Belöningen av att tjäna en enda herre
Berättat av Ernest E. Beavor
MÅNGA problem förblir olösta, därför att man tillfälligt skjuter dem framför sig genom att man gör en kompromiss, med påföljd att man känner sig olycklig, och kompromissen kan vara ett resultat av att man försöker tjäna två herrar. Jesus Kristus framhöll detta mycket klart och tydligt, när han sade: ”Ingen kan vara slav åt två herrar. ... Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” Och hans köttslige halvbror Jakob skrev: ”Vänskapen med världen är fiendskap med Gud.” — Matt. 6:24; Jak. 4:4.
Ja, så är det; det är mycket enkelt — vems vänskap önskar vi ha? Det är som ett krig med världen, köttet och djävulen på ena sidan och Jehova Gud och Jesus Kristus på den andra. (1 Joh. 2:15—17) Valet är vårt. Men en sak är säker: Väljer vi Jehova som Herre, får vi den belöningen att vi får känna en gränslös lycka. Så har förhållandena utvecklats i mitt fall.
SANNINGENS SÄD SÅS UT
När jag föddes år 1902, var mina föräldrar bibelforskare — Jehovas vittnen kallades så på den tiden. Vi brukade gå till London Tabernacle, där bibelforskarna samlades. Något som visar hur viktigt det är att ta med de unga på kristna möten är att jag så klart kommer ihåg en av de gamla sångerna — ”A thousand years! earth’s coming glory! ’Tis the glad day so long foretold” (”Ett tusen år! Jordens kommande härlighet! Detta är den glädjefyllda dag som förutsagts för så länge sedan”). Hur sant är inte detta! Tänk att för alltid få leva på denna härliga paradisiska jord — vilken belöning för alla dem som tjänar den ende Herren!
Min mor brukade läsa för mig — det fanns ingen television på den tiden. Sanningens säd såddes. Min far brukade också aga mig, när jag var olydig, och han brukade säga: ”Detta smärtar mig mera än det smärtar dig” — en sanning som jag inte förstod då. Men det sägs i Ordspråksboken 23:13: ”Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden.” Jag dog inte, och jag är tacksam att pappa lärde mig att tjäna den ende Herren.
Det var en upplevelse att vid 12 års ålder få se Skapelsedramat i bilder. Det spelades upp under fyra kvällar och visades fritt i Royal Opera House i London. Skapelsedramat i bilder inskärpte i mitt hjärta hur sann skapelsen är i kontrast till hur fullständigt falsk läran om en utveckling är. Någonting som också var minnesvärt i detta ”drama” var att det visades en kort film med bilder av hur Abraham tänkte frambära Isak som ett offer. Genom denna handling visade Abraham att han tjänade Jehova Gud. Och vilken storslagen belöning var det inte att få bli kallad ”Jehovas vän”! ”Om bara jag kunde få bli kallad så!” tänkte jag. — Jak. 2:23.
SLAV UNDER EN ANNAN HERRE
Under första världskriget var det en mycket orolig tid för Herrens folk. Mina föräldrar snavade av någon orsak, och jag kom ut i världen och blev påverkad av dess levnadssätt. Jag blev patriotiskt sinnad och tog del i en ceremoni i Whitehall den 11 november 1918 i samband med vapenvilan, och där fick jag höra en prästman säga: ”Dessa har inte dött förgäves. De har dött för att visa att vårt land gjort sig förtjänt av hjältar.” Var detta sant? Vilken herre hade de tjänat? Utan tvivel var det den besvikelse och missräkning jag kände under de följande åren som bidrog till att jag kunde fatta de rätta besluten, när andra världskrigets mörka moln började torna upp sig.
Under tiden höll den gamla världens herre ett fast grepp om mig. Tidningsbranschen lockade mig, och tillsammans med två världsliga vänner startade jag en firma som sysslade med fotografering för pressen. Detta ledde till världsligt umgänge, rökning, dryckenskap och till att jag gav efter för köttets begär. Emellertid fortsatte dessa ord att ringa i mina öron: ”Du kan inte tjäna två herrar”, och jag kände hur slavbunden jag var i det som jag sysslade med.
