Att tillbedja Gud på det sätt som han vill
HAR du lagt märke till sådant som bekräftar den här religiösa paradoxen:
”1980-talet kommer att få se ’fler människor vunna för den kristna tron än hela den tidigare historien och fler kristna som lämnar den organiserade kristendomen än någon tidigare epok’.” — Sydney ”Morning Herald”, 21 juli 1979.
Den här australiska rapporten, som baserar sig på en undersökning av 50 större religioner och 9.000 ”kristna” grupper, visade att flykten från kyrkorna är rekordartad. Du kanske själv känner många som tidigare var rätt religiösa och brukade gå i kyrkan, men som nu har slutat.
Men ändå dras många människor, som känner ett inre behov av att tillbedja Gud, till någon form av religion, ofta då en religion som påverkar deras känslor och som kanske uppmanar dem att ”bli frälsta”.
Du har också ett gudagivet behov av att tillbedja din Skapare. Men hur bör du göra detta? På vilket sätt önskar han bli tillbedd?
HUR KAN DU VETA?
Det är naturligtvis Gud — och inte någon människa eller kyrka — som skall bestämma vad som är sanning och sann tillbedjan. Jesus sade till en kvinna som tillhörde ett religiöst samhälle under det första århundradet: ”Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:24) Detta är också tillämpligt på oss i våra dagar.
Ja, för att behaga Gud måste vi känna oss dragna till sann tillbedjan och visa detta genom att vara helhjärtade och uppriktiga. Vi måste också söka sanningen och vinnlägga oss om att rätta oss efter den. Detta innebär att handla enligt den i Guds ord uppenbarade sanningen och inte bara följa kyrkliga traditioner eller religiösa läror som rentav strider mot bibelns sanning.
För att ta reda på om en religion — även din egen kyrka eller den tro som är vanlig där du bor — är i överensstämmelse med sanningen kan du granska flera olika områden. Men också en undersökning som begränsar sig till enbart tre områden kan hjälpa dig att tillbedja Gud på hans sätt. Lägg märke till följande:
EN VANLIG TROSUPPFATTNING — MEN ÄR DEN SANN?
En lära som är gemensam för de flesta religioner i världen är att människan inom sig har en osynlig själ, som överlever kroppens död och som lever vidare i odödlighet som en ande. Känner du igen den läran? Den är ofta förknippad med uppfattningen att en god människas själ kommer till himmelen vid döden. Och den ligger bakom det utbredda intresset för döda släktingars ”andar” eller för att de döda spökar. Encyclopædia Britannica påpekar: ”Tron på mänsklig odödlighet i någon form är nästan universell.” Det känner du antagligen redan till.
Men det är helt riktigt när detta uppslagsverk säger ”nästan universell”. Varför då? Därför att de forntida hebréerna och de första kristna inte trodde att människan har en odödlig själ.
Du kanske blir förvånad över att höra detta, för många människor tror att den här kyrkliga läran är hämtad från bibeln. Men lägg märke till följande:
Enligt bibeln var den första lögnen — uttalad av Satan, djävulen — att mänsklig synd inte skulle medföra död. (1 Mos. 3:1—4) När våra första mänskliga föräldrar trots detta dog, och döden sedan dess har gjort anspråk på alla, vad kunde då vara mera vilseledande än att säga: ”De är inte riktigt döda — det är bara deras kroppar som är döda; deras själ lever i odödlighet”? Ja, avsikten med läran om människosjälens odödlighet är att främja Satans lögn, och den har fått millioner människor att frukta de döda.
Men bibeln lär helt enkelt att din själ är du. Detta framgår av bibelns berättelse om Adam. Skaparen danade en kropp av stoft och gav den sedan liv och den andedräkt som behövdes för att uppehålla livet. Vad blev resultatet? Adam ”blev en levande själ”. (1 Mos. 2:7, NW) Han fick inte en själ. Adam var en själ. — Jämför 1 Korintierna 15:45.
I överensstämmelse med detta lär bibeln att en själ (en människa) kan dö. Se Hesekiel 18:4 enligt Åkesons översättning. Innebär detta att en människa inte har några tankar eller känslor, när hon är död? Alldeles riktigt. I Predikaren 9:5 får vi faktiskt veta: ”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet.”
Innebär detta att det inte finns något hopp för våra döda släktingar och vänner? Nej, för i bibeln finns det exempel på hur Gud lät döda människor komma tillbaka till liv; han uppväckte dem. För att ta ett exempel: Som du kanske redan känner till, så uppväckte Gud Jesus Kristus som en ande på tredje dagen efter hans död. (Apg. 10:39, 40; 1 Petr. 3:18) På grund av detta och på grund av därmed besläktade bibliska löften kan vi se fram emot den tid då Gud kommer att uppväcka dem som är i hans minne. — Apg. 17:31; 24:15.
När du därför funderar över saker och ting, kan du se att läran om den odödliga själen, som de flesta religioner lär ut, direkt strider mot det bibeln säger. Fråga dig därför: ”Vad innebär detta för mig? Behöver jag vidta någon förändring för att tillbedja Gud på hans sätt, med sanning?”
DET INBEGRIPER OCKSÅ UPPFÖRANDET
Vi får också hjälp av Jesus Kristus, när det gäller att fastställa det sätt varpå Gud vill bli tillbedd. Så här sade han till sina efterföljare: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Uppmanar verkligen flertalet kyrkor i våra dagar alla sina anhängare att visa det slags kärlek som Jesus gjorde?
