Jag fann den frihet jag sökte
Berättat av Edwina Apason
”NU ÄR det dags”, viskade en gammal slav. I skydd av mörkret vågade en liten grupp svarta slavar fly från en kaffeplantage i norra Surinam. Förbittring, spänning och förtvivlan, men också hopp, avtecknade sig i deras ansikten. Barn klängde sig fast vid sina mödrar, som redan var nertyngda av husgeråd och redskap som de stulit från plantagen. Männen bar på yxor och macheter.
”Skynda er, skynda er! Stanna inte!” Så ropade man. Att bli gripen var detsamma som att föras tillbaka till plantagen för att torteras eller dödas. Den ofantliga djungeln verkade ogenomtränglig, men det fanns inget annat val än att bara tränga allt djupare in i den. Man svingade macheterna och högg sig allt längre söderut i djungeln. Rymlingarna kämpade dag och natt för att åtminstone få ett litet försprång framför sina välbeväpnade förföljare, utsända av plantageägaren. Allt som fick dem att sakta farten fick de lämna efter sig. Sorgligt nog ekade skriken från några övergivna småbarn i djungeln. Slutligen, efter många månader av umbäranden, nådde flyktingarna fram till Tapanahonifloden, som låg 200 kilometer bort.
Flera maroons (förrymda slavar) följde det här exemplet. De spred sig enligt sina los (familjer) utefter floden, och de grundade mycket reglerade samhällen under ledning av en Gran Man — den främste hövdingen. De här flyktingarna, som flydde för mer än 250 år sedan, var mina förfäder, och de bildade aukanerstammen. Genom stora umbäranden och med fara för sina liv vann de slutligen något som de länge längtat efter — frihet! De blev fria människor, eller åtminstone trodde de det.
FRIA, MEN FORTFARANDE FÖRSLAVADE
Men det fanns ett annat slags slaveri som låg på lur. Under slavtiden kunde det inte utövas helt och fullt. Det var vår form av religion — demondyrkan. — 1 Kor. 10:20.
Mina föräldrar sade att det var en spådomsande som hjälpte våra förfäder att fly. Den gav dem signal när de skulle fly, antingen om dagen eller om natten. Om flyktingarna hindrades av ett berg, så instruerade anden dem att klättra uppför berget baklänges. Meningen var att förföljarna skulle tro att slavarna hade flytt nedför berget. Man utnämnde snart den här anden till Gran Gado (huvudgud), med både en präst och assistenter.
När någon insjuknade eller dog, så rådfrågade man den här guden. Om till exempel en människa dog, tog man någonting ifrån henne — låt oss säga hennes hår — och band fast det vid ett tygstycke och sedan vid en träplanka, som två män höll ovanför sina huvuden. Man påstod att den dödes ande satt ovanpå plankan, och den avlidnes släktingar kunde fråga: ”Dog du av sjukdom?” Om plankan lutade bakåt, var svaret nej. Ännu en fråga: ”Har någon dödat dig genom magi?” Om plankan lutade framåt, betydde det ja. ”Vem dödade dig?” Nu sprang de män som var under andens inflytande till ett visst hus och identifierade på så sätt mördaren. Sedan rådfrågade man Gran Gado för att få domen bekräftad.
Men Gran Gado är inte aukanerstammens enda gudomlighet. Man tillber också träd, djur och stenar. För att blidka döda förfäder ställer man dessutom fram mat och rom som offer runt en bönepåle, som man rest mitt i byn. Folket lyder också en koenoe, eller retsticka, som verkar genom ett mänskligt medium. Man tror att de här retstickorna är människor, som har mördats av en familjemedlem. De antas återvända för att hämnas, och man tror att de plågar människor med svåra sjukdomar. Den sjuka människan vänder sig i sin tur till mediet. Det besatta mediet talar om vilka örtmediciner hon bör ta, vilka offer hon bör frambära och vilka lagar hon bör lyda. Några demoner roar sig med att låta den sjuka människan gå från obia-man (medicinman) till obia-man. Den här jakten efter bot fortsätter tills offret är fullständigt utfattigt och inte längre har någon mat att offra. Han är fortfarande sjuk och mycket fattig.
Somliga människor använder wisi (svart magi) för att nedkalla ont över sina medmänniskor. Den här tillbedjan inbjuder sannerligen onda andar till trakten. Eftersom människorna ständigt är medvetna om deras närvaro, bär de tapoes (amuletter), som är gjorda av snören, snäckor eller djurtänder. Man bär dessa runt handlederna, halsen, midjan eller benen, därför att man inbillar sig att de skall skydda en mot olycka. Medlemmarna av aukanerstammen hänger till och med upp ölflaskor ovanför sina hyddor, eller också fäster de dem vid pinnar, som är nedstuckna i marken, i förhoppningen att detta skall förhindra att skörden skadas. De här människorna lever, äter, arbetar och sover dagligen i fruktan. Och om någon människa bryter sig loss från det här levnadssättet, så väcker det förvisso stor uppståndelse i byn.