Min far dog år 1934. År 1936 besökte ett Jehovas vittne min mor i hennes hem, och hon skaffade sig bibelstudiehjälpredan Rikedom. Hon insåg hur dåraktig hon hade varit, då hon drog sig undan, och hon beslöt att ta igen den förlorade tiden. (Jämför Kolosserna 4:5, enligt Engelska auktoriserade översättningen: ”Vandra i vishet gentemot dem som är utanför, i det att ni tar igen den förlorade tiden.”) Handlade hon precis så? Hon var en liten bräcklig kvinna och var ”alltid” ute och predikade sanningen från bibeln. Hon ansatte mig med litteratur som jag inte läste. Fastän jag visste att det som hon berättade för mig var sant, brydde jag mig inte om vad hon sade, därför att jag inte ville förändra mitt liv.
JAG FÅR PERSONLIGEN SE FAKTA I ÖGONEN
Eftersom jag hade lyckats väl materiellt sett, hade jag byggt ett fint hus, och därtill hade jag skaffat mig många materiella bekvämligheter. Emellertid ledde min världslige herre mig in i en köttslig kris, som skulle ha kunnat förstöra det trivsamma förhållandet i min familj. De styng som jag kände i mitt enligt bibeln fostrade samvete fick mig att plötsligt stanna upp. En av de böcker som min mor hade gett mig, Fiender, visade klart vilket beslut vi alla måste fatta — att välja vilken herre vi vill tjäna. Jag blev övertygad om sanningen, när jag lyssnade till det offentliga föredraget ”Se fakta i ögonen”, som hölls av J. F. Rutherford i Royal Albert Hall år 1938. Hans rättframma framställning gick rakt in i mitt hjärta och fick mig att inse att man inte kan tjäna två herrar.
Det var så mycket man skulle lära sig och detta snabbt. Vi hade en mycket god sammanhållning i vår familj, och därför brukade vi alltid göra saker och ting tillsammans — det vill säga när jag var hemma, vilket jag sällan var, eftersom mitt arbete för tidningarna ofta gjorde att jag måste vara hemifrån. Jag såg fakta i ögonen och beslöt att vända min tidigare herre ryggen, och jag tog med min familj till ett kristet möte för första gången. Föreställ dig vilken glädje min mor utstrålade! Vid ett möte talade en broder från podiet om rökning, och han visade från 2 Korintierna 7:1 att det är en förorening av köttet. Han frågade: ”Skulle du kunna föreställa dig Kristus Jesus med en cigarrett i munnen, eller Adam röka i Edens lustgård?” Jag kunde det inte. Medan jag lyssnade hade jag 20 cigarretter i den ena fickan och en pipa och tobak i den andra. Jag kastade alltsammans på elden den kvällen, den 29 augusti 1939.
TJÄNST FÖR DEN RÄTTE HERREN
Då andra världskriget började måste allting censureras, och praktiskt taget varje fotografi som producerades i min firma hade någonting med kriget att göra. Jag tog betalt för detta. Boken Fiender hade öppnat mina ögon, så att jag såg den bibliska sanningen att Satan är denna världens gud. (2 Kor. 4:4) Eftersom jag inte längre ville tjäna djävulen, döptes jag i oktober 1939 som symbol av mitt överlämnande åt Jehova. Från och med då tjänade jag honom och hans älskade Son, Kristus Jesus.
Det hade varit min tanke att vår son, Douglas, skulle lära sig yrket som pressfotograf. Sedan han varit tre dagar på kontoret, frågade jag honom hur han tyckte att det gick. Han sade: ”Jag vill bli pionjär.” Därför tog vi genast med honom till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och lämnade in hans ansökan om att få tjäna i denna heltidsförkunnartjänst. Han gick igenom Gileadskolan för missionärer år 1950 och har tjänat som kretstillsyningsman i Japan sedan dess. Även han har fått ta del i de glädjeämnen som tjänst för Herren medför.
För varje dag som gick blev kampen i mitt samvete allt mer intensiv. Beträffande de materiella behoven förlitade jag mig på att om jag först sökte Riket, skulle alla dessa ting tilldelas mig. (Matt. 6:25—33) ”Förtrösta på HERREN [Jehova] av allt ditt hjärta” var min fasta övertygelse. Varför ”halta på båda sidor”? Jag kände att jag haltade. — 1 Kon. 18:21; Ords. 3:5.
