Femtio år i ”vingården” — ett levnadssätt

Berättat av Clifford Keoghan

LOKALEN vi gick till den där vinterkvällen år 1929 var kall och oeldad. Det bara golvet och de hårda trästolarna vittnade om ändamålsenlighet men knappast om någon komfort. Vi skulle vara med på det möte som Vakttornsfolket eller Internationella bibelforskarna — som de då var kända som — hade mitt i veckan. Detta visade sig bli en vändpunkt i vårt liv. Edna och jag hade planerat att gifta oss till våren och bosätta oss i Auckland. Jag hade ett jobb, och vi hade valt ut ett hus och köpt en del möbler.

En tid dessförinnan hade vi blivit döpta i vatten för att symbolisera vår invigning (överlämnande). När vi nu satt där intill varandra, höll vi månadsbladet Bulletin (vår nuvarande Tjänsten för Guds rike) i våra händer, och där, i kraftig stil, stod de sex tankeväckande ord som skulle förändra hela vårt liv: ”GÅ OCKSÅ NI IN I VINGÅRDEN”. Vi hade redan tagit del i predikoarbetet, men detta var någonting speciellt. Vi var överens. Ja! Vi skulle gå in i ”vingården”.

Hur kom det sig att vi satt där den där kvällen? Jag hade växt upp vid Thames Valleys guldfält på Nya Zeeland. Mina gudfruktiga föräldrar lät mig gå i anglikanska kyrkans bibelklass, då jag var pojke. Vi fick inte lära oss så mycket från bibeln, men däremot lärde en sportsinnad kyrkoherde oss att spela fotboll. Jag trodde på Gud, men på grund av treenighetsläran var mina begrepp något virriga.

Senare kom jag genom mitt arbete i nära kontakt med döden. Jag var kusk på en hästdragen likvagn och körde för stadens tre begravningsentreprenörer. Ofta såg jag unga kvinnor med små barn, som förlorat sin familjeförsörjare genom någon dödsolycka i gruvan. Jag såg deras djupa förtvivlan och hur lite tröst deras religion gav dem. Jag började söka svaren på frågorna när det gäller ”döden”. Kyrkoherdens svar tillfredsställde mig inte. Jag läste en hel del, både kristna och icke-kristna verk — men fick ändå ingen lösning på livets problem.

Vid slutet av år 1927 flyttade jag från Tauranga, där min fästmö Edna bodde. Jag flyttade för att kunna förkovra mig i mitt yrke som slaktare. Innan jag gav mig i väg hade Edna och jag en lång diskussion om bibeln, och vi insåg att ingen av oss visste så mycket om den. När jag hade flyttat, så tyckte Edna att detta vore ett bra tillfälle att passa på att bättra på sina kunskaper, så hon bad sin mor om en bibel, men hon fick i stället en bok och fick höra att den skulle vara till stor hjälp. Hon i sin tur skickade boken till mig. Inom parentes sagt så brann hennes hem ner till grunden samma dag som hon postade boken. Men jag hade min bok, Guds Harpa. Äntligen hade jag de svar jag hade sökt! Och nu satt vi här på det där mötet med en inbjudan i våra händer, beslutna att ta emot den och dra ut genom de öppna ”portarna” till tjänst i ”vingården”. — Jes. 62:10.

IN I ”VINGÅRDEN”

När vi hade gift oss ansökte vi om distrikt hos Sällskapet Vakttornets kontor i Strathfield i Australien. Vi blev tilldelade ett 65 mil långt distrikt vid den nyzeeländska Nordöns östkust, ett höglänt område med slätter utefter kusten, med stora fårstationer, stora och små maorikolonier, tre landsortsstäder, två små församlingar som hade möten i hemmen och två isolerade systrar; ja, skörden var verkligen stor men arbetarna få. (Matt. 9:37) När vi satte i gång hade vi ett tält, som var 2,4 gånger 1,8 meter, en Buick av 1920 års modell, flera bokkartonger, några få ägodelar och inte mycket pengar, men vi hade mycket tro — och det skulle visa sig vara vår värdefullaste tillgång.

