Att lära känna de första kristna

Paulus skriver till korintierna

DE FLESTA av oss tycker om att skicka och att få brev. Det är ett bra sätt att hålla kontakt med vänner och anhöriga som bor långt borta. De brev som de kristna i det första århundradet skrev är speciellt intressanta. I de breven kan vi se hurdan värld de levde i och vilka påtryckningar de fick motstå. Att läsa sådana brev är ett bra sätt att lära känna de första kristna.

De två brev som aposteln Paulus skrev till de kristna i Korint i Grekland och som finns bevarade i våra biblar avslöjar en fascinerande värld med en mångfald människor och problem. Och de hjälper oss speciellt att bättre lära känna aposteln Paulus, en enastående kristen som tjänade som en pionjär i fråga om att predika de ”goda nyheterna” i många delar av det romerska riket.

Paulus kom till Korint år 50 v.t., bara sjutton år efter Jesu död. På den tiden var staden som en myrstack, full av verksamhet. Den låg strategiskt placerad och var ett rikt handelscentrum som drog till sig färgstarka människor av alla nationaliteter.

Den var också ett världscentrum för sportevenemang. De isthmiska spelen som hölls där vartannat år var de mest ansedda spelen näst de olympiska. Och staden var religiös. Korint var speciellt känt för sin dyrkan av den grekiska gudinnan Afrodite och för den omoraliskhet som var förbunden med dyrkan av henne. ”Att korintianisera” (på grekiska korinthiázomai) betydde faktiskt ”att bedriva otukt”.

Breven

Paulus’ predikande i Korint uppväckte det sedvanliga motståndet från benhårda konservativa judar. Men eftersom han fann mottagliga hjärtan, stannade han kvar. Ett och ett halvt år senare, när han slutligen gav sig av, fanns det där en välbefäst församling av kristna. Omkring tre år senare skrev Paulus det brev som vi nu kallar Första Korintierna.

Varför skrev aposteln det här brevet? För det första hade korintierna skickat honom några frågor som måste besvaras. Men vad som var viktigare var att han hade mottagit oroande nyheter från Korint. Söndringar, falska läror, orena vanor och inbilska människor hotade den unga församlingens andlighet. Paulus skrev då detta kraftfulla men hjärtevärmande brev för att korrigera förhållandena. Reagerade korintierna positivt på det? Ja, i viss mån. Mindre än ett år senare skrev han sitt andra brev till korintierna och berömde dem för deras förbättrade inställning.

Eftersom dessa brev var inspirerade, är de inte inaktuella. Principerna i dem gäller fortfarande. Läs därför gärna de här breven omsorgsfullt, om du vill förstå de kristna normerna för äktenskapet, hur möten för sann gudsdyrkan skall organiseras, principen om det tillbörliga kristna ledarskapet och behovet av att alla är ”förenade i samma sinne och i samma tankegång”. (1 Korintierna 1:10) Det första brevet är också känt för sin vackra beskrivning av kärleken och den mästerliga förklaringen av och försvaret för uppståndelsehoppet. (1 Korintierna, kapitlen 13 och 15) Men dessa brev kan, som redan nämnts, också hjälpa oss att bättre lära känna de första kristna.

Människorna

Vilket slags människor var de kristna i Korint? Några hade en judisk bakgrund, däribland Krispus som presiderade i den judiska synagogan, när Paulus anlände till Korint. (Apostlagärningarna 18:8) Det fanns också icke-judar bland dem, av vilka några tidigare hade varit djupt invecklade i den ökända korintiska omoraliskheten. — 1 Korintierna 6:9—11.

Det verkar som om en del slavar hade blivit kristna. Några änkor och ogifta hade också blivit det och även en del gifta, vars makar inte hade tagit emot de goda nyheterna. (1 Korintierna 7:12—40) Om man bortser från skillnaderna i tid och i fråga om kulturell bakgrund, verkar det med andra ord som om den kristna församlingen i Korint inte var mycket annorlunda än många storstadsförsamlingar i dag.

De troende i Korint var dock till största delen nya i den kristna tron, och det märktes. De tillät en man att fortsätta att umgås med dem fastän han levde i ett incestförhållande med sin styvmor. De kanske trodde att den kristna friheten tillät sådant. Dessutom hade de, i stället för att vara enade, delat upp sig i olika partier, så att de följde människor i stället för Jesus Kristus. De ådagalade ett felaktigt synsätt genom det sätt på vilket de firade Herrens kvällsmåltid. Några var nämligen till och med berusade vid det tillfället! — 1 Korintierna, kapitlen 1, 5 och 11.

Vissa troende i Korint drog dessutom medkristna inför domstol. Andra som kanske var påverkade av grekisk filosofi lärde att det inte finns någon uppståndelse. Och några var stolta, ”uppblåsta”, och ansåg tydligen att de på något sätt var bättre än resten av församlingen. — 1 Korintierna 4:18; 3:18; 6:1—8; 15:12.