Jag sammankallade ett styrelsesammanträde på firman och lämnade in min avskedsansökan och avsade mig alla uppdrag, så att jag skulle bli absolut fri. Sedan jag skrivit på det sista papperet i detta syfte, gick jag raka vägen till Betelhemmet och ansökte om att få bli pionjär. Den frihet och glädje som jag kände i det ögonblicket bor fortfarande inom mig. Detta hände den 1 juni 1940. Jag köpte en ny cykel och en bärbar grammofon, som jag sedan använde när jag vittnade från dörr till dörr.
Ända sedan den dagen har Jehova sörjt för mig på ett mycket frikostigt sätt. Jag har fått erfara hur ”gudsfruktan i förening med förnöjsamhet ... verkligen [är] en stor vinning” och hur den sanne Herren belönar dem som troget tjänar honom. — 1 Tim. 6:6, 1917.
”Kompromiss” har för mig alltid varit ett förhatligt ord. Följaktligen betraktade jag allting som antingen svart eller vitt. Men jag behövde lära mig att vara balanserad. Som Paulus sade till den unge Timoteus: ”En Herrens slav ... bör vara mild och vänlig mot alla.” (2 Tim. 2:24) Min hustru, Jessie, var inte så snabb att ta emot sanningen. En dag, medan jag var ute i tjänsten på fältet, sade en syster till mig: ”Du förstår Ernie, din hustru kommer att ta emot sanningen trots dig!” Detta skakade mig. Jag sade: ”Är det verkligen så illa?” ”Ja!” svarade hon. Denna syster har dött sedan dess, men jag är verkligen mycket tacksam för att hon vågade säga sanningen. Somliga av oss behöver få höra sådana ord. Jessie blev döpt ett år senare.
Önskan att få tjäna som pionjär var mycket stor under dessa krigsår, och som familj talade vi ständigt om detta. Den enda levnadsvägen för en sann kristen är att vara strikt neutral. (Joh. 15:19) Pionjärtjänsten är ett gudagivet privilegium för dem som är skriftenligt fria att ta emot det. Douglas blev pionjär år 1939. Vår dotter Gwen var den yngsta bland de pionjärer som började i samband med landskonventet i Leicester år 1941 — hon var då 14 år. Hon tar fortfarande del i heltidstjänsten. Hon har varit missionär i Libanon och Nigeria och tjänar nu vid Betelhemmet i London. Vår yngsta dotter, Anne, blev pionjär år 1942. Hon tjänade också som missionär i Libanon. Där gifte hon sig med en andlig broder. Hon bor nu i Förenta staterna med sina tre fina döttrar, i vilka hon ingjuter en önskan att tjäna den ende sanne Herren.
VI SÄTTER TJÄNSTEN FÖR HERREN FRÄMST
Vi går tillbaka i tiden till år 1940. Eftersom jag hade slutat att arbeta inom tidningsvärlden, var jag inte längre frikallad från militärtjänstgöring, och jag fick därför en inkallelseorder. Jag hade läst Vakttornets broschyr God and the State (Gud och staten), som citerade Blackstones kommentar angående engelsk lag. I denna slås det fast att ingen mänsklig lag gäller, om den inte är grundad på Guds lag. Jag var besluten att använda detta uttalande i mitt försvar och överklagade därför min första dom på 12 månaders fängelse. Jag blev varnad för att mitt straff skulle bli dubbelt så långt, om jag förlorade överklagandet. Under förhöret inför juryn avslog domaren bestämt min vädjan om att få läsa upp Blackstones kommentar och påminde mig om att landet var i krig och att lagen om rikets försvar då var gällande och stod över alla andra lagar som gällt tidigare. Jag blev dömd till två års straffarbete. Men jag behövde dessa två år för att göra sanningen till min egen. Jag läste igenom hela bibeln för första gången. Vilken glädjefylld gåva från Herren!
Under den tidsperioden vittnade jag och de andra bröderna för både internerna och fängelsepersonalen. Detta fick till följd att tre funktionärer vid fängelset tog emot sanningen och blev döpta. En av dem har nu dött. De två andra är äldste i sina respektive församlingar. Intressant nog har jag fått privilegiet att nu besöka internerna vid just detta fängelse — att besöka dem som har önskat att få samtala med Jehovas vittnen.