LEVNADSSÄTTET
I den här miljön levde jag i omkring 48 år. Eftersom det inte fanns någon skola i min hemby Godo-olo, så var alla analfabeter. Men våra föräldrar lärde oss många saker redan som små. Vi flickor fick lära oss sådana hushållssysslor som bakning, matlagning och tvätt. Sedan började vi spänna våra muskler för att odla jorden, samla ved och hugga ved med en yxa. Vi fick lära oss hur man paddlar en kroejara, en urholkad kanot, inte bara i stilla vatten utan också utför forsar och vattenfall. Med tiden var vi lika kraftiga som vilken karl som helst! Pojkarna å andra sidan fick lära sig att göra båtar, att jaga, fälla träd, fiska och snida i trä.
Enligt våra seder bortlovas flickorna till en man redan i 14—15-årsåldern, och de lever senare tillsammans. Mina föräldrar valde en man åt mig, som jag inte tyckte om. Det kom så småningom att bli så att den man, som jag nu är gift med, är far till nio av mina elva barn. I förbigående kan nämnas att han är tillräckligt gammal för att vara min far.
Eftersom jag är en sådan människa som tycker om att få saker och ting utförda, så tog jag ofta ledningen i kvinnornas olika sysslor. Detta innebar bland annat att hålla byn i gott skick och att vårda de sjuka och äldre. Följaktligen bad en som var kapiten eller byöverhuvud mig att vara hans kvinnliga basja eller assistent. Detta medförde ytterligare förpliktelser, bland annat i förbindelse med de dödas begravning, vilket är en långdragen ceremoni, eftersom liket inte begravs omedelbart.
Dödgrävarna är rädda för att deras svettdroppar skall falla ner i graven, eftersom de skrockfullt tror att detta innebär deras egen död. De behöver naturligtvis inte röra sig så värst mycket i den varma solen, förrän de börjar svettas. Dessutom måste de färdas med båt för att komma till graven, eftersom gravplatsen ligger utanför byn. Därför paddlar de dagligen till gravplatsen och gräver litet. Eftersom liket inte är balsamerat, så förorsakar det en outhärdlig stank. I förbigående kan nämnas att kistan är byggd så att den kan fånga upp den vätska som sipprar ut från kroppen. Vätskan hälls därefter i ett hål vid bygränsen. För vanligt folk tar en begravning fem dagar eller mer; för en byhövding 10 dagar eller mer. Men för en Gran Man tar begravningsceremonin tre månader. Under alla dessa dagar måste kvinnorna laga mat åt kanske 30 dödgrävare eller fler, plus trumslagare, dansare och de sörjande, såväl som åt den döde.
HUR DET BLEV EN FÖRÄNDRING
År 1959 färdades min man och jag på floden med kanot. Vi forcerade vattenfall och strida forsar. Efter fem dagar nådde vi fram till Albina vid Surinams östra gräns. Där besökte vi en av våra vänner, en obia-man. Men den här dagen lyssnade han på en 20-årig man, som förklarade bilder ur en bok. Den unge mannen inbjöd mig att lyssna, och jag minns som om det vore i går vad han sade. Med hjälp av bilder i Vakttornets bok Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset fick jag lära mig att Gud från början satte mannen och kvinnan i ett paradis. På grund av deras olydnad gick det paradiset förlorat. Men paradisets återställelse var säker, för medan Jesus Kristus hängde på pålen lovade han ogärningsmannen: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:43) Jag trodde också på det. Jesus, Guds Son, kunde aldrig ljuga. I mitt hjärta längtade jag intensivt efter att få vara med i det paradiset.
Under de följande sju månaderna förklarade den unge mannen tålmodigt vad varje bild i Paradisboken betydde; ibland höll han på i två timmar eller mer, två gånger i veckan. Den sanna religionen klarnade undan för undan, och det blev uppenbart att jag var en fånge under falsk religion. Kunde jag uppbåda tillräckligt med mod och styrka för att bryta mig loss från den tillbedjan? Fortsatt studium och samvaro med en liten grupp intresserade personer gjorde att min nyfunna tro på den store Skaparen, Jehova, växte sig allt starkare.
