Sankt Helena — enslig, naturskön och gästfri
ÅR 1502 siktade portugisiska sjöfarare under João de Nova Castella en liten ö i Sydatlanten, omkring 2.000 kilometer väster om Afrika. Öns kala klippor, av vilka en del är så höga som 600 meter, såg inte alls inbjudande ut. Men när sjömännen steg i land, fann de ett grönt, frodigt landskap med ett överflöd av källsprång och bäckar med friskt vatten. De kallade ön Sankt Helena.
Den lilla ön på omkring 122 kvadratkilometer står under brittiskt styre och var under flera århundraden en hamn där fartyg kunde fylla på sitt vattenförråd.
Klimatet är subtropiskt; på en del ställen liknar den exotiska vegetationen nästan en botanisk trädgård. Befolkningen på omkring 5.200 är i huvudsak av blandat, färgrikt ursprung. Förr i tiden upprätthöll britterna en garnison i Jamestown, som är den enda staden och hamnen på ön. Hundratals slavar fördes till Sankt Helena från Afrika, och många kineser kom till ön för att utveckla hampberedningen. Man kan i dag finna spår av sådana förfäder i familjenamn, ansiktsdrag, personlighetsdrag och folksägner.
Inga flygplan kan landa på Sankt Helena; det finns alltför många höga berg och djupa dalar. Man kan nå ön endast med båt, och båtresan från Kapstaden i Sydafrika tar fem dagar. Ön ligger verkligen långt borta från allfarvägarna — en enslig men naturskön ö.
Det som har gjort den här ön mest känd historiskt sett är det förhållandet att Napoleon Bonaparte efter sitt nederlag vid Waterloo år 1815 blev landsförvisad till denna isolerade plats, där han dog år 1821.
BUDSKAPET OM RIKET NÅR SANKT HELENA
Något mer än 100 år senare, år 1933, gjordes ett annat besök på ön, ett besök som skulle få mera långtgående verkningar. Två Jehovas vittnen, Grey Smith och en ung följeslagare, kom till ön som verkliga pionjärer. De besökte hela ön och lämnade nästan 1.000 bibliska publikationer. Denna säd fann ”god jord” i Tom Scipio, som var tjänsteman inom brittiska polisen och som dessutom råkade vara avkomling till en av Napoleons tjänare. (Matt. 13:3—8, 1917) Tom lyssnade uppmärksamt till budskapet om Riket och insåg genast vikten av att tala med andra om det. Det dröjde inte länge förrän han rönte motstånd. I ett försök att tysta Tom anklagade en av hans arbetskamrater honom för att missbruka sin ställning som polisman till att propagera för sin tro. Men guvernören avskrev målet.
Denne nitiske man lät sig inte avskräckas, utan skaffade mer biblisk litteratur från Kapstaden; han skaffade också en grammofon och grammofonskivor med bibliska föredrag. Tom Scipio blev tillsammans med sin åsna, som var lastad med dessa hjälpmedel för att sprida de ”goda nyheterna”, en välkänd syn för öborna. Han förblev en nitisk förkunnare fram till sin död år 1977.
DEN FÖRSTA FÖRSAMLINGEN
Sådan nitisk verksamhet frambringade snart resultat. Redan året därpå, 1934, bildades en liten grupp på Sankt Helena. Den fortsatte att växa, och år 1939 organiserades två grupper, den ena i Jamestown och den andra i Longwood några kilometer därifrån. Under många år fortsatte de att verka ensamma. Också kontakten per post var (och är fortfarande) mycket dålig. Detta fick till resultat att de inte kände till de rätta prediko- och undervisningsmetoderna.
Av den anledningen sände Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika en erfaren heltidsförkunnare, J. F. Van Staden, till Sankt Helena. Han fann att de enda möten som vittnena på ön hade haft var ”friluftsgudstjänster”, som de höll på olika platser på ön. Bröderna hade sin egen lilla orkester — två fioler och ett dragspel. De brukade dra till sig människor genom att spela Rikets sånger och sedan hålla tal. Men med Van Stadens hjälp ordnade de med två mötesplatser, den ena i Jamestown och den andra i Levelwood, och de började hålla lämpligt organiserade möten med biblisk undervisning. Broder Van Staden gav övning och andligt bistånd, och redan efter tre månader kunde han glädja sig åt att förrätta dop av 26 personer. Van Staden stannade i över ett år, och vittnena på ön blev väl rustade för att ta del i predikandet från hus till hus och för att leda bibelstudier och möten.
Sedan dess har en resande tillsyningsman sänts till ön varje år. De två församlingarna har blivit mycket väl befästa, och de har var sin Rikets sal.
En drivande kraft i den här utvecklingen har varit Tom Scipios son George. Ett svårt fysiskt handikapp, som gör det svårt för honom att gå, har inte hindrat honom från att troget halta sig fram på de branta och ofta hala bergsstigarna, som går kors och tvärs över ön. Otaliga gånger har han halkat och fallit omkull. Likväl har han under många år tjänat som heltidsförkunnare. Dessutom var han tidigare församlingstjänare och var så gott som ensam om att handha den lokala församlingens problem och beslut.
