Femte Moseboken uppmuntrar oss att tjäna Jehova med glädje i hjärtat

JEHOVAS tillbedjare måste tjäna honom troget och med glädje i hjärtat. Detta klargörs i Femte Moseboken i bibeln. (5 Moseboken 28:45—47) Och dess uppmuntran till sådan trogen, glädjefull tjänst har stor betydelse för Jehovas vittnens liv nu på 1900-talet.

Femte Moseboken skrevs av den hebreiske profeten Mose på Moabs hedar år 1473 f.v.t. och täcker något mer än två månader. Sista kapitlet fogades förmodligen till av Josua eller av översteprästen Eleasar. Femte Moseboken består av fyra tal, såväl som av en sång och en välsignelse uttalad av Mose, när Israel stod i begrepp att gå in i det utlovade landet. (5 Moseboken 1:3; Josua 1:11; 4:19) I Femte Moseboken förklarade och utlade Mose vissa detaljer i lagen. Boken visar bland annat att Jehova kräver odelad hängivenhet. Den varnar också för falsk gudsdyrkan och uppmuntrar Guds folk att visa trohet i sin heliga tjänst.

Men på vilka särskilda sätt kunde de ord som är återgivna i Femte Moseboken vara till hjälp för israeliterna? Och hur kan denna bok vara till gagn för Jehovas vittnen i våra dagar?

Israeliterna har befunnit sig i öknen i omkring 40 år, när Mose nu talar till dem. Han berättar till en del om hur domare förordnades till att bistå honom. Han citerar de tio spejarnas dåliga rapport, som ledde till uppror och vandringar i öknen. Påminnelser görs också om de segrar Gud möjliggjorde. Mose varnar dem för att göra några avgudabeläten och understryker detta genom att förklara: ”Jehova, din Gud, är en förtärande eld, en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (NW) Detta följs av en uppmaning att lyda Jehova. — 5 Moseboken 1:1—4:49.

I ett andra tal upprepar Mose först de tio budorden och berättar om hur lagen gavs. Det läggs eftertryck vid att man skall älska Jehova av hela sitt hjärta, sin själ och sin livskraft. Fostran av barnen framhävs. Sju nationer i Kanaan och deras falska gudsdyrkans tillbehör är bestämda för tillintetgörelse. Israeliterna får veta att de har blivit utvalda inte på grund av sin rättfärdighet, utan på grund av Jehovas trofasthet i att hålla sitt förbund. När de väl har kommit in i det utlovade landet, måste de förbli trogna och inte glömma Gud. Fall av olydnad dras fram, och det visas att det är viktigt att av hjärtat älska och frukta Gud. Välsignelser och förbannelser föreläggs Israel, och de manas till att lyda Gud. — 5 Moseboken 5:1—11:32.

Därnäst citeras lagar som påverkar livet i det utlovade landet. Bland dessa finns förordningar om att utplåna alla spår av oren religion, att äta kött och hantering av blod, hur man skall förfara med falska profeter och avfall, ren och oren föda och tionde. Detaljanvisningar ges om efterskänkning av skulder, träldom och förstfödda djur. De tre årliga högtiderna tas i betraktande, såväl som vissa juridiska angelägenheter och lagar som gäller kungar och leviter. Efter varningar för spiritism förutsägs en profet lik Mose. — 5 Moseboken 12:1—18:22.

Bland andra förordningar som nämns är de som gäller fristäder, frikallelse från krigstjänstgöring, rening från blodskuld, äktenskap med fångna kvinnor, den förstföddes rätt, upproriska söner, aktning för andras egendom och för liv, sexuella angelägenheter och sådana som inte kan komma i fråga för medlemskap i församlingen. Andra lagar återigen inbegriper dem som har att göra med hur man handlar med trälar, räntebetalning och löften. Genom förordningar i sådana frågor som skilsmässa, lån, vänlighet mot de faderlösa och änkorna, svågeräktenskap, riktiga vikter, offrandet av förstlingsfrukterna och tionde avslutas detta tal. — 5 Moseboken 19:1—26:19.

Mose tredje tal börjar med anvisningar om att skriva lagen på stora stenar. Välsignelser skall uttalas från berget Gerissim och förbannelser från berget Ebal. Välsignelserna för att man lyder Guds befallningar ställs sedan i kontrast till de förbannelser man kan förvänta för olydnad. — 5 Moseboken 27:1—28:68.

I förbindelse med Mose fjärde tal förnyas förbundet mellan Jehova och israeliterna. Mose berättar om Guds omsorg i öknen. Varning ges för olydnad, och Jehovas barmhärtighet betonas. Till sist framställs ett val som gäller liv eller död. Israels folk må leva genom att älska Jehova, höra hans röst och hålla sig till honom. — 5 Moseboken 29:1—30:20.