Den där sommaren år 1930 var lång, varm och torr. Gräset vissnade och dog; får och nötkreatur blev svaga och magra allteftersom torkan spred sig till de en gång så bördiga dalarna; floderna förvandlades till små rännilar. Vi förde med oss två 20-liters dunkar med vatten på Buickens fotsteg och fyllde på nytt där det gick. Vakade Jehova över oss? Vi hade kommit till ett litet vattendrag och bestämde oss för att slå läger där över veckoslutet och tvätta våra kläder och fylla på vårt vattenförråd. Jag satte upp tältet och skulle just hälla ut vattnet ur en av behållarna för att fylla på friskt vatten ur bäcken, när jag av någon orsak hejdade mig, ställde ner dunken och tog itu med att göra någonting annat. Tio minuter senare red en maoriherde in i vårt läger. Han hade sett oss uppifrån en ås och hade ridit ner för att säga till oss att vi inte skulle dricka av vattnet i bäcken, eftersom det var mycket förorenat. Jag tittade på den vattendunk som jag inte hade tömt och sade: ”Tack Jehova!”

Vi färdades norrut mot East Cape, och vi lämnade mycket litteratur till maorifolket och dem som ägde stationerna. Vi slog läger där vi råkade befinna oss vid solnedgången. Vi lagade mat och åt i tältet, och på nätterna sov vi i bilen. Både maorifolket och pakeha (de vita) var vänliga mot oss. Den stora depressionen hade ännu inte kommit dit upp. Jag fick en erfarenhet som lärde mig att inte gå förbi någon, när jag framförde sanningen. Det var varmt den där dagen, och jag var trött. Huset låg nära vägen, men det fanns inte en människa i närheten, fastän jag kunde höra att man sågade ved långt borta på en bergssluttning tvärs över en dalsänka. Jag tänkte på hur skuggigt och skönt det var i bilen och började gå tillbaka i riktning mot den. Jag hade nästan kommit fram, när den här tanken slog mig: Varför gjorde jag på det här viset? Jag hade åkt många mil för att tala med människor om Guds rike, och här gick jag min väg precis som Jona hade gjort — jag gick åt motsatt håll. Jag vände om och gick tvärs över myren till det ställe där mannen arbetade. Han lyssnade med intresse på vad jag hade att säga och tog all litteratur jag hade i min väska, 15 böcker och 17 småböcker!

EN NATT VI INTE GLÖMMER

Vi tillbringade en natt som vi aldrig skall glömma längst ute vid East Cape. När vi hade kört längs stranden och letat efter ett ställe där vi kunde slå läger, slog vi oss ner på en gräsplan som låg en bit nedanför en liten maoriby. Vid den bortre ändan var det en stor kulle täckt med stenar; hela området var en upptorkad, stenig flodbädd, vilket gjorde det svårt för mig att slå i tältpluggarna. En vacker fullmåne hade redan gått upp bakom bergen när vi åt vår kvällsmat, som bestod av kokt potatis och kumera (en söt rot). Det hade vi fått som betalning för några böcker under dagen. Vi fick snart besök — det var en vit man som ägde en gård uppe på höjden. Han var uppriktigt bekymrad för vår säkerhet; han frågade till och med om vi hade någonting att försvara oss med, och han var övertygad om att vi inte skulle kunna sova den natten, om vi stannade där. Vi kunde slå läger var som helst på hans mark i stället. Nej, det var inte tillträde förbjudet; området var öppet för allmänheten, men det vore inte förståndigt att stanna där. Vi ville inte vara dumdristiga, men vi beslöt oss för att stanna där vi var. Vår välgörare gick sin väg, och han försäkrade oss om att han skulle låta en lampa brinna i huset och att vi kunde komma upp dit om vi ändrade oss.

Vi undrade vad det var fråga om. Det senaste numret av Vakt-Tornet handlade om ”Änglar i Sion”, så vi satt på marken i vårt tält och läste i skenet från levande ljus om hur ”HERRENS [Jehovas] ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom”. Natten gick, och månen gav vika för morgonsolen, och allt var i sin ordning. Under dagen frågade vi oss för och fick då höra att vi hade slagit läger på ett forntida maoriskt slagfält. Just där vi hade slagit upp vårt tält hade en gång en fruktansvärd massaker ägt rum, och människorna där i trakten trodde att när det var fullmåne, så kom de döda krigarnas andar tillbaka och utkämpade striden på nytt. Vår vän från föregående kväll hade bott så länge bland maorifolket att han trodde precis som de gjorde. Han kunde inte fatta hur det var möjligt för oss att överleva natten. — Ps. 34:8.