Jag var medlem i Royal Horticultural Society (Kungliga trädgårdssällskapet). Min trädgårdsmästare odlade fina krysantemum, för vilka jag fick bronsmedalj. Jag funderade över detta. Jag hade inte odlat blommorna; min trädgårdsmästare hade skött dem. Dessutom var det Jehova som hade fått dem att växa, så det var till honom som äran borde ha gått och sannerligen inte till mig. Som ordförande i den lokala trädgårdsföreningen var det ett privilegium att få förklara detta för medlemmarna, samtidigt som jag lämnade in min avskedsansökan. Inte för att det är fel att vara medlem i en trädgårdsförening, men eftersom jag var ordförande, tog uppgifterna alltför mycket tid för mig, i synnerhet sedan jag hade blivit pionjär.
Vårt hem var centrum för teokratisk verksamhet, och det stod alltid öppet för andliga bröder och systrar, både unga och gamla. Både samtalen och avkopplingen höll sig inom ramen för kristna principer. Att vara närvarande vid mötena var ett glädjefyllt måste, oavsett om det på grund av kriget var mörkläggning eller pågick flyganfall. Vi gjorde alltid saker och ting tillsammans. Efter kriget erbjöd vi oss som familj att flytta till vilken plats Sällskapet Vakttornet än skulle föreslå oss. Vi valde Tunbridge Wells i Kent, där vi hade glädjen att få se församlingen växa från 12 till 70 personer på två år. Vi tillfrågades om vi ville flytta till Brighton i Sussex. Vi gjorde det och fick se församlingarna öka från en till fem på bara tre år. Herren fick det att växa. — 1 Kor. 3:5—9.
Sedan kom året 1950 och den oförglömliga sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” på Yankee Stadium i New York. Eftersom Sällskapet kände till att vi som familj planerade att vara närvarande där, inbjöd de våra tre barn att gå igenom missionärsskolan Gilead. Det var mycket svårt att säga adjö till dem, då vi åkte tillbaka till England. Vår våning i Brighton kändes så tom. Men Jehova öppnade sin hand ännu en gång, och jag inbjöds att tjäna som kretstillsyningsman. Jag fick veta att Jessie skulle vara tvungen att bli pionjär. Hon gick med på detta. Vilken glädje jag kände! På så sätt började vi den mest glädjefyllda perioden i hela vårt liv. Vi reste i 18 år i England och Nordirland, och bröderna visade oss på ett kärleksfullt sätt gästfrihet, och vi delade med oss av Rikets sanningar till dem och samarbetade med dem i tjänsten för Riket.
VI FORTSÄTTER I HERRENS TJÄNST
Vår son och våra döttrar gifte sig på tre olika platser på jorden. Vi kunde inte vara närvarande vid något av bröllopen. Men vi har alltid förlitat oss på vår Herre, som utlovar att följande storslagna rad i sång nummer 119 i Jehovas vittnens nuvarande sångbok skall uppfyllas: ”När hjärtan, som varandra fann, ej mer skall skiljas från varann.”
Under årens lopp har så många kärleksfulla bröder och systrar blivit våra vänner, och vi har fått många personliga minnen och lärdomar. Jehova tuktar dem som han älskar. Det måste vara vår ständiga bön att försöka helga hans underbara namn.
När Jessie var 74 år orkade hon inte längre vara ute i kretstjänsten. Därför bad jag att få sluta, och en vänlig broder erbjöd oss ett rum i sitt stora hus. Jag är fortfarande pionjär, men jag är inte längre så stark, eftersom jag nu är 77 år. Min hustru, som nu är 84 år, ägnar sig åt hushållsarbetet, medan jag själv är upptagen med privilegierna att vara tillsyningsman, att vara en herde för dem som Jehova älskar.
Vad ligger nu framför oss? De underbaraste och mest häpnadsväckande händelserna i människans historia. Vilken glädje vi känner inför Jehovas löfte: ”Folken skola förnimma, att jag är HERREN”! — Hes. 39:7.
Vad skall jag säga till sist? Var ödmjuk, balanserad och skaffa dig visshet i fråga om de betydelsefulla tingen. Och kom alltid ihåg att tjänst för den ende sanne Herren med all säkerhet kommer att medföra belöningar både nu och i all framtid.