Mose manar israeliterna att vara frimodiga, när de tågar in i det utlovade landet, ty Jehova går med dem. Förordnandet av Josua som anförare följs av en profetia angående Israels upproriskhet. I sång lovprisar Mose därefter Jehova, förutsäger ve för Israels trolöshet, men slutar med försäkran om Guds hämnd, parad med uppmaningen: ”Gläd er, ni nationer, med hans folk.” (NW) Mose utdelar de slutliga välsignelserna, varefter den 120-årige profeten blickar ut över det utlovade landet, dör och blir begraven av Jehova i en icke markerad grav. — 5 Moseboken 31:1—34:12.

Föregående resumé har kanske retat din andliga aptit. Men när du läser Femte Moseboken, kan betecknande frågor uppstå. Låt oss nu förutse och besvara en del av dem.

Mose första tal

● 4:15—24 — Betyder dessa ord, som förbjuder tillverkandet av bilder, att det är orätt att sätta upp fotografier av individer?

Dessa verser förbjuder att man framställer bilder för falsk gudsdyrkan. Men israeliterna var inte förbjudna att framställa bilder för andra ändamål. Det fanns till exempel av Gud godkända avbilder av keruber på tygvåderna till tabernaklet och på den heliga arkens nådastol. Det skulle inte vara tillämpligt att förbinda det vanliga tagandet och uppvisandet av fotografier med avgudadyrkan, om de inte avsiktligt användes för falska religiösa syften. I vanliga fall finns det inte någon skriftenlig invändning mot fotografering, målning och bildhuggeriarbeten, som tjänar nyttiga eller konstnärliga syften i fråga om att avbilda människor eller föremål.

Mose andra tal

● 6:6—9 — Skall denna befallning om att binda Guds lag på sin hand fattas bokstavligt?

Dessa verser stöder inte seden att bära bönekapslar (små hylsor som innehåller bibeltexter). Ordalydelsen pekar i stället på en bildlig tillämpning. (Jämför 2 Moseboken 13:9; Ordspråksboken 7:2, 3.) Det sägs inte att befallningarna skulle skrivas på någonting och sedan bäras av en person eller fästas vid dörrposter eller på portar. Israeliterna skulle hålla Guds befallningar i sikte vid alla tider, vare sig de befann sig hemma, på vägen eller nära stadsportarna, där de äldste behandlade rättsfall. De skulle behålla Guds lag i hjärtat, lära ut den till sina barn och ådagalägga genom handling (som uttrycktes genom händerna) att de höll fast vid den. Människorna skulle ge allmänt belägg för att de upprätthöll Jehovas lag, som om den var skriven mellan deras ögon, så att alla kunde se det. På liknande vis försöker Jehovas vittnen i våra dagar bevisa sig vara Guds lydiga tjänare. Deras hjärtan förmår dem att lyda hans ord, och de fyller sina sinnen med sådant som är sant, av allvarlig betydelse, rätt, värt att tycka om, dygdigt och berömvärt. De söker på allt sätt visa att de hela tiden har Jehovas befallningar inför sig. — Filipperna 4:8; Kolosserna 3:23.

● 8:3, 4 — Betyder detta bara att klädförrådet blev kompletterat?

Tillhandahållandet av manna var ett ständigt mirakel. Så var det också med det förhållandet att kläderna inte blev utnötta och att deras fötter inte svullnade under de 40 åren i öknen. Om klädförrådet bara hade fyllts på på vanligt vis, skulle det inte ha varit något mirakel. Det bör inte ha varit någon svårighet inbegripen i att använda samma kläder under alla dessa år, eftersom barnens kläder kunde gå vidare till de yngre och kläder blev tillgängliga för andra, när vuxna dog. Eftersom antalet israeliter var nästan detsamma vid slutet av ökenvandringen som i början, torde det ursprungliga klädförrådet ha varit ungefär tillräckligt under de 40 åren. — 4 Moseboken 2:32; 26:51.

● 14:21 — Eftersom israeliterna inte kunde äta ”något självdött”, varför kunde det då ges åt en främling eller säljas åt en utlänning?

Såsom den suveräne laggivaren hade Jehova rätten att lägga vissa inskränkningar enbart på israeliterna. De var ”ett folk” som var ”helgat” åt honom. Andra nationer rättade sig inte efter detta förbud mot att äta ett självdött djur. Det var inte något fel i att ge en djurkropp, vars blod inte hade fått rinna av, åt en främling eller sälja den åt en utlänning, ty israeliterna gav inte någon felaktig bild av saker och ting, och mottagaren eller köparen handlade frivilligt. Det kan tilläggas att 5 Moseboken 14:21 stämmer överens med 3 Moseboken 17:10, som förbjöd främlingen att äta blod. En främling som var proselyt fick inte äta blod, men detta förbud gällde inte en främling som inte var hel och full proselyt. En sådan person kan ha haft bruk för en djurkropp, vars blod inte hade fått rinna av och som betraktades som oren av en trogen israelit eller proselyt.

● 17:5—7 — Varför krävdes det att vittnenas hand först skulle lyftas mot en person som dömts till döden?

