En dag i en missionärs liv

”DET ringde. Är klockan halv sju?”

”Det var kanske ringningen klockan fem i sju, så att vi har bara fem minuter på oss tills vi skall sitta vid frukostbordet. Nej, du kan koppla av, klockan är bara halv sju. Vi har ännu gott om tid.”

Detta är en typisk tidig morgonkonversation mellan min rumskamrat och mig. Vi tycker fortfarande att det är tidigt att stiga upp halv sju, även om vi har gjort det under många år. Vi är Jehovas vittnen som bor på ett missionärshem här i Taipeh på Taiwan, och vi kommer tillsammans med våra medmissionärer klockan sju för att före frukosten samtala om andliga ting.

De olika medlemmarna av vår ”familj” turas om med att ta hand om matlagning, inköp, städning och andra göromål. Detta inbegriper att ringa i klockan, som hjälper oss att bli färdiga till måltiderna och andra verksamheter.

VÅRT UPPSÅT SOM MISSIONÄRER

När man hör ordet ”missionär”, ser man kanske framför sig en sköterska klädd i vitt eller en lärare som undervisar en klass med barn i någon avlägsen by. Men detta är inte det uppdrag som Jesus gav sina efterföljare. Han gav dem anvisningar att göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20) Vårt huvudsakliga arbete som missionärer i ett främmande land är därför, liksom för Jehovas vittnen överallt, att undervisa människor i bibelns sanningar.

Som missionärer använder vi minst 140 timmar varje månad i verksamheten att predika och undervisa. För att finna dem som skulle tycka om att lära känna mer om Guds ord använder vi omkring hälften av denna tid till att besöka människor från hus till hus och ha bibliska samtal med människor vid deras dörrar. Vi använder sedan den återstående tiden till att gå tillbaka till dem som förut visat något intresse för Rikets budskap och leda kostnadsfria bibelstudier med de människor och familjer som önskar lära känna mer om bibeln. Genom att följa den systematiska metoden att hålla bibelstudium, vilken används av Jehovas vittnen överallt i världen, finner vi det möjligt att hjälpa buddister och andra, som förut inte har känt till någonting om bibeln, att lära sig de grundläggande lärorna. Detta kan ta från sex månader till ett år, men genom att få denna insikt är människor bättre i stånd till att bestämma om de skulle vilja bli kristna vittnen för Jehova eller inte.

VÅR DAGLIGA RUTIN

Vårt liv kretsar kring andliga ting. Det är därför som vi tidigt på morgonen har vårt bibliska samtal på mandarin-kinesiska, det officiella språket på Taiwan. Dessa samtal ger oss en uppbyggande och trosstärkande början på dagen. Det kan ibland också bli lite humor i dessa samtal, som till exempel då en ny missionär blev förvirrad över de andras skratt då hon gav en kommentar till en särskild bibeltext. Hon kunde inte se något roligt i sitt påstående att Jesus är vår överstepräst. Det var åtminstone vad hon trodde att hon hade sagt. Olyckligtvis hade ett mycket litet misstag fått henne att säga att Jesus är vår stora kyckling!

Efter frukost använder vi omkring 15 minuter till att lära in några nya kinesiska ord eller uttryck. Vi försöker lära oss 20 varje vecka. Dessa skrivs på en svart tavla, och varje morgon försöker en kinesisk syster som bor i vårt hem att tappert rätta vårt tal. Vi uppskattar hennes hjälp att förbättra vår meningsbyggnad och vårt uttal (vilket inbegriper tonfallen på kinesiska), för hennes ansträngningar hjälper oss att bli mer effektiva i att undervisa i Guds ord.

Vi avslutar sedan med bön och förbereder oss för dagens verksamhet. De flesta av oss använder två eller tre timmar på förmiddagen till att besöka människor från hus till hus på vårt tilldelade distrikt. Ja, varje missionärspar har en del av staden till vilken de koncentrerar sina ansträngningar. Vi försöker få tag på intresserade människor och så småningom bygga upp en grupp av Jehovas lovprisare som så småningom kan bli kärnan i en ny församling av Jehovas vittnen.

Predikoarbetet utförs här på ungefär samma sätt som på andra ställen i världen. Men det är några skillnader. En skillnad är hur vi kommer till distriktet. Jag minns mycket väl att ett av mina första intryck av Österlandet var att det kryllar av folk, folk och åter folk. Min kamrat och jag tar bussen till och från distriktet. Det finns många sådana bussar, men de är alltid fullsatta. Under rusningstiden måste man se det för att kunna tro det! Vi är nu ganska vana vid att snabbt stiga av eller på bussen. Men innan vi blev vana vid detta var det inte ovanligt för oss att finna att våra bokväskor fortfarande var kvar i bussen bakom stängda dörrar, medan vi stod på gatan och höll ett fast grepp om handtaget! Ganska många missionärer föredrar att använda små motorcyklar, eftersom dessa är ett mera bekvämt och ekonomiskt transportmedel.

