Han älskade sina egna intill slutet
DET rådde ett mycket fint förhållande mellan Jesus och aposteln Johannes. I Johannes’ evangelium omtalas Johannes som ”den som Jesus älskade”. Vid den sista ”kvällsmåltiden” låg Johannes lutad intill Jesus, och på tortyrpålen gav Jesus honom det speciella privilegiet att ta Jesu mor, Maria, hem till sig för att ta hand om henne, som om hon vore hans egen mor. — Joh. 13:23; 19:25—27; 20:2; 21:20.
Det var inte fysisk dragningskraft som gav upphov till detta ömsesidiga band mellan Jesus och Johannes. Johannes var inte heller sentimental som några har menat, även om det är sant att han talade mycket om kärlek. Sann och uppriktig gudalik kärlek är faktiskt en stark och ren egenskap, som är nära förbunden med lojalitet. I alla sina skrifter visar Johannes en stark kärlek till och lojalitet mot Jesus Kristus och Jehova. Jesus, som visste ”vad som var i människan”, uppskattade detta mycket, och därför växte det fram en djup tillgivenhet mellan dem. — Joh. 2:25.
Vi har svårt att sätta oss in i lärjungarnas situation, när vi tänker på Jesu sista kväll tillsammans med dem. Ingen av dem, inte ens Johannes, hade någon klar uppfattning om vad som skulle komma att hända med Jesus den där natten. Vid det kritiska tillfälle då Jesus sade att ”ni skall alla förmås att snava och falla i förbindelse med mig i denna natt” och Petrus på det bestämdaste förnekade att han skulle kunna göra sig skyldig till något sådant och ännu mindre skulle kunna förneka sin Mästare — då sade också alla de andra lärjungarna samma sak. (Matt. 16:21—23; 26:31—35) Det måste ha blivit en fruktansvärd chock, när allting gick precis som det var förutsagt! För dem hade den här kvällsmåltiden börjat som ett vanligt firande av den ursprungliga påskmåltiden. Men för Jesus hade den den största möjliga innebörd. Detta framgår av allt det Jesus sade till sina lärjungar och av det han uttryckte i bön till sin Fader, framför allt när han instiftade åminnelsen av sin egen död, ”sedan han ätit kvällsmåltiden”. Vi kan lära oss mycket av detta, om vi läser kapitlen 13 till och med 17 i Johannes’ evangelium.
Den här detaljerade berättelsen skrevs omkring 65 år efter det att de här händelserna hade ägt rum, och detta bekräftar verkligen Jesu ord om hur ”hjälparen, den heliga anden”, skulle verka: ”Denne skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt er.” (Joh. 14:26) Ja, den älskade Johannes hade blivit väl undervisad, och vi kan föreställa oss hans djupa känsla och uppskattning, när han skrev om Jesus:
”Eftersom Jesus före påskhögtiden visste att stunden hade kommit för honom att bege sig ut ur den här världen till Fadern, älskade han sina egna intill slutet, dessa som han hade älskat och som var i världen.” — Joh. 13:1.
Johannes måste ofta ha tänkt på det förunderliga i den aldrig sviktande lojala kärlek som Jesus visade och som uttryckte en överflödande oförtjänt omtanke. De här lärjungarna hade varit så självsäkra; och ändå var de så svaga och svek, när prövningen kom. Det var inte så att deras hjärtan var onda. Det var bara mänsklig svaghet, som Satan utnyttjade — men bara för ögonblicket. — Luk. 22:32.
”FORTSÄTT ATT GÖRA DETTA” — VARFÖR?
Vi närmar oss nu årsdagen av Jesu död, som inträffade den 14 Nisan år 33 v.t., och ännu ett firande av ”Herrens kvällsmåltid”. Åminnelsen kommer att firas måndagen den 31 mars 1980, efter solnedgången, i alla Jehovas vittnens församlingar. Vad är det alltså vi först och främst tänker på? Varför upprepade Jesus dessa ord, när han hade skickat runt brödet och bägaren till sina lärjungar: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig”? — 1 Kor. 11:20, 23—26.
