Kungadömets början i Israel — de två Samuelsböckerna
”MEN har ni inte läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och tog skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män.” (Lukas 6:3, 4, 1981) Med dessa ord tystade Jesus några fariséer, som hade anklagat hans lärjungar för att bryta mot sabbatsbudet därför att de hade plockat några sädeskorn för att äta under sabbatsdagen.
Han visade också någonting annat. Den historiska skildringen om David och ”skådebröden” eller ”de heliga bröden” (The New English Bible) finns upptecknad i Första Samuelsboken. (1 Samuelsboken 21:1—6) Att Jesus hänvisade till den för att vederlägga en invändning visar att han var förtrogen med boken och tyder på att vi också gör väl i att bli förtrogna med den. Tillsammans med sin följeslagare, Andra Samuelsboken, innehåller den upplysningar som var värdefulla för Jesus och är värdefulla för oss i denna tid. — Romarna 15:4.
Vad är de två Samuelsböckerna? De är historiska böcker som finns i de hebreiska skrifterna och som beskriver en vändpunkt i Guds folks historia. Tidigare hade israeliterna styrts av en rad domare. Dessa två böcker beskriver slutet på denna era och början av kungadömet i Israel. Böckerna är fyllda av spännande händelser och fascinerande människor. Vi möter Samuel själv, den siste av domarna, och de två första kungarna, Saul och David. Vi möter också en skara andra oförglömliga personligheter: den tragiska gestalten Eli, den förståndiga och taktfulla Abigail, den tappre men välvillige Jonatan såväl som bröderna Abisai och Joab, som var starka och mäktiga för Jehova men grymma i sina personliga vendettor. (Hebréerna 11:32) De två böckerna lär ut principer som fortfarande är viktiga och beskriver händelser som hade långvariga verkningar på Guds folk, ja, på hela mänskligheten.
En kung som kom till korta
Den förste som av Jehova smordes till att vara kung över Israel var Saul. Han började väl men underlät senare att visa tillbörlig förtröstan på Jehova inför ett förestående angrepp från filistéerna. Följaktligen talade Samuel om för honom att hans söner inte skulle ärva kungadömet. Samuel fortsatte: ”Jehova skall helt visst finna åt sig en man som är välbehaglig för hans hjärta; och Jehova skall ge honom befogenhet såsom anförare för sitt folk.” (1 Samuelsboken 13:13, 14, NW) Saul fortsatte emellertid att vara kung resten av sitt liv.
Längre fram befalldes denne kung att föra ett straffkrig mot amalekiterna. Saul följde inte Jehovas befallningar fullständigt och ådrog sig på så sätt ytterligare misshag. Samuel drevs att säga: ”Har Jehova lika stort behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder Jehovas röst? Se, att lyda är bättre än ett slaktoffer, att ge akt än det feta av baggar.” (1 Samuelsboken 15:22, NW) Här är en princip som fortfarande är viktig för dem som tjänar Jehova i ställningar där de utövar ledarskap. På grund av att Saul inte var lydig fortsatte profeten Samuel: ”Eftersom du har förkastat Jehovas ord, så förkastar han dig såsom kung.” (1 Samuelsboken 15:23, NW) Längre fram visade Saul hur långt han hade avlägsnat sig från ren tillbedjan när han rådfrågade en spiritist. — 1 Samuelsboken 28:8—25.
En kung som hade framgång
Den som efterträdde kung Saul var David, Isais son. David var annorlunda än Saul. I sin ungdom hade han visat förtröstan på Jehova när han slog den filisteiske jätten Goljat. Senare, när han måste fly för sitt liv på grund av Sauls avundsjuka, fortsatte han likväl att lyda Jehova i allting. Mer än en gång kunde David ha dödat Saul. Men han avstod och väntade på den tid Jehova hade bestämt för honom att bli kung. Det var under denna svåra tid som prästen Ahimelek gav honom skådebröden att äta i den episod som Jesus omnämnde för fariséerna.
Med tiden dog Saul, och David började härska. Men först var det bara hans egen stam, Juda, som godtog honom. De andra stammarna fortsatte att följa en kvarlevande son till Saul, Is-Boset. Men David visade ingen hämndgirighet mot sin rival. När Is-Boset slutligen lönnmördades, lät David avrätta mördarna. Och när Is-Bosets store härförare, Abner, blev mördad, gav han befallning om en offentlig sorgeperiod. (2 Samuelsboken 3:31—34; 4:9—12) Detta slag av ödmjukhet, tålamod, fördragsamhet och förtröstan på Jehova behöver Jehovas tjänare i varje tidsålder ha.
”Davids Son”
När David till sist blev kung över en återförenad nation, gällde en av hans första tankar att bygga ett bestående hus för förbundsarken, symbolen för Jehovas närvaro i Israel. Jehova samtyckte inte till detta, men i erkännande av Davids enastående trofasthet ingick han ett beaktansvärt förbund med honom: ”Ditt hus och ditt rike skall ofelbart bestå till obestämd tid inför dig; själva din tron skall bli fast grundad till obestämd tid.” — 2 Samuelsboken 7:16, NW.
David blev således en länk i den långa, obrutna släktlinje som ledde från Adam genom Abraham, Isak, Jakob och Juda fram till den utlovade Messias. (1 Moseboken 3:15; 22:18; 26:4; 49:10) När Messias slutligen anlände, skulle han vara en avkomling av David. Denne Jesus var detta, både på sin fosterfars sida och på sin mors sida. (Matteus 1:1—16; Lukas 3:23—38) I evangelieskildringarna omtalas han ofta som ”Davids Son”. — Markus 10:47, 48.