De första kristna sattes till exempel på prov i fråga om sann kärlek, när man krävde att de skulle ansluta sig till eller understödja den romerska hären. De önskade lyda landets lagar, men de kunde inte göra detta, när det innebar att bryta Guds lagar, till exempel hans lag mot att döda. (Matt. 22:21; Apg. 5:29) Dessutom sade Gud om sitt folk: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.” — Jes. 2:4.
Enligt detta kunde de första kristna inte kämpa på romarrikets eller någon annan nations sida.
Men tänk på den hållning som kyrkorna och deras prästerskap intar i våra dagar. Efter att ha kommit med någon förevändning har de godkänt och välsignat krigen — krig där katoliker dödar katoliker och protestanter dödar protestanter. Det är inte Guds sätt!
GUDS MORALNORMER
Det tredje området vi bör undersöka för att avgöra på vilket sätt Gud önskar bli tillbedd är att se om en religiös grupp upprätthåller Guds moralnormer eller om den helt enkelt ser genom fingrarna med onda gärningar.
Jesus hjälpte av synd nedtyngda människor, bland andra drinkare och sådana som var sexuellt omoraliska. Hans lärjungar skulle göra detsamma. (Matt. 9:10—13; 21:31; Luk. 7:36—48; 1 Kor. 6:9, 11) Och bibeln visar att även sedan personer ångrat sig och blivit kristna, kan somliga av dem snava och begå allvarliga synder. (Gal. 6:1) En man i den kristna församlingen i det forntida Korint blev till exempel en otuktsman. — 1 Kor. 5:1.
Om en kristen hemföll åt ett bedrivande av synd, skulle andra kristna försöka hjälpa honom att återvinna Guds ynnest och andlig styrka. (Jak. 5:13—16) Men hur var det då om någon bedrev synd utan att ångra sig? Guds ord säger om den där mannen i Korint eller vem som helst som liknade honom:
”Men nu skriver jag till er att sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder som är en otuktsman eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, ja att inte ens äta med en sådan. ... ’Avlägsna den onde mannen ur er krets.’” — 1 Kor 5:11—13.
Om därför en person, som syndar allvarligt, vägrar att ta emot hjälp och ångra sig, måste han uteslutas ur den sanna kristna församlingen. Det kanske kan skaka honom så att han tar sitt förnuft till fånga. Men antingen det gör det eller ej, så kommer denna av Gud anvisade uteslutning ur församlingen att skydda uppriktiga kristna. — 1 Kor. 5:2—8.
Men vidtar man några sådana disciplinära åtgärder i flertalet av de kyrkor du känner till? Är det inte i stället så att flertalet av de kyrkobesökare, som öppet bedriver synd, fortsätter att bli accepterade som en del av gruppen?
På första sidan i en nigeriansk tidning kunde man nyligen läsa:
”Närmare en tredjedel av de gifta romersk-katolska männen i ärkestiftet Lusaka har bihustrur boende hos sig. ... Rapporten, som grundar sig på en undersökning av ärkebiskop Emmanuel Milingo, säger att av 10.903 katolska hushåll, så finns det bihustrur i 3.225.” — 14 september 1980.
Genom att vägra att följa Guds befallning att utesluta förhärdade syndare får kyrkorna andra att tro att de också kan synda utan att det gör något. Eller också tar man helt enkelt avstånd från religionen. — Pred. 8:11.
En ung pojke skrev följande till en tidning:
”Jag avskyr att gå i kyrkan, därför att där ser jag människor som jag vet super, skvallrar, ljuger och bedrar, och de går i kyrkan varje söndag och rabblar sina böner och sjunger psalmer. Jag har ingen som helst respekt för skenheliga människor, och det finns fullt av sådana i vår kyrka.” — Palm Beach ”Post-Times”, 27 maj 1979.
Det är uppenbart att Gud inte kan godkänna individer eller kyrkor som frambringar en sådan frukt och som inte tillber honom ”med ande och sanning”. — Joh. 4:24; Matt. 7:15—20.
VAD KOMMER DU ATT GÖRA?
Vi har bara undersökt tre olika områden. Men av dessa framgår det klart att om vi önskar tillbedja Gud på hans sätt, kanske vi måste vidta vissa grundläggande förändringar i fråga om vår tro och vårt uppträdande, precis som aposteln Paulus och många andra, som har blivit sanna kristna, har fått göra. Det är livsviktigt att vi avskiljer oss från religioner som inte befrämjar det sätt Gud godkänner i fråga om tillbedjan. Gud befaller oss faktiskt att ”gå ut från henne, ... för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser”, som kommer från Gud. — Upp. 18:4, 5; 2 Kor. 6:14—18.
Jehovas vittnen är allvarligt intresserade av att rätta sitt liv efter Guds ord och således tillbedja Skaparen ”med ande och sanning”. De vill mycket gärna hjälpa också dig i din önskan att tillbedja Gud på hans sätt.
[Ruta på sidan 6]
”En noggrann översikt över alla tillgängliga upplysningar visar att ingen kristen före Markus Aurelius’ tid [han regerade 161—180 v.t.] blev soldat; och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst, sedan han blivit kristen.” — The Rise of Christianity.
[Ruta på sidan 6]
”VÄRDERINGAR OCH VÅLD I AUSCHWITZ”
Den polska sociologen Anna Pawelczynska konstaterade i sin bok Values and Violence in Auschwitz (Värderingar och våld i Auschwitz) att Jehovas vittnen i Nazisttyskland ”gjorde passivt motstånd på grund av sin tro, som är emot allt krig och alla våldshandlingar”. Med vilket resultat? Hon förklarar:
”Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var med sitt aldrig sviktande motstånd som en liten ö mitt i en terroriserad nation. Och med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret. De lyckades tillvinna sig sina medfångars ... , fångfunktionärernas och till och med SS-officerarnas respekt. Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa tro.”