Paradiset: Måla det eller predika det — vilketdera?
Berättat av Randy Morales
JAG växte upp på södra kusten av ön Puerto Rico nära staden Guayama. Vårt hus på landet var beläget bland sockerrörsplantager. Det var en vacker plats, ett verkligt paradis. Jag tror att denna omgivning påverkade min önskan att bli målare för att kunna fånga en sådan skönhet på duk.
Det var därför som jag en eftermiddag i slutet av augusti år 1948 gav mig av från San Juan med stora förväntningar. Jag var på väg till New York med drömmar om att bli konstnär, och jag var bara 18 år gammal.
SKOLAN ERBJUDER ÖVERRASKNINGAR
I september började jag i skolan vid Pratt Institute i Brooklyn i New York. En av våra läroböcker, Art Through the Ages (Konst genom tiderna), avslöjade mycket, och det gjorde också lektionerna i konsthistoria som vi hade varje vecka. Vi lärde oss att i forntidens Egypten använde man oerhört stora summor för att dekorera templen och pyramiderna, medan människorna levde i okunnighet, vidskepelse och fruktan. Det var likadant med andra nationer, sådana som Babylon, Grekland och Rom. Men jag blev mest överraskad då vi studerade den så kallade kristna konsten från i synnerhet renässansperioden.
Jag blev bestört över det jag fick veta om hur katolska kyrkan skaffade sig pengar till att bygga alla dessa fantastiskt utsmyckade katedraler i Europa, i synnerhet de som finns i Italien och där särskilt det som nu är Vatikanen. De metoder som olika påvar använde för att skaffa sig rikedomar samtalade vi öppet om i klassen. Jag har alltsedan dess kommit ihåg följande citat från The New Funk & Wagnalls Encyclopedia om påven Alexander VI:
”Han skaffade sig rikedomar och levde ett liv i nöjen och njutningslystnad, även efter sin upphöjelse till påve, vilken han försäkrade sig om genom mutor år 1492. ... Han ökade sina barns förmögenhet huvudsakligen genom att hänsynslöst stjäla från adeln och prästerna, av vilka han lönnmördade eller förgiftade många.”
Ja, det sätt på vilket påvarna utövade sin makt för att tillförsäkra sig pengar, arbetare och konstnärer för att bygga tempel och palats för kyrkans ämbetsmän öppnade verkligen ögonen på mig. I samband med detta gjorde ett särskilt nummer av tidskriften Life, som utgavs medan jag gick i skolan, verkligen ett starkt intryck på mig. Det avhandlade verk av den store italienske skulptören och målaren Michelangelo Buonarroti från staden Florens.
Tidskriften Life för 26 december 1949 sade att påven Julius II ”bokstavligen måste tvinga [Michelangelo] att måla freskerna i Sixtinska kapellet. ... Michelangelo vägrade två gånger att komma till Rom och utföra takmålningarna. Han gick med på det tredje gången endast på grund av att myndigheterna i Florens utövade påtryckningar. De fruktade att den uppretade påven skulle anfalla staden Florens med den påvliga armén.”
Jag hade aldrig varit särskilt religiös. Min mor, som var katolik till namnet, lärde mig och min bror att be innan vi gick till sängs. Jag fortsatte med den vanan och bad till la virgencita — jungfrun — men genom det jag lärde i skolan slutade jag tro på katolska kyrkan. Men jag trodde fortfarande på Gud, och jag trodde att det fanns ett rätt sätt på vilket man skulle tillbedja honom.
SÖKANDET EFTER NÅGONTING BÄTTRE
En av mina skolkamrater inbjöd mig att vara med i en klubb för protestantiska studenter. De skulle inbjuda medlemmar av prästerskapet, däribland katolska och protestantiska präster och även rabbiner, att hålla tal. Jag var med men blev mycket besviken, eftersom bibeln aldrig användes. Prästerna tycktes helt enkelt föra fram sina egna filosofiska idéer och uppfattningar.
I början av år 1950 besökte jag en kvinna som hade varit granne med oss i Guayama, men som nu bodde i Bronx i New York. Min mor hade bett mig besöka henne, eftersom de var mycket goda vänner. Då jag var där, fick jag några exemplar av Vakttornet, en tidskrift jag aldrig hade sett förut.
Ett par månader senare, i mars, kom ett medelålders par till min dörr och förklarade att de talade med sina grannar om bibeln. Jag bjöd in dem, och för första gången i mitt liv fick jag en förklaring till vad Guds rike betyder: att det är en regering som kommer att medföra frid på jorden, ja, se till att jorden överallt blir förvandlad till ett underbart paradis. Detta var första gången jag hade tillfälle att använda bibeln och se att den verkligen talade om sådana underbara ting. (Ps. 37:9—11, 29; Upp. 21:3, 4) Paret lämnade mig en hjälpreda för bibelstudier, boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, och från och med då hade vi regelbundna bibliska samtal.