Var och en i Israel måste vara nitisk för sann gudsdyrkan och angelägen om att se till att organisationen förblev ren och att ingen vanära drogs över Jehovas namn. Vittnena måste visa sådant nit genom att ta ledningen i att verkställa domen. (Jämför 4 Moseboken 25:6—9; 5 Moseboken 13:6—11.) Det var naturligtvis en sak att vittna mot någon och något helt annat att avrätta individen. Detta skulle komma ett vittne att tänka sig mycket noga för vid framläggandet av bevis, och bara en ond person skulle avge ett falskt vittnesmål och veta att han skulle vara den förste till att handla i fråga om att döda mannen eller kvinnan. Jehovas vittnen kan tillämpa dessa principer genom att nitiskt verka för församlingens renhet och även vara mycket noggranna med att avge sanningsenligt vittnesmål. När allt kommer omkring måste vi ju, var och en av oss, svara inför den suveräne domaren, Jehova. — Matteus 12:36, 37.

● 22:5 — Är det, med tanke på detta förbud, rätt av en kvinna att klä sig i långbyxor?

Det uppenbara syftet med denna lag var att förhindra sexuellt missbruk och förväxling av sexuell identitet. I fråga om utseende och klädedräkt önskar en man normalt sett se ut som en man och en kvinna se ut som en kvinna. Om en israelit skulle ha handlat tvärtemot denna anständighetskänsla, kunde det ha lett till homosexualitet. Fastän både män och kvinnor då var klädda i långa skjortliknande klädnader, var det skillnad mellan mannens dräkt och kvinnans. På liknande vis använder både män och kvinnor på sina håll på jorden i våra dagar långbyxor, fastän stilen skiljer sig för de olika könen. Principen i texten här ovan behöver inte utesluta att en kristen kvinna ibland använder långbyxor, till exempel när hon arbetar hemomkring eller på en lantgård. Och enligt lokal sed och nödvändighet kan långbyxor vara en önskvärd klädsel i mycket kallt klimat. Råden i bibeln till kvinnorna är att de ”smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne”. — 1 Timoteus 2:9, 10.

● 24:6 — Att ta handkvarnen eller kvarnens översten i pant, hur kunde det vara som att ta livet?

Vanligtvis bakade man bröd dagligen, och säd måste ofta malas till mjöl. Familjens dagliga bröd var sålunda beroende av handkvarnen. Barmhärtigt förbjöd därför Guds lag att man tog en persons handkvarn eller kvarnens översten som pant. Att ta endera av dessa skulle få till följd att man berövade familjen dess dagliga bröd och skulle vara likvärdigt med att ta livet eller ”medlet till livsuppehället”.

Sista talen, sång och välsignelse

● 32:39 — Hur kan det vara så att det inte finns några gudar jämte Jehova, när det i Johannes 1:1 heter att ”Ordet var hos Gud, och ... var en gud”?

Dessa texter handlar om helt olika saker. Vad som poängteras i 5 Moseboken 32:39 är att falska gudar inte har någon del med den sanne Guden, Jehova, i hans frälsande gärningar. De kan inte rädda sina tillbedjare undan katastrof, och sådana gudar var inte med Jehova i någonting som han gjorde. Fastän ”Ordet” är en gud eller mäktig, står han inte i opposition mot Jehova eller handlar som hans rival, såsom fallet var med de falska gudarna. — 5 Moseboken 32:12, 37, 38.

● 33:1—29 — Varför nämns inte Simeon i denna välsignelse?

Simeon och Levi hade samverkat i en grym gärning, och fastän det gavs lotter åt dem i Israel, var dessa inte lika de andra stammarnas. Åt leviterna gavs 48 städer utöver landet, medan Simeons lott var innesluten i Judas område. (1 Moseboken 34:13—31; 49:5—7; Josua 19:9; 21:41, 42) När Mose alltså vände sin uppmärksamhet till Juda, visste han mycket väl att Simeons lott var innesluten däri. Dessutom kom Simeons stam in under den allmänna välsignelsen: ”Säll är du, Israel. Ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får seger genom Herren [Jehova].” — 5 Moseboken 33:29.

Till bestående hjälp för trogna tjänare

Femte Moseboken är av bestående gagn för Guds tjänare, och vi kan hämta värdefull undervisning från den. Under intagandet av Kanaan, till exempel, följde Josua obetingat de råd som nu finns nedtecknade i denna bok. Vi bör likaså villigt ta emot vägledning från Gud. (5 Moseboken 20:15—18; 21:23; Josua 8:24—29) Jesus Kristus citerade från Femte Moseboken, när han framgångsrikt motstod Satan. I likhet med Jesus erkänner vi att människan måste leva av Jehovas uttalanden, att vi inte skall sätta Gud på prov och att det är endast åt honom vi måste ägna helig tjänst. — Matteus 4:1—11; 5 Moseboken 5:9; 6:13, 16; 8:3.

I denna bok identifieras Jehova som en Gud som kräver odelad hängivenhet. (5 Moseboken 4:24; 6:15; NW) Det förklaras också: ”Du skall älska Herren [Jehova], din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.” (5 Moseboken 6:5) Såsom det väsentliga uppmanar alltså Femte Moseboken oss att troget tjäna Jehova. Må vi därför ägna honom helig tjänst med glädje i hjärtat.