Den förste som avskräckte mig var min man, som inte alls var intresserad av det jag fick lära mig. Han insåg att den här nya religionen krävde att man följde en hög norm i äktenskapet. Han beslöt därför att vi skulle återvända hem, och under de följande sju åren hade jag ingen som helst kontakt med Jehovas vittnen. Men i mitt hjärta hade jag ett levande hopp, som var grundat på bibeln. När jag kom hem, började jag omedelbart att undervisa min mor och far och andra släktingar om det som jag hade lärt mig. Mina föräldrar visade sig vara ett gott stöd. Två år senare dog min far i förhoppningen om paradiset, och min mor blev senare ett Jehovas vittne.
JAG BLIR HÅRT PRÖVAD
Sedan kom en oväntad prövning. Tre av mina barn blev så sjuka att de blev medvetslösa. Därför konsulterades en medicinman. Han sade att vår jordlott hade förtrollats genom svart magi och att det var detta som förorsakade sjukdomen. Medicinmannen påstod att han hade upphävt förbannelsen, men när vi återvände hem, blev barnen ännu sjukare. Inom en vecka dog både min treåring och min åttaåring. Det tredje barnet gick samma väg.
Gran Man hade fått reda på dödsfallen, och han kallade på oss. När han rådfrågade sin Gran Gado, visade det sig att en retsticka var den skyldige. Jag fick rådet att tillbedja retstickan genom att ge kvinnomediet rom och mat och svepa in henne i pangi eller höftskynken. Man sade att om jag vägrade göra detta, skulle det barn jag nu väntade dö vid födelsen. Men jag vägrade, för jag trodde att det var demonerna som hade förorsakat att två av mina barn hade dött.
När mitt barn föddes, var hans ena arm ur led vid axeln. Den här armen hade antagligen blivit förvriden därför att jag ständigt kastat mig på marken på grund av min djupa förtvivlan över mina barns död. Vi flög till huvudstaden, där man rättade till handikappet. Min förtröstan på Jehova blev allt starkare, och jag hade behagat honom genom att inte ge efter för falsk tillbedjan.
En senare graviditet slutade med missfall. I sådana fall brukar man vanligtvis söka upp en obia-man för att få beskydd. Men jag for i stället till huvudstaden för att återfå krafterna. När jag hade repat mig, försökte jag hitta vittnena, men det lyckades inte.
När jag kom hem, fortsatte jag att vittna från mitt utslitna exemplar av Paradisboken. Eftersom jag hade beslutat mig för att bli döpt, meddelade jag huvudmännen i byn att jag inte längre kunde delta i avgudiska festligheter. Byborna rådde min man att följa med mig till huvudstaden, så att jag kunde bli döpt, eftersom de hoppades att jag kanske skulle stanna kvar där. Han följde därför med.
När jag började gå på kristna möten, grälade min man. Men jag svarade: ”Om du inte följer med mig, måste jag lämna dig en vacker dag för att förverkliga min innerliga önskan att tjäna Jehova.” Till min förvåning följde han med mig på mötet. Därefter började han studera bibeln. Hur underbart var det inte, när vi senare legaliserade vårt äktenskap för att komma i linje med Jehovas lagar! Sedan blev jag döpt, och senare blev också min man döpt.
Vår vistelse i huvudstaden hjälpte oss att få ytterligare kunskap för att stärka vår tro. Men på grund av ekonomiska svårigheter flyttade vi 60 kilometer utanför staden för att odla en jordbit, som gav riklig avkastning. Men hur ledsamt var det inte både för oss och andra, när en schaktningsmaskin kom och fördärvade jordstyckena för ett byggnadsprojekts skull! Vi återvände till staden, där jag började tjäna som reguljär pionjär (en heltidsförkunnare av Riket). Under den tiden lärde andra vittnen mig att läsa och skriva. Genom att läsa från min egen bibel på vårt eget språk nådde jag sedan många människor från olika stammar, när de kom till staden för att söka arbete. Efter tre år fick jag genom min mans samarbete privilegiet att bli pionjär med särskilt uppdrag. Vilka välsignelser åtnjöt vi inte som familj! Vi hade fyra döttrar och en son som blev döpta. En blev reguljär pionjär, och två blev pionjärer med särskilt uppdrag.
JAG PRÖVAS ÄNNU EN GÅNG
En gång, när jag ledde ett bibelstudium, fick jag ett förfärligt budskap. Min äldste son, som inte var ett vittne, hade skjutits till döds, när han tog del i en protestdemonstration. På grund av den här smärtsamma förlusten utsattes jag för en ännu större press, för mina släktingar sade: ”Om du inte följer sorgesederna, så har du inga moderskänslor för din son.” Seden krävde att jag som mor skulle låta klippa håret och svepa in huvudet i en vit scarf, vara sorgklädd i månader, avsiktligt gå sakta och tala sakta med dämpad röst under ett år — allt detta bara för att visa människorna och den som man menade var den dödes ande att jag verkligen var ledsen. Men om jag gjorde allt detta, skulle mitt predikande helt säkert vara förgäves, och jag skulle förlora mitt rena samvete inför Gud. Men Jehova kom till min hjälp genom den omtanke som medtroende hela tiden visade mig.