I FAROR GENOM JORDBÄVNINGAR

Sommaren övergick i höst. Längs kusten kom vi ner till landsortsstaden Gisborne, där det fanns en liten församling. Nu började depressionen bli märkbar. Församlingen hade inte mycket, men den delade gärna det lilla den hade med oss. Och så blev det en ny juni månad och tid för oss att flytta längre in på vårt tilldelade distrikt. Några månader tidigare hade en stor jordbävning ödelagt mycket av området. Städerna Napier och Hastings var praktiskt taget helt förstörda. Det var inte så lätt att placera litteratur längre. Det var ont om pengar, så vi fick mat som betalning för böckerna, och så använde vi de kontanter vi hade till bensin. Jordskalven fortsatte, det kunde vara ända upp till åtta eller nio om dagen. På nätterna kunde vi höra dem komma mullrande över fälten, det lät nästan som när en stor tung lastbil körde förbi.

Jag tror nästan att det kusligaste var att befinna sig i en bil under ett häftigt skalv. När fordonet började att röra sig, trampade jag instinktivt ner bromsen, men det hjälpte naturligtvis inte; bilen flyttade sig helt enkelt med marken. När vi en natt slog läger nära Mohakafloden, där flera tunnland fin betesmark under den stora jordbävningen hade hamnat i floden och så förts vidare ut i havet, så band vi därför fast bilen i ett stort träd medan vi sov i den. Den natten var det en rätt kraftig skakning, men vi var oskadda.

BETYDELSEFULLA HÄNDELSER

Familjen Tareha i Napier var en stor maorifamilj som var verksam i sanningen. De var snälla och hjälpsamma mot oss. De lät oss använda ett litet hus, och därifrån började vi bearbeta vårt distrikt. Vi hade många fina och uppmuntrande erfarenheter från dörr till dörr. När vi var i den här trakten fick vi vara med om två viktiga händelser. En söndagseftermiddag i oktober år 1931 sammanträffade vi med familjen Tareha och antog det nya namnet ”Jehovas vittnen”, som tidigare det året hade antagits vid konventet i Columbus i Ohio i USA. Vad hänförda vi var över att ha en bestämd identitet! Nästa morgon knackade jag full av nit på en dörr och sade stolt: ”God morgon. Jag är ett av Jehovas vittnen.” Och hur reagerade personen i fråga? — Han tittade förvånat på mig och svarade: ”Vad är det för några? Dem har jag aldrig hört talas om.” Vad annorlunda det är nu! Nu får man ofta höra: ”Ni springer här jämt! Varför kommer ni så ofta?”

Nästa betydelsefulla uppdrag var att dela ut småboken Riket som är världens hopp till alla prästmän, politiker och ledande män inom industrin. Vi hade följande instruktion: Ge dem ett exemplar antingen de vill ta emot det eller ej. I Napier och Hastings fanns det gott om präster, och jag fick använda en heldag i tjänsten för att träffa alla. En del var toleranta; andra blev rasande. Två gånger blev jag utsatt för handgripligheter av ursinniga präster. En av dem var en jättestor karl, som var röd i ansiktet av ilska. Han tog mig i kragen och släpade mig flera meter och kastade mig nerför trapporna med småboken efter. Jag reste mig, tog upp småboken, gick tillbaka och lade småboken vid hans fötter och sade: ”Trampa inte på Riket!” Han tyckte det hela verkade så hopplöst att han nästan höll på att kvävas. Men han hade fått en varning.