I juni reste jag hem till Puerto Rico under mitt sommarlov. När jag återvände till skolan i slutet av sommaren, återupptog jag mina bibliska samtal och började vara med vid församlingens möten på 124 Columbia Heights, där Jehovas vittnens huvudkontor var beläget. Jag började snart dela med mig till andra av det underbara budskapet om en paradisisk jord. Detta gjorde jag genom att gå från hus till hus, och på så sätt efterliknade jag det exempel som gavs av det första århundradets kristna. (Apg. 20:20) Den 13 maj 1951 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.
Jag hade slutligen funnit sanningen som gör människor fria. Alldeles som Jesus Kristus sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) Ja, jag blev fri från fruktan för helvetet, limbus och skärselden och från andra falska läror som man undervisade om i Guds namn. Jag blev fri från underkastelsen under religiösa ledare, som så ofta är älskare av rikedomar, pengar och jordisk makt. Jag blev fri från tron på att världsfred är beroende av att politiska ledare reder ut världens problem. Och fri från fruktan att jorden skall tillintetgöras genom hemska atomvapen i händerna på ogudaktiga människor.
EN LEVNADSBANA SOM KONSTNÄR ELLER FÖRKUNNARE?
Till år 1952 hade jag studerat närmare fyra år för att bli konstnär. Vad skulle jag göra? Jag återvände till Puerto Rico, för min önskan att dela med mig av det som jag hade lärt från bibeln var till och med starkare än min önskan att bli konstnär. I augusti 1952 började jag i heltidstjänsten som pionjär. Vid slutet av året hade vi bildat en liten församling på åtta eller nio vittnen för Jehova i Guayama. Snart växte församlingen till 18.
I juli 1954 blev ett annat vittne och jag pionjärer med särskilt uppdrag. Vårt tilldelade distrikt blev Yauco, en stad på södra kusten av Puerto Rico. Det fanns inga vittnen där, men snart fann vi intresserade människor, även om de religiösa ledarna på platsen uppmanade människorna att inte lyssna till oss. Fastän min kamrat gav sig av efter sju månader, stannade jag kvar två år och försörjde mig genom att måla tavlor. Det finns i dag tre starka församlingar av Jehovas vittnen i Yauco.
SÄRSKILDA PRIVILEGIER AV TJÄNST
År 1957 blev jag inbjuden till missionärsskolan Gilead i staten New York. Då den trettioförsta klassen av Gilead utexaminerades den 27 juli 1958, hölls programmet på Yankee Stadium under Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”. Det fantastiska antalet av 180.291 åskådare var närvarande! Jag tilldelades missionärsarbete i Honduras, och slutligen anlände jag dit i december 1958.
Jag blev snart förordnad att som kretstillsyningsman besöka Jehovas vittnens församlingar. Det var verkligen en erfarenhet att resa runt i landet! Jag reste ofta med varonesa (buss), ibland med tåg eller med cayuco (roddbåt), ibland med flyg och även med mulåsna eller häst för att komma till avlägsna områden.
Jag glömmer aldrig första gången jag red på en häst; ja, det var egentligen en mulåsna. Någon satte en sporre på min högra stövel, och jag antar att jag sporrade mulåsnan för hårt, för den galopperade i väg med mig, och jag försökte att inte falla av. Slutligen stannade den, och jag var räddad!
I januari 1961 gifte jag mig med Johneth Fischer, som hade varit missionär i Honduras sedan 1952. Vid slutet av året föddes vår äldsta dotter, Jeanneatte Rose. Sedan vi stannat i Honduras nästan två år, flyttade vi på grund av ökat familjeansvar till Guayama och började arbeta tillsammans med en församling på omkring 20 förkunnare av Guds rike.
Det var till stor glädje för oss att se Guayamaförsamlingen växa. Bland dem som vi kunde hjälpa var min mor. Hon tog emot bibelns sanning som vi undervisade henne om, och vi kände verklig glädje när hon blev döpt. Hon dog år 1970, och jag ber att Jehova skall komma ihåg henne i uppståndelsen. Det är verkligen ett hopp som uppmuntrar oss till att fortsätta att tjäna vår kärleksfulle Fader.
Den 6 juni 1976 blev jag inbjuden att bli en medlem av avdelningskontorets kommitté, som utövar tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i Puerto Rico. Jag fick ytterligare ett privilegium år 1978, när jag blev inbjuden till New York för att vara med vid Gileadskolan för avdelningskontorens kommittéer. Min fru och jag har blivit välsignade med fem barn, och det är en verklig glädje att se dem villigt tjäna sin skapare och sätta sin tillit till honom.
Det har gått många, många år nu sedan måleriet var min viktigaste strävan i livet. Det är dock fortfarande mycket viktigt för mig. Jag har verkligt nöje av att måla, och det har hjälpt mig att försörja min familj. Jag hoppas att om det är Jehovas vilja, skall jag på hans paradisiska jord kunna mera helt och fullt ägna mig åt min önskan att på duk återge undren i hans storslagna skaparverk.