De kristna måste vittna

Under senare år har kyrkoledare ganska högljutt framhållit behovet av ett kristet vittnesbörd, dvs. att de kristna är vittnen, och det bör de också göra, för ordet ”vittne” och ord härledda från det, grundade på det grekiska ordet martýs, förekommer 47 gånger i de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”). Låt oss undersöka några av de uttalanden som gjorts i kristenheten.

PÅVEN JOHANNES PAULUS II citeras i L’Osservatore Romano (den engelska veckoupplagan) för 30 april 1984. Han säger: ”Vittnandet är, som min föregångare Paul VI framhöll, ’en nödvändig ingrediens i evangeliseringsarbetet, och i allmänhet den främsta’ (Evangelii Nuntiandi, n. 21). Detta vittnande är särskilt angeläget i vår tid, i den desorientering som råder i sinnena och i fördunklandet av värden som håller på att skapa en kris som allt tydligare uppenbaras som en total kris för civilisationen.” Ett år tidigare hade ett annat nummer av denna tidskrift följande rubrik till en artikel om en påvlig audiens: ”Arbetsvärlden behöver kristna vittnen”.

Således betonar den romersk-katolska kyrkan behovet av vittnande. Men vad säger talesmän för protestantismen om vikten av att vittna?

Den sjätte generalförsamlingen av Kyrkornas världsråd, som nu har 301 medlemmar, sammanträdde i Vancouver den 24 juli—10 augusti 1983 och publicerade senare sin International Review of Mission (oktober 1983), som bland annat innehöll en 36-sidig artikel betitlad: ”Vittnande i en delad värld”. Under en underrubrik: ”Alla kristna är kallade att vittna”, sades det rakt på sak i denna artikel: ”För en kristen är uppgiften och handlingen att vittna ett svar på och ett uttryck för lojalitet mot Gud. ... Att vittna är en Guds befallning. Vi vittnar om Guds, skaparens och livgivarens, överhöghet och kärlek.”

I baptisternas teologiska tidskrift Review and Expositor betonas detsamma. Det heter där: ”Ett studium av boken Apostlagärningarna uppenbarar att nya troende fogades till kyrkan på grund av att de kristna vittnade. Om det inte förs in några nyomvända, då är det högst troligt att de kristna inte vittnar.”

Fastän kristenhetens sekter är hopplöst delade i fråga om ideologi och lära, tycks de ändå vara samstämmiga i att det behöver vittnas. Men lever deras medlemmar i överensstämmelse med förpliktelsen att vittna?

I fråga om det skriver Michael Green, kyrkoherde i St. Aldgate’s Church i Oxford i England: ”Våra förfäder i tron anklagades för att ha ’vänt upp och ned på världen’ med de goda nyheter som de förkunnade för folket om Jesus (Apostlagärningarna 17:6, Engelska auktoriserade översättningen). ... Det är där vi skiljer oss så enormt från den tidiga kyrkan, där varje man och kvinna såg det som sin uppgift att vittna om Jesus Kristus med alla medel som stod till hans eller hennes förfogande.”

I en broschyr som baptisterna gett ut, Witnessing in Today’s World, heter det: ”En hängiven kristen kanske säger: ’Jag skulle inte veta var jag skulle börja i mitt försök att vittna för någon annan.’” Det sägs vidare: ”Den omedelbara reaktionen hos många medlemmar i baptistkyrkan är, när vittnandet kommer på tal: ’Vi betalar pastorn för att han skall göra det.’”

Och i en publikation utgiven av det brittiska parlamentet, The Christian as Communicator, kommer följande bekännelse: ”Det är mycket möjligt att ansvaret att samtala om evangeliet undviks av den enkla anledningen att de kristna inte har mycket att säga.”

Det är sant att medlemmarna i kristenhetens sekter ”inte har mycket att säga”. Och det är där den springande punkten ligger i problemet. De har inte förstått den nutida uppfyllelsen av det ”tecken” som Jesus gav angående sin ”närvaro” i Rikets härlighet och ”avslutningen på tingens ordning”. De som ser detta ”tecken” kan inte låta bli att vittna om det. Så lyckliga vi kan vara över att de sanna kristna i vår tid har en hel del att säga, då de nitiskt vittnar om Jehovas annalkande rike med Kristus Jesus som kung. — Matteus 24:3—14; Jesaja 43:12.