UNDER DEN STORA DEPRESSIONEN

Vårt första barn skulle snart födas, så därför for vi norrut till mina föräldrars hem i Waihi. Det fanns en liten församling där som kom tillsammans i Fred Franks’ hem i Waikino. Halvön Coromandel tillhörde Waikinos distrikt, men det hade inte blivit bearbetat, och Fred frågade om jag ville göra det. Gärna! Församlingen hade varit vänlig nog att ge mig två nya däck, och jag var nu rustad för att ta itu med den kuperade halvön med de dåliga vägarna. Jag lämnade Edna i Waihi och for i väg i bilen. Förutom ett tält hade jag också med mig en cykel för att kunna nå de ställen som man inte kunde ta sig fram till med bil — hyddor i obygden, isolerade gårdar utefter kusten och liknande. Det var vanligt att de bönder som hade djur började mjölka i sina mjölkskjul redan klockan 5. Jag besökte dem i skjulen klockan 6, och en morgon hade jag lämnat 26 böcker före klockan 8. I det lilla samhället Coromandel hade jag lämnat en kartong böcker före klockan 11 på förmiddagen. Under hela denna tid hade bilen, som nu var 12 år gammal, aldrig krånglat, fastän vi en gång nästan höll på att förlora den, då vi försökte ta oss över en flod, när tidvattnet hade gått upp i den.

Vi upplevde nu den stora ekonomiska depressionen. På våren år 1932 följde Edna, vår son David, som var nio månader, och jag med Arthur Rowes familj och Mary Willis på en lång resa till Wellington för att vara med på en sammankomst. I samband med sammankomsten organiserades två pionjärgrupper, den ena för Nordön och den andra för Sydön. Vår grupp skulle ha Palmerston North som utgångspunkt för sitt arbete på Nordön. En broder hade gett oss en fin bostad där. Vi blev en mycket sammansvetsad grupp på åtta pionjärer, som bearbetade både stad och landsbygd. Det var därför med blandade känslor som vi tog emot anvisningar från Sällskapet Vakttornets kontor i Australien om att gruppen skulle flytta till Auckland. Det hade uppstått svårigheter där med valda äldste, som förorsakade splittring i församlingen. Vi skulle bilda ett pionjärhem och styrka och samarbeta med de bröder som förblev lojala mot Guds organisation.

JEHOVA DRAR FÖRSORG

Men hur skulle vi kunna flytta våra förnödenheter 600 kilometer till Auckland? Att få pengar till bensin för de båda fordonen var i sig självt ett problem, eftersom pengar var det minsta vi hade. Vi gjorde oss av med allting, utom det allra nödvändigaste, och fick därigenom tillräckligt med kontanter till järnväggfrakten och till bensin för en tredjedel av resan. Om det var Jehovas vilja att vi skulle resa till Auckland, så var vi övertygade om att vi till slut skulle hamna där. Vi planerade att stanna till i Wanganui, en stad där vi hade tillräckligt med distrikt för att kunna avge ett vittnesbörd och där vi förhoppningsvis också skulle kunna placera litteratur, så att vi fick pengar till bensin. Vi ombesörjde att vi fick vår post eftersänd till Wanganui. Då jag hämtade posten där, fanns det ett kuvert som bara innehöll en bit kartong omlindad med ett papper. Men under papperet fanns en fempundsedel. Fem pund! Under depressionen var det verkligen pengar (på den tiden motsvarade det över 100 kronor). Vi fick tårar i ögonen. Vi hade sannerligen smakat och sett att Jehova är god. (Ps. 34:9) Vad lyckliga vi var att vi hade gjort Honom till vår tillflykt! Med full bensintank fortsatte vi så till Auckland.

Vi hyrde ett stort hus, gjorde oss hemmastadda och arbetade på att bygga upp de trogna bröderna. Det var snart bra i församlingen. Några, som till en början hade följt de få otrogna valda äldste och som var uppriktiga men förvirrade, slöt sig åter till dem som var lojala.

Under den här tiden arbetade vi mycket med högtalarbil. Från baksätet av en bil, som hade högtalare på taket, spelade vi grammofonskivor med broder Rutherfords korta tal. Många uttryckte uppskattning för programmen. Men i en del katolska områden blev det folksamlingar som visade sitt ogillande genom att försöka rycka ner högtalaren från taket, men den var ordentligt fastsatt. Sedan försökte de öppna bildörrarna. När de misslyckades med detta, kunde de börja skaka bilen. Som vi brukade säga: ”Det är aldrig långtråkigt.”