Att Jesus visste vad allt detta betydde framgår av det han sade några dagar tidigare, när han framställde den enkla och ändå så uttrycksfulla liknelsen, där han liknade sig själv vid ett vetekorn: ”Om inte ett vetekorn faller i jorden och dör, förblir det bara ett korn; men om det dör, då bär det riklig frukt.” (Joh. 12:24) Hans följande ord visar att han alltigenom insåg inte bara det smärtsamma lidandet och skammen i förbindelse med sin död på tortyrpålen, utan också de underbara och långtgående verkningarna hans eget enastående exempel på självuppoffrande kärlek skulle få. I samband därmed gav Jesus uttryck åt sin innerliga önskan att förhärliga sin Faders namn, och just då besvarade Jehova sin Sons vädjan, för det kom en röst ”från himmelen: ’Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.’” — Joh. 12:25—33.
Jesus gav prov på samma slags kärlek som hans Fader hade. Tidigt under sin tjänst sade han: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” Ja, han var människan, ”Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. Han smakade döden för varje människa. (Joh. 3:16; 1 Tim. 2:4—6; Hebr. 2:9) Han tog faktiskt syndarens plats, som det så levande beskrivs i Jesaja 53:4—7, 10, och i Filipperna 2:5—11 bekräftar aposteln Paulus hur denna offerdöd — ”döden på en tortyrpåle” — åstadkom något underbart för mänskligheten. Det är bra för oss alla att läsa igenom dessa ställen och begrunda dem nu när Åminnelsen närmar sig.
Förutom de långtgående verkningarna, som vi just har dryftat, så hade Jesus några viktiga, omedelbara verkningar speciellt i tankarna, när han instiftade åminnelsen av sin död. Det är sant att Jesus vid ett tillfälle talade om sig själv som ”det levande brödet som har kommit ner från himmelen”, och sedan sade han: ”Faktum är att det bröd som jag skall ge är mitt kött till förmån för världens liv.” (Joh. 6:51) Efter att ha blivit avbruten av några lyssnande judar tog Jesus på nytt upp ämnet, men nu med en djupare innebörd för dem det gällde. Han hade redan talat om att äta detta symboliska ”bröd”, men nu fortsatte han med att säga:
”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er själva. Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. ... Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i gemenskap med mig och jag i gemenskap med honom.” (Joh. 6:53—56)
Detta var ett märkligt uttalande! Till och med ”många av hans lärjungar” tog anstöt av detta och ”ville inte längre vandra med honom”. Vad är förklaringen? — Joh. 6:60—66.
Jesus visste att människovärlden, som åsyftades i de tidigare nämnda skriftställena, skulle få möjlighet att dra nytta av lösenoffret i hans rike, då det kommer att bli ”en ny himmel och en ny jord” och då inte ens döden skall vara mer. (Upp. 21:1—4; Luk. 23:42, 43) Men han visste också att det var hans Faders goda behag att låta några ur den av synd drabbade mänskliga familjen på jorden bli kungar och präster tillsammans med honom på hans himmelska tron. (Luk. 22:28—30; Upp. 3:21; 20:6) Han visste att han, ”som är Kristus”, i första hand var Abrahams säd, men att dessa andra i den kristna församlingen ”i gemenskap med Kristus Jesus”, den som utgör ”Guds [andliga] Israel”, också skulle vara ”Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte”. (Gal. 3:16, 28, 29; 6:16) Detta var sannerligen ett uttryck för ”oförtjänt omtanke på oförtjänt omtanke”. — Joh. 1:16.