För att lugna ner ett eventuellt uppror av aukanerna anskaffade regeringen den sprit och mat som behövdes till min sons begravning, och den såg till att liket fördes till min by för att begravas där enligt stamsederna. Fackföreningen reste till och med en minnessten till ära för min son i huvudstadens centrum. Men mitt hopp är att Jehova skall komma ihåg honom i uppståndelsen. — Apg. 24:15.
Efter några månader var det dags för sorgeperioden att upphöra med traditionellt festande, dansande och offrande av sprit och mat. Till slut tar alla de sörjande ett örtbad, som medicinmannen gjort i ordning. I egenskap av mor måste jag återigen fara till min by, men jag gjorde det en månad i förväg för att förklara varför jag inte kunde ta del. Några försökte skrämma mig genom att säga: ”Din sons ande kommer att skada dig.” Men jag påpekade bestämt att örtbadet inte kunde tvätta bort sorgen. Det var också glädjande att få berätta om den nya tingens ordning för uppmärksamma människor.
JEHOVA BESVARAR UTMANINGEN
Kort tid därefter fick jag ett nytt distrikt som pionjär med särskilt uppdrag — det var i Godo-olo, min födelseort. Jag gick till huvudmannen i byn och påminde honom om att jag hade lovat att komma tillbaka, när jag var döpt. Det hade dröjt sex år innan jag kunde infria det löftet, men han var mycket glad över att se mig komma tillbaka. Nu var min hemby mogen för bearbetning. Snart pågick det 20 bibelstudier med män och kvinnor och ibland med hela familjer, däribland mina släktingar. Av dessa studier var det 11 personer som blev överlämnade och döpta kristna. Bland dessa var den kvinna som hade varit medium för den retsticka, som man menade att jag skulle tillbedja när mina två barn hade dött.
Tillåt mig berätta bara en erfarenhet till. År 1972 blev en viss man demonbesatt, och den anden verkade vara mäktigare än Gran Gados ande. Genom trolldom dödade den här mannen alla som stod honom emot — han använde sin trollstav precis som ett gevär. Folkets lojalitet övergick snart från den ”detroniserade” Gran Gado till den här mannens nye gud. I många byar lät man honom komma och ställa upp en träpåle; man menar att detta är en garanti för att ingen skulle dö där under de närmaste fem åren. Men byn Godo-olo inbjöd honom av ännu en orsak. Även om fientliga bybor hade försökt tysta oss (en liten grupp vittnen) genom att riva ner våra hyddor och genom att ge oss stryk, så fortsatte vi att tala om Jehova. De hotade oss genom att säga: ”I dag kommer den mäktige prästen, och ni kommer att dö allesammans!” Men vi svarade förtröstansfullt: ”Vi är inte rädda. Vi kommer inte att springa vår väg, för ni skall få se att Jehova, vår Gud, är starkare!”
Snart kom medicinmannen med sitt följe av dansare och trumslagare. Vi kristna församlades och väntade lugnt, i det vi förtröstade på Jehovas beskydd. (Ps. 34:8) Trumslagen blev allt högre och vildare. Där kom medicinmannen, upphetsad av demonen. Mannen stannade vänd mot oss. Samtidigt som han rabblade sina magiska formler riktade han sin käpp mot oss. ”Nu dör de!” skrek åskådarna. Men vi stod stilla, och medicinmannen föll till marken. Han hade svimmat!
Det blev stor förvirring bland motståndarna. Skaran var mycket besvärad och fick kvickt undan medicinmannen och försökte få liv i honom. Jehovas namn hade sannerligen bevisat sig vara ett ”starkt torn”. (Ords. 18:10) Från och med då kunde vi sätta i gång fler bibelstudier. Jag träffade senare på medicinmannen, när jag vittnade från hydda till hydda. Vi samtalade i två timmar, och han medgav: ”Jehova är starkare.”
I Godo-olo finns det nu en verksam församling på 27 förkunnare och tre pionjärer med särskilt uppdrag. Och den 15 april 1979 överlämnades en Rikets sal åt Jehova. Den hade byggts av andliga bröder och systrar — ja, små barn hade också hjälpt till. Hur tacksamma är vi inte att hans ande vilar över oss och att det av allt att döma fortfarande är möjligt att göra lärjungar i den här trakten!
Mina förfäder kämpade för frihet. Men jag har funnit andlig frihet. Det är frihet från falsk tillbedjan. Vilka glädjeämnen och välsignelser kommer inte av att utöva sann religion! Och tänk bara, de som älskar Jehova kommer att kunna tillbedja honom i verklig frihet för evigt.