SVÅRIGHETER UNDER KRIGET

Vid det här laget höll depressionen på att gå över. Det dröjde inte länge förrän pionjärhemmet upphörde. Edna och jag flyttade ut till Morrinsvilleområdet, där det inte fanns några förkunnare, men där jag kunde arbeta som slaktare. Med tiden hade vi en församling på 12 förkunnare. Så kom andra världskriget, och i och med det svårigheter. Det var omöjligt att få tag på bensin till våra bilar. Det innebar att vi fick börja cykla igen. En helt vanlig söndag kunde man få cykla 58 kilometer bara för att besöka bröderna och leda ett Vakttornsstudium med dem.

I och med kriget blev också vårt arbete förbjudet. Vår organisation blev förbjuden, och till en början förbjöds mötena. Två vittnen, som stod i ett gathörn och resonerade om arbetet från hus till hus, kunde till och med utgöra ett olagligt möte. Men senare lättade man på restriktionerna.

FORTSATTA PRIVILEGIER

Så kom år 1945, och det var dags att göra ännu en förändring. Den här gången flyttade vi tillbaka till Tauranga, där det bara fanns ett vittne. Vi bodde hos henne till dess jag kunde hyra oss en egen bostad. Nu hade vi en son och en dotter att ta hand om, och jag fick plats i en slakteributik där på platsen. Andra bröder och deras familjer flyttade in för att förena sig med oss, och snart var vi en liten församling. Församlingen där fortsatte att växa, och nu finns det tre församlingar i den trakten, var och en med en fin Rikets sal.

År 1952 flyttade vi tillbaka till Auckland. Jag förordnades till platstillsyningsman och kunde i den ställningen glädja mig åt många privilegier. Efter bröderna Knorrs och Adams besök år 1956 fick jag i uppgift att ordna med köpet av tomten vid New North Road, där Sällskapet byggde en ny fin byggnad i samband med att Sällskapet Vakttornets avdelningskontor flyttade från Wellington till Auckland.

EN TILLBAKABLICK

Så har dagarna i ”vingården” blivit år, åren har blivit årtionden — vi har arbetat här, hjälpt till lite där, och vi har inte uteblivit från möten eller sammankomster. Vi har uppskattat både de stora och de små välsignelser vi har haft — och de har varit många. Brödernas kärlek och respekt har alltid varit en uppmuntran, något som man värdesätter.

Våra barn har också visat sig vara en välsignelse för oss. Båda har varit pionjärer en tid, och det har också några av deras barn. Både min son och min måg är äldste i församlingar i Auckland, och min äldste sonson är biträdande tjänare. Nu har jag en liten sonsonsson som jag, om det är Jehovas vilja, kan få se prisa Hans namn. Vad mer kan en människa begära? Att ha ägt ett sådant förhållande till Jehova och Kristus Jesus är en skatt som ingen människa kan ta ifrån en.

En sak som åren har lärt mig är att inte ”förakta den ringa begynnelsens dag”. (Sak. 4:10) När jag nu ser det växande antalet Rikets salar med sina heltäckande mattor och tänker på de möten som vi en gång hade i brödernas anspråkslösa hem, så tycker jag att vi verkligen har fått se profetian i Jesaja 60:17 uppfyllas. Stenen har blivit järn, järnet silver, och kopparen guld. Den utlovade friden har verkligen blivit satt till vår överhet. Vi tänker också på de många fina kamrater — bröder och systrar — som under åren har samarbetat med oss. Många är borta nu. Några for till nya och större förordnanden; andra har gått till vila i graven, där vi begravde dem med ett sorgset ”god natt” för att de skall komma tillbaka under en ljusare dag och få höra ett välkomnande ”god morgon” på en paradisisk jord.

Vi vet att arbetet i ”vingården” ännu inte är fullbordat. Det har bevisat sig vara ett levnadssätt som är mycket åtråvärt. På vilket bättre sätt skulle man kunna använda de år som Jehova har gett en?

När jag ser tillbaka är det en tanke som särskilt står fram. Det är beskrivningen av den omsorg Jehova och hans Son Jesus Kristus har om alla dem som tar på sig Jesu ok och följer honom. Det står i Psalm 37:25: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.”

[Karta/Bild av Edna och Clifford Keoghan på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

”Gå också ni in i vingården”

NYA ZEELAND

NORDÖN

Auckland

Thames

Waihi

Morrinsville

Tauranga

Opotiki

Gisborne

Napier

Hastings

Wanganui

Dannevirke

Palmerston North

Wellington