Låter det som om det skulle finnas många problem där? Det gjorde det också. Men kom ihåg att Paulus hade börjat predika i Korint bara fem år tidigare. Det är sant att Jehova Gud hade förunnat församlingen vissa andens gåvor för att styrka den, men korintierna hade visat större intresse för tungomålstalandets gåva, som var ett effektfullt tecken för icke-kristna, men inte av något större värde i fråga om att bygga upp församlingen. Därför uppmuntrade Paulus dem att uppodla profeterandets gåva som i högre grad skulle tjäna till att styrka dem andligen. — 1 Korintierna 14:1—12.

De flesta av de kristna i Korint hade inte dåliga motiv. De hade skickat frågor till Paulus, och tydligen ville de veta vilket som var det rätta sättet att göra saker och ting på. Paulus berömde dem också: ”I allting kommer [ni] ihåg mig och håller fast vid traditionerna alldeles som jag har låtit dem gå vidare till er.” (1 Korintierna 11:2) Och de flesta verkar ha gett villigt gensvar på de kraftfulla råd han gav dem, då de ”blev bedrövade på ett sätt som Gud vill”. (2 Korintierna 7:11) Några fortsatte dock att motstå Paulus’ myndighet. — 2 Korintierna 10:10; 11:4—6.

Goda föredömen

Flera olika personer uppträder i de båda böckerna. Paulus nämner en viss Sostenes, som kan ha varit en framträdande jude i Korint innan han blev kristen. (1 Korintierna 1:1; Apostlagärningarna 18:17) Medlemmar av Kloes hus, även de korintier, rapporterade till Paulus om den dåliga situation som höll på att utvecklas i församlingen. Vilket gott föredöme i att modigt göra vad som är rätt! (1 Korintierna 1:11) Stefanas’ husfolk, som var de första kristna där, var flitigt upptagna med att betjäna de heliga — ett gott exempel i fråga om gästfrihet. Paulus anbefaller Stefanas tillsammans med Fortunatus och Akaikus för korintierna. ”Erkänn ... sådana män”, sade han. — 1 Korintierna 16:18, 15, 17.

Sedan har vi Apollos, en man som talade ledigt och övertygande. Paulus bad honom besöka Korint, men han ville inte göra det då. Han kanske hade andra förpliktelser, eller också kanske han inte ville uppmuntra den sekteriska anda som hade utvecklats i hans namn. (1 Korintierna 16:12) Den trogne Titus, som senare skulle komma att representera Paulus på Kreta, representerade honom nu i Korint och förde med sig goda nyheter om deras ändrade inställning. (Titus 1:5; 2 Korintierna 7:14, 15; 12:18) Den utomordentlige unge mannen Timoteus hade också varit där. Han hade hjälpt till i det inledande evangeliseringsarbetet i Korint, och Paulus hoppades att Timoteus snart skulle vara där igen. (1 Korintierna 4:17; 16:10) Ja, det kristna brödraskap som uppenbaras i dessa brev var en verksam organisation av verkliga människor som var intresserade av att tjäna Gud och av att betjäna varandra.

Aposteln Paulus

Och verksammast av alla var aposteln Paulus själv. Vi ser honom predika för korintierna ”i svaghet och i fruktan och med stor bävan”, helt olikt den stränge fanatiker många menar att han var. (1 Korintierna 2:3) Vi erfar Paulus’ kärlek till korintierna trots de allvarliga problem de hade. Han berömde dem när han kunde och gav uttryck åt sin glädje när han hörde hur fint de hade tagit emot hans stränga råd. — 1 Korintierna 4:14; 11:2; 2 Korintierna 7:8—13.

Vi känner starkt med Paulus när vi läser om de påfrestningar han fick utstå i tjänsten — pryglandet, de långa resorna, farorna och även hans ”törntagg i köttet”, vilket kan ha varit en allvarlig ögonsjukdom. (2 Korintierna 12:7—10; 11:21—27) ”Förutom dessa ting utifrån”, säger Paulus, ”finns det som välter in över mig från dag till dag, bekymren för alla församlingarna.” (2 Korintierna 11:28) Många kristna äldste har säkert förståelse för hans problem.

Men Paulus klagar inte. Han nämnde dessa ting enbart för att försvara sin myndighet mot deras ”till övermått höga apostlar”. (2 Korintierna 12:11—13) Han var verkligen lycklig över att få utstå sådana påfrestningar, eftersom detta gjorde det uppenbart att han tjänade i Guds kraft, inte i sin egen. (2 Korintierna 12:9, 10) På så sätt utgör han ett gott exempel i fråga om tro när den är i verksamhet.

Paulus sade till korintierna: ”Därför bönfaller jag er: bli mina efterliknare.” (1 Korintierna 4:16) Vi gör väl i att följa denna uppmaning också i dag. Men för att kunna efterlikna Paulus måste vi lära känna honom — hans trogna levnadskurs, hans känslor och inställning och hans hängivenhet för Gud. Ett bra sätt på vilket vi kan göra det är att läsa de två brev han skrev till de kristna i Korint. Varför inte börja med det nu?