Liksom i många delar av världen i dessa dagar har människor här blivit mer misstänksamma mot andra. Men den traditionella kinesiska vänligheten visas ofta, när vi kommer till deras dörrar. Vi finner det fortfarande vanligt att bli inbjudna och få sitta ner såväl som att bli bjudna på te eller vatten som är så hett att vi måste förlänga vårt samtal tills det svalnat tillräckligt för att kunna drickas! På Taiwan är det inte ovanligt att även människor med mycket obetydligt intresse för bibeln skaffar sig av vår litteratur. Vi kan därför lämna många publikationer i hemmen, och denna litteratur kan sedan läsas av människor som kanske är mer intresserade än de som ursprungligen lyssnade till oss.

När vi gör återbesök hos människor, finner vi att många, däribland sådana som har en buddistisk tro eller som följer Konfucius’ filosofi, är villiga att ha ytterligare samtal och rentav samtycker till regelbundna bibelstudier varje vecka. Jag kan på så sätt vanligtvis leda 10 eller flera bibelstudier varje vecka och är begränsad endast av det antal timmar som jag har till förfogande för denna verksamhet. Många av dessa människor kommer redan från början till våra möten, så att 20 till 50 procent fler människor än det finns vittnen i området är närvarande vid mötena.

RIKLIG FÖRSÖRJNING

Vi blir mycket väl omhändertagna som missionärer. Sällskapet Vakttornet inser att missionärer som bor i främmande länder inte lika lätt kan försörja sig själva där som de skulle kunna göra i sina hemländer. I många länder ställer i själva verket myndigheterna kravet att missionärerna inte får ägna sig åt förvärvsarbete. Sällskapet sörjer därför för våra materiella behov. Vi får ingen lön, utan Sällskapet antingen hyr eller köper ett lämpligt hus för en missionärsgrupp som arbetar i en stad. På Taiwan betyder detta i de flesta fall att mellan fyra och åtta personer bor tillsammans i ett missionärshem. Men eftersom min kamrat och jag bor på det missionärshem som också inrymmer Sällskapets avdelningskontor, kan det vara så många som 18 personer som bor här.

Sällskapet förser missionärerna med penningmedel så att de kan köpa mat och betala hyran, köpa saker och ting för hemmet osv. Vi får dessutom ett litet personligt bidrag som gör det möjligt för oss att köpa de saker som vi behöver för vårt dagliga liv. På Taiwan uppgår denna summa till något mindre än 50 kronor per månad. Vi får också ett bidrag som hjälp till att täcka våra transportkostnader, och Sällskapet förser oss vidare med ett blygsamt personligt konto som hjälp till att köpa de kläder vi behöver och betala våra resor till sammankomster och liknande. Vi är därför mycket tacksamma att vi inte behöver oroa oss för de materiella tingen, utan kan ägna vår tid och fulla uppmärksamhet åt att fullgöra vårt mål som missionärer.

Vi vet att all denna hjälp är möjlig genom de kärleksfulla bidragen från våra medtroende, som inte direkt kan ta del i missionärstjänsten i främmande länder, och vi försöker visa vår uppskattning på två grundläggande sätt. För det första försöker vi göra vår missionärstjänst så effektiv som möjligt. För det andra betraktar vi pengarna såsom tillhörande Herren och försöker således att använda dem på ett förståndigt sätt. Vår matlagningsdag ger oss tillfälle till att göra just detta.

MATLAGNINGSDAGEN

Vi har var och en av oss tilldelats en viss dag — en matlagningsdag som vi kallar den — för att laga till måltiderna.

Sedan frukosten är över och vi diskat, går vi till torget. Under förmiddagen har de två torgen som ligger nära vårt hem ett otroligt förråd av färska grönsaker, kött, fisk och frukt. Kinesiska försäljare älskar att pruta, och detta kan vara ganska roande och samtidigt göra det möjligt att spara pengar. Vi har blivit experter på att veta vad vi skall betala och vilka saker som det är säsong för, så att vi på ett förståndigt sätt kan använda den del av hemmets penningmedel som anförtrotts oss under vår matlagningsdag.

Vi har funnit många grönsaker och frukter som vi aldrig förut har sett. Vi var först lite försiktiga med att köpa dessa, eftersom vi inte visste hur de skulle tillagas. Men vi behövde inte oroa oss. Då vi frågade försäljaren, var han eller hon glad över att tala om hur produkten kunde tillagas. Vi har på så sätt kommit att njuta av sådana nya grönsaker som sötpotatisblad och små gröna trekantiga stjälkar med en liten knopp på toppen och med en lukt som påminner om mild vitlök. Genom att lära oss att använda sådan föda som finns på platsen äter vi väl, och samtidigt slösar vi inte med de försörjningsmedel som Herren ger.

Med levande kycklingar, levande fisk, färskt fläskkött och oxkött och alla de färska grönsakerna som ligger öppet på borden är atmosfären och doften på torget annorlunda än vad vi är vana vid från andra länder. Det krävdes stor självbehärskning att undertrycka det skrik som ville tränga upp ur min strupe första gången jag såg en försäljare ta kniven och skära av strupen på en kyckling som omsorgsfullt valts ut av en kund!