EN DAG I TJÄNSTEN PÅ FÄLTET
Att ta del i predikandet från hus till hus på Sankt Helena är en erfarenhet med många belöningar. För en främling är det en oförglömlig upplevelse. Här nedan beskriver en resande tillsyningsman, som nyligen var på besök på ön, en dag i tjänsten på fältet.
”Eftersom distriktet där vi skall arbeta ligger långt från Rikets sal, träffas vi på en parkeringsplats utmed en bergsväg på 350 meters höjd över havet. Medan vi samtalar om hur vi skall planlägga vår verksamhet, har vi en fantastisk utsikt. Mellan oss och det glittrande havet nedanför ligger betesmarker med frodigt, grönt gräs, terrasserade linfält, törnsnår och eukalyptusdungar, i vars skugga björnbärsbuskar och ormbunkar växer. Vi hör fåglar sjunga. Sådana under i Jehovas skaparverk hjälper de församlade förkunnarna av Riket att ha den rätta sinnesinställningen.
Efter ett kort bibliskt samtal och bön blir vi anvisade vår del av distriktet för den dagen. Varje par får fyra eller fem hem att besöka. Det behövs ingen karta. Förkunnarna på ön känner invånarna så väl att de helt enkelt får namnen på de familjer de skall besöka.
Vi lämnar den smala asfalterade vägen och följer branta gångstigar uppför berget. Ibland är stigningen så brant att vi måste vila med jämna mellanrum. Omkring en halvtimme senare närmar vi oss ett hus som är beläget på en avsats utefter den branta bergssluttningen. Det vitmålade huset är byggt av uthuggna vulkaniska stenar. Svinstiorna och den välskötta köksträdgården med bananträd och passionsblommor visar att husägaren är en infödd bonde.
Vi ropar hej vid grinden, och en vänlig röst svarar: ’Är det broder så-och-så? Kom och sitt ner. Vad tycker du om vår ö?’
Vi vet att dessa hem fick besök för bara några veckor sedan. Mannen i huset har redan biblisk litteratur och förstår många grundläggande bibliska läror. Vi tar därför reda på vilka bibliska ämnen han tidigare har dryftat med vittnena. Vi använder hans egen bibel och går in på ett ämne som han känner till sedan tidigare samtal (och i en del fall förklarar vi några nya punkter). En halvtimme eller mer går snabbt, och vi lämnar tidskrifter och annan litteratur till mannen, som tackar för vårt besök. Eftersom alla våra besök följer ett liknande mönster, förstår vi varför det behövs fyra eller fem timmar för att besöka några få hem.
Omkring klockan 2 på eftermiddagen samlas alla vittnena för en picknick på någon vacker plats. Medan de gästfritt delar med sig av vad de har i sina lunchkorgar, utbyter de dagens erfarenheter. De vuxna vilar sig, medan barnen leker någon lek. Alla har den där känslan av djup tillfredsställelse som kommer av att ta del i Rikets verk.”
SAMMANKOMSTEN ”SEGERRIK TRO”
En milstolpe i Sankt Helenas historia var 1979 års sammankomst ”Segerrik tro”. Sammankomsten hölls i en omkring 100 år gammal lokal byggd av uthuggna stenar i centrum av Jamestown. Eftersom det finns plats för bara 150 människor i lokalen, fick de övriga sitta i en närbelägen cafeteriabyggnad, i vilken man installerade en ljudanläggning. Inte bara de 250 människor som var närvarande vid sammankomsten kunde höra och njuta av programmet, utan flera grannar kunde också lyssna till det fyra dagar långa programmet genom att sitta på sina verandor. En dam sade till en av Sällskapets representanter: ”Det var ett så fint program. Råden och anvisningarna för familjen var så praktiska. Det var också roligt att höra hur duktiga våra egna öbor har blivit i fråga om att hålla tal.” Hon hade hört programmet från sin veranda.
Ja, ön Sankt Helena är en av de mest isolerade platserna på jorden. Men detta är fördelaktigt för dem som tycker om lugn och ro. Det gör också att människor blir mindre påverkade av världsliga tendenser och medier. De flesta människor är vänliga, gästfria och ödmjuka. Som ett resultat finns det på Sankt Helena fler vittnen i proportion till befolkningen än någon annanstans på jorden — år 1980 fanns det ett vittne på 61 invånare. Sedan dess har en del vittnen flyttat, och nu finns det omkring 80 aktiva vittnen kvar. Men vid firandet av Åminnelsen år 1980 var 207 närvarande, vilket betyder att var tjugofemte öbo var närvarande.
Det är hjärtevärmande att se hur Rikets verk har gjort underbara framsteg på denna ensligt belägna men natursköna plats. Och det finns goda förutsättningar för att många fler på den här ön kommer att ta del i att uppfylla orden i Jesaja 42:10 (NW): ”Sjung till Jehova en ny sång, hans lov från jordens yttersta ända, ... ni öar och ni som bebor dem.” — Insänt.
[Karta på sidan 13]
(För formaterad text, se publikationen)
SANKT HELENA
JAMESTOWN
RIKETS SAL
[Karta]
SYDATLANTEN
AFRIKA
KAPSTADEN
SANKT HELENA