som en allmän regel, kan säga att barn som är rätt fostrade inte blir fördärvade personer, så kan dock några komma på avvägar men så småningom ta sitt förnuft till fånga. Deras erfarenhet kan jämföras med den förlorade sonens i den liknelse som Jesus framställde. Där läser vi:

”En viss man hade två söner. Och den yngre av dem sade till sin far: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som faller på min lott.’ ... Senare, inte många dagar därefter, samlade den yngre sonen ihop allt och for utrikes till ett avlägset land, och där slösade han bort sin förmögenhet genom att föra ett utsvävande liv. När han hade gjort av med alltsammans, kom en svår hungersnöd över hela det landet, och han började lida brist. Han gick rentav och slöt sig till en av det landets invånare, och denne skickade honom till sina åkrar för att driva svin på bete. Och han brukade längta efter att bli mättad med de fröskidor som svinen åt, och ingen gav honom något. När han kom till besinning, sade han: ’Hur många lejda män hos min far har inte bröd i överflöd, medan jag håller på att gå under här av svält! Jag vill bryta upp och färdas till min far och säga till honom: ”Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.”’” — Luk. 15:11—19.

BEVARA DEN RÄTTA INSTÄLLNINGEN

Hur reagerade fadern? Eftersom han inte hade uppodlat någon ond känsla gentemot sin son, bemötte han honom med medlidande och öm tillgivenhet. Jesu liknelse fortsätter med att säga:

”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt. Då sade sonen till honom: ’Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.’ Men fadern sade till sina slavar: ’Fort! Hämta ut en lång dräkt, den bästa, och kläd på honom den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda ungtjuren, slakta den och låt oss äta och roa oss, eftersom min son här var död och har fått liv igen; han var förlorad och blev funnen.’ Och de började roa sig.” — Luk. 15:20—24.

I harmoni med den anda, som visas i denna liknelse, bör föräldrar vara på sin vakt emot att bli bittra och känslokalla gentemot en egensinnig son eller dotter. I annat fall kan det bli mycket svårt för ett barn att ändra sig, som den förlorade sonen gjorde i Jesu liknelse.

Den goda verkan, som kärlek och vänlighet har, blir väl belyst i fallet med en flicka från Ohio, vars föräldrar är Jehovas vittnen. Femtonåriga Vickie gjorde uppror mot föräldramyndigheten, därför att hon menade sig inte ha tillräcklig frihet. Till slut flyttade hon som sjuttonåring till en egen lägenhet i en stad, där hennes mors familj bodde. Även om dessa släktingar inte samtyckte till det som Vickie gjorde, försökte de dock att uppmuntra henne. Vad hände till slut? Flickan berättar följande:

”Jag kände mig nedstämd och funderade nästan på att begå självmord. Jag var utledsen på världen och människorna. Så flyttade jag till min mors familj. De anklagade mig aldrig eller gjorde mig illa till mods. Jag var mycket rädd för att vara med vid Jehovas vittnens möten i Rikets sal, men jag gick ändå dit. Den kärlek och vänlighet som alla visade mig var överväldigande. De kommer aldrig att inse hur mycket jag uppskattade det och hur mycket lättare de gjorde det för mig att lämna min felaktiga kurs i livet.”

Föräldrarna bör därför inte vara snara till att ge upp hoppet, när barnen blir egensinniga. Även om de hatar det onda, bör de undvika att bli hårda och förbittrade gentemot sina barn. Men det allra viktigaste är att föräldrarna strävar efter att bli ett gott föredöme och bevara sin tro på Jehova stark.

Detta är vad kung David gjorde. Han fick lida en hel del på grund av familjeproblem. En av hans söner vände sig helt och hållet emot honom och sökte beröva honom både hans tron och hans liv. Men detta hindrade inte David från att fortsätta att tjäna Gud. När han blev gammal och svag, uppmuntrade han sin son Salomo med orden: ”[Lär] känna din faders Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver honom, då förkastar han dig evinnerligen.” — 1 Krön. 28:9.

Även om ens egna barn skulle bli illojala, skulle Jehova Gud aldrig överge sina hängivna tjänare. Såsom den Högste uppehöll David i tider av svårigheter, så kommer han att styrka sitt folk i dessa dagar, så att de kan uthärda sorg, ja, även den smärta man känner när barnen underlåter att följa rätta principer. Om alla band av naturlig tillgivenhet skulle brytas, skulle en individ ändå inte vara ensam eller hopplöst övergiven. David sade: ”Om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig.” — Ps. 27:10.