De 11 trogna apostlarna, som var tillsammans med Jesus den där kvällen, den 14 Nisan, var de första som inbjöds att äta av det osyrade brödet och att dricka av bägaren med vin, det som, enligt vad Jesus sade, representerade hans syndfria kött och hans livsblod. (1 Kor. 11:23—26) Jesus sade att andra skulle komma efter, som skulle sätta ”tro till mig genom deras ord”. (Joh. 17:20) Lägg märke till hur ofta orden ”i gemenskap med” förekommer i samband med dessa troende. Detta uttryck ”i gemenskap med” används endast med avseende på Jehova och Kristus Jesus och dessa som tillhör den smorda kristna församlingen, vilket framgår av Johannes 6:56; 10:38; 14:10, 11, 20; 15:4—7; 17:21—23, 26. An American Translation använder både uttrycket ”i gemenskap med” och uttrycket ”förenade med”.
Medlemmarna av den här församlingen blir behandlade på ett särskilt sätt, men inte på grund av några egna förtjänster. (Ef. 2:5; 1 Joh. 2:2) Genom Guds ande föds de till ett himmelskt hopp, hoppet att vara med Kristus i hans himmelska uppståndelse, förutsatt att de först bevisar sig trogna under, som Paulus sade, ”delaktighet i hans lidanden, i det ... [de] underkastar ... [sig] en död lik hans”, en offerdöd, där de ger upp allt hopp om liv på en paradisisk jord. (Fil. 3:10) Denna offerbana börjar vid den tidpunkt när någon utväljs av Gud till att bli en medlem av den kristna församlingen, som utgör ”Kristi kropp” — detta kan vi förstå av den förklaring som ges i Matteus 16:24 och 1 Korintierna 12:12—27. Dessa medlemmar förs in i det ”nya förbundet”, som får laga kraft genom Kristi utgjutna blod, och de tar del i dess tjänst. — 1 Kor. 11:25; 2 Kor. 3:6; 4:1—7.
Det finns fortfarande några på jorden, som är ”i gemenskap med Kristus Jesus” och som har Guds andes vittnesbörd om att de är Guds av anden födda barn och ”Kristi medarvingar”. (Rom. 8:1, 14—17) De kommer att tänka allvarligt på dessa dyrbara sanningar, när de kommer tillsammans för att fira ”Herrens kvällsmåltid”. Men det stora flertalet Jehovas vittnen, som kommer tillsammans den där kvällen, har inte detta himmelska hopp. De vet att de inte tillhör denna ”lilla hjord”, utan att de hör till den stora skaran av ”andra får”, som Jesus talade om. (Luk. 12:32; Joh. 10:16; Upp. 7:9) De utövar också tro på Jesu utgjutna blod. (Upp. 7:14) De har hoppet att ta Riket i arv genom att de kommer att få åtnjuta dess välsignelser i form av evigt liv på jorden, som Jesus utlovade i Matteus 25:31—40. De åtnjuter också nära samhörighet med Kristi ”bröder”, som omnämns i den här liknelsen. I förhållande till de andliga israeliterna är de ”främlingar”, och de uppskattar mycket privilegiet och ansvaret att få samarbeta med dem i att frambringa Rikets frukt. (Jes. 56:6, 7; 61:5; Matt. 21:43) Några av dessa ”främlingar” har till och med dött på grund av sin trogna ståndpunkt för sanningen och för att de frimodigt förkunnat Rikets budskap. Men även om de kanske dör en martyrdöd, dör de inte en offerdöd likt Jesus och dem som är ”Kristi medarvingar” i det himmelska riket. Eftersom de inser denna åtskillnad, tar de inte del av emblemen, som består av osyrat bröd och bägaren med vin och som inte bara betecknar att få nytta av Kristi död, utan också att delta med honom i samma offerbana.