Förutom att det förekommer försäljning på torget, är det inte ovanligt att man får se stånd med kläder, tyg och krimskrams för försäljning nästan blockera gator och gränder. Om vi inte tillåter vår nyfikenhet att ta överhand, kan vi göra våra inköp snabbt och sedan komma tillbaka till hemmet för att börja med middagsmålet, vilket i vårt hem är huvudmåltiden för dagen. Vi har en kvällsmåltid i cafeteriastil, eftersom detta tillåter ett mera flexibelt schema för alla som leder bibelstudier på eftermiddagarna och kvällarna. Detta ger oss också tid till att på våra matlagningsdagar utföra hemarbete och den personliga tvätten och på annat sätt förbereda oss för vår verksamhet under de följande sju dagarna.

VERKLIG FAMILJEATMOSFÄR

Även om vår familj är större än de flesta missionärsfamiljerna på Taiwan, har vi en god familjeatmosfär. Vi har vårt eget familjestudium på måndagskvällarna. Vi använder först en timme till att studera bibeln med hjälp av Vakttornet. Sedan studerar vi ett avsnitt i någon av Sällskapets senaste inbundna böcker, så att vi, även om vi inte har vissa av dessa publikationer på kinesiska, ändå kan hålla jämna steg med de senaste upplysningarna. Vid vårt frukostbord läser vi erfarenheter och rapporter från Jehovas vittnens årsbok och stoff från Tjänsten för Guds rike (kinesiska), som vi kommer att behandla vid ett församlingsmöte den veckan. Vi har också ibland informella träffar eller utflykter tillsammans. Allt detta gör att vi blir som en familj.

ÄR DET VÄRT DET?

Somliga läsare kanske tycker att kampen för att lära sig ett nytt språk skulle göra missionärslivet till en börda, och det skulle inte vara värt mödan. Men jag känner det inte på det sättet, även om det inte var lätt att lära sig kinesiska. Att veta att det är ett stort behov av att förkunna de ”goda nyheterna” på vårt område är alltid en stimulans för mig. Även om antalet vittnen i Taipeh har tredubblats under den tid jag har varit här, hinner vi inte gå igenom vårt distrikt ens en gång om året! De som hungrar efter rättfärdighet känner igen sanningens klang, även när den kommer från en missionär med begränsad språkförmåga. Tänk på den erfarenhet som en av mina medmissionärer hade glädjen av att få vara med om för några år sedan.

Hon hade varit på Taiwan bara tre månader och höll fortfarande på att lära sig kinesiska, då hon träffade en ung universitetsstudent från en buddistfamilj. Denna kvinnas liv hade varit fyllt av många tråkiga erfarenheter; bland annat hade två medlemmar av hennes familj dött. Hon hade besökt några av kristenhetens kyrkor för att finna tröst men utan att lyckas, och hon tvivlade på att denna nya missionär skulle kunna hjälpa henne.

Den unga kvinnan blev från början mycket imponerad av hur missionären trots sin begränsade språkförmåga kunde använda bibeln för att besvara hennes frågor. Hon började snart vara med vid mötena och gjorde snabba framsteg. Efter nio månaders bibelstudium var hon lycklig över att bli ett överlämnat döpt Jehovas vittne. Under åtskilliga år tjänade denna kvinna varje månad som hjälppionjär och använde 60 timmar varje månad åt förkunnandet av Riket fastän hon var anställd på heltid som lärare. Hon har nu slutat detta arbete och blivit medlem av Betelfamiljen i Taipeh. Många liknande erfarenheter skulle kunna berättas för att visa att det verkligen är meningsfullt att vara missionär i ett främmande land.

Varje ärlig och uppriktig människa tycker om att dela med sig av goda ting åt andra, och detta är vad som förmår Jehovas vittnen att vara så nitiska i sitt prediko- och undervisningsarbete var de än befinner sig. Men jag skattar mycket högt privilegiet att tjäna i ett land där milliontals människor ännu inte har sett bibeln. Vilken glädje det är att hjälpa några att komma till kunskap om det underbara hoppet som läggs fram i Guds ord! Vi missionärer får inte någon lön, men vi har många utmärkta belöningar. De inbegriper en nära samhörighet med många österlänningar som, tack vare flitigt arbete utfört av missionärer från andra länder, har vänt sig bort från den fåfänga tillbedjan av avgudar och till den levande Guden, Jehova. Vi har personligen erfarit de största välsignelser som kommer av att vi fullständigt litar på Jehova och hans synliga organisation, när vi ställer oss till förfogande för missionärstjänst i främmande land.

Även om min rumskamrat och jag inte tycker om att stiga upp så tidigt på morgonen, är vi glada över att någon ringer i klockan omkring halv sju varje morgon. Detta ger oss en tidig början på en dag som vi vet kommer att vara fylld med intressant och givande missionärsverksamhet.

[Bild på sidan 13]

Språkstudium tidigt på morgonen tillämpas senare i Rikets tjänst