SJÄLVRANNSAKAN
Även om det stora flertalet av dem som nu utgör ”en enda hjord, [under] en enda herde” inser denna skillnad, kan somliga undra hur någon vet att han har fått den himmelska kallelsen. Detta kan inte längre avgöras genom något yttre tecken som när andens mirakulösa gåvor gavs under den första kristna församlingens tid. Av ännu större värde än dessa gåvor var det härliga hoppet om att vinna det himmelska arvet, som gavs åt dem som ”kallas Guds barn” och som har ”andel i den himmelska kallelsen”. (Hebr. 3:1; 1 Joh. 3:1—3) Då fanns det bara detta ena hopp, men i våra dagar, när den delen av Guds ”förvaltning” är så gott som fullbordad, så öppnas Rikets portar på vid gavel med en inbjudan till en ”stor skara” att — som redan nämnts — vinna jordiska välsignelser. Detta har framför allt varit fallet alltsedan år 1935, då den stora skaran tydligt identifierades som en jordisk klass med hopp om evigt liv på en paradisisk jord. — Ef. 1:10; Upp. 7:9—17.
Är det vars och ens ensak att välja vilket hopp man önskar ha, antingen himmelskt eller jordiskt? Nej. Innan en person alls kan ha något hopp, måste det steg som ett oförbehållsamt överlämnande och dop innebär ha tagits genom att man går med på att hädanefter göra Guds vilja — inte sin egen. Gud får sin vilja utförd genom sin heliga andes verksamhet. I Romarna 8:14—17 förklaras det hur denna ande påverkar dessa, som utvalts av Gud till blivande medlemmar av den lilla hjorden, och inom dem uppväcker ett himmelskt hopp. Dessa kristna har omisskännliga bevis inom sig på att de har kallats till himmelriket.
Får dessa överlämnade tjänare, som Gud har tagit emot som medlemmar av den stora skaran, också Guds ande? Ja absolut, likaväl som Guds trogna tjänare i förkristen tid, till exempel Mose och Johannes döparen, som inte hade något himmelskt hopp. (Matt. 11:11) Gud handlar nu med var och en av sina överlämnade tjänare och uppodlar inom dem ett hopp om liv i hans rike. Paulus sade till dessa första kristna att de var ”frälsta i detta hopp”, det himmelska. Han talade också om hoppet för ”skapelsen” — resten av mänskligheten. Dessa människor ”avvaktar nämligen uppenbarandet av Guds söner” med utsikten att själva åtnjuta ”Guds barns härliga frihet” som hans återupprättade jordiska barn. — Rom. 8:18—25.
Var och en måste alltså bli frälst i ett visst hopp. Det bör vara ett hopp som upptar dig helt och fullt, och det bör vara verkligt för dig. Om du efter en ärlig granskning på något sätt känner dig tveksam, eller om du inser att det var starka emotionella känslor som fick dig att dra den slutsatsen att du hade mottagit den himmelska kallelsen eller att en sådan kallelse kanske på något sätt fick dig att framstå som annorlunda och lite förmer än andra och gjorde dig förtjänt av en särskild behandling och respekt — i så fall har du all anledning att omvärdera ditt ställningstagande. Tveka inte att i uppriktighet och ödmjukhet be Gud om vishet, vägledning och hjälp att göra hans vilja. Han kommer inte att förebrå dig. ”Gud handlar med er såsom med söner”, som han älskar. — 1 Kor. 11:28; Hebr. 12:4—11; Jak. 1:5—8.
Alla sant fårlika personer, som är med vid ”Herrens kvällsmåltid” — antingen som åskådare eller som deltagare — är glada över att vara närvarande ”till minne av” allt som Jesus gjort för att bevisa sin lojala kärlek till sin Fader och till var och en som utövar tro på honom. Jesus älskade ”sina egna intill slutet”; må vi också visa samma anda av uthärdande och lojalitet ända intill slutet. Johannes talar om Jesu efterföljare såsom varande ”i världen”. Till uppmuntran för oss höll Jesus med om detta och tillade: ”I världen har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” (Joh. 13:1; 16:33) Må vi därför allesammans, precis som aposteln Paulus uppmuntrade oss till dagligen ”hålla högtid ... med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd”. — 1 Kor. 5:8.