Som den officielle ”Davids Son” var Jesus Davids arvinge. Vad var det han ärvde? Ängeln Gabriel sade till Maria: ”Denne [Jesus] skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för alltid härska som kung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.” (Lukas 1:32, 33) David återförenade hela Guds folk i ett enda rike, precis som Andra Samuelsboken beskriver. Jesus ärvde således herradömet över hela Israel.
Lägg också märke till ett annat faktum i fråga om David som omtalas i Första Samuelsboken: ”Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai.” (1 Samuelsboken 17:12) Detta uttalande är inte rätt och slätt en intressant historisk fotnot. Messias skulle också, som ”Davids Son”, födas i Betlehem: ”Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Judas släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bli en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” (Mika 5:2) Jesus uppfyllde naturligtvis detta krav i fråga om ställningen som Messias. — Matteus 2:1, 5, 6.
Gärningar som ändrade historien
Många av Davids bedrifter hade bestående verkningar. David växte till exempel upp bara några kilometer från Jerusalem. När han var pojke, var staden i jebuséernas händer, och David måste ofta ha beundrat dess nästan ointagliga ställning på ett brant klipputsprång kallat Sions berg. Som kung var han nu i den ställningen att han kunde göra mera än bara beundra staden. Andra Samuelsboken berättar målande hur David, trots de jebuseiska invånarnas smädelser, ”intog ... Sions borg, det är Davids stad”. (2 Samuelsboken 5:7) Jerusalem kom således in på centrum av den världshistoriska skådeplatsen, och där har det — från och till — befunnit sig sedan dess.
Staden blev Davids kungliga huvudstad och förblev Guds jordiska kungars huvudstad i hundratals år. Under det första århundradet predikade ”Davids Son”, Jesus, där. Det var Jerusalem som Jesus red in i på en åsna för att framställa sig som kung för judarna. (Matteus 21:1—11, 42—22:13Johannes 7:14) Och det var utanför Jerusalems portar som han offrade sitt liv för mänskligheten, varefter han blev uppväckt och for upp till himmelen, där han tålmodigt väntar — i likhet med David före honom — på att Jehova skall säga när han skall börja regera som kung. — Psalm 110:1; Apostlagärningarna 2:23, 24, 32, 33; Hebréerna 13:12.
Davids styre i Jerusalem påminner oss också om att hans avkomling, Jesus, nu också härskar i ett Jerusalem, det ”himmelska Jerusalem”. (Hebréerna 12:22) Och platsen för detta himmelska Jerusalem kallas ”Sions berg”, och det påminner oss om det klipputsprång som var platsen för den ursprungliga staden. — Uppenbarelseboken 14:1.
Mot slutet av sin regering företog David en olaglig folkräkning i nationen. Till straff sände Jehova en plåga över nationen, och den ängel som förde med sig plågan stannade slutligen vid en tröskplats som tillhörde en jebuseisk landägare vid namn Arauna. David köpte jordstycket av Arauna och byggde ett altare åt Jehova där. (2 Samuelsboken 24:17—25) Denna handling hade också bestående resultat. Detta jordstycke blev platsen för Salomos tempel och längre fram för det återuppbyggda templet. I hundratals år var det således världscentrum för den sanna tillbedjan. Jesus själv predikade i Herodes’ tempel, som också byggdes kring vad som en gång var jebuséen Araunas tröskplats. — Johannes 7:14.
Ja, de två Samuelsböckerna gör oss bekanta med verkliga människor och förklarar viktiga principer. De visar varför Israels förste kung kom till korta och varför dess andre kung, trots vissa tragiska misstag, hade enastående framgång. De för oss genom ett viktigt skede i historien: början av mänskligt konungsligt styre bland Guds folk. Vi ser Jerusalem bli huvudstad för detta kungadöme och ger akt på köpet av platsen för det som under några hundra år skulle vara världscentrum för den sanna tillbedjan. Och vi får reda på en viktig nyckel till hjälp att identifiera den kommande Messias. Han måste vara ”Davids Son”.
Detta är verkligen beaktansvärda böcker. Varje kristen bör själv läsa dem.
[Ruta på sidan 30]
”Att bete sig som en profet”
Vad menar bibeln, när den säger: ”Guds ande kom över honom [Saul], ja honom, och han vandrade vidare och fortfor att bete sig som en profet”? — 1 Samuelsboken 19:23, NW.
När Jehovas profeter framförde Guds budskap, talade de under inflytande av helig ande, som uppfyllde dem ”med kraft” och utan tvivel ledde dem till att tala med en intensitet och känsla som var av extraordinärt slag. (Mika 3:8; Jeremia 20:9) Förmodligen föreföll deras uppträdande egendomligt för andra — kanske till och med irrationellt. Men när det väl var fastställt att de talade från Jehova, togs deras budskap på allvar av gudfruktiga människor. — Jämför 2 Kungaboken 9:1—13.
Vid detta tillfälle började således Saul handla på ett ovanligt sätt, vilket påminde dem som såg det om sinnesrörelsen hos en profet som var i färd med att framföra ett budskap från Jehova. Medan han handlade på detta sätt tog han av sig sina kläder och låg naken hela natten. (1 Samuelsboken 19:23, 24) Avsikten med detta kan ha varit att visa att han var blott och bart en människa utan någon kunglig makt eller myndighet, när han stod emot Jehova Guds uppsåt. Vid ett tidigare tillfälle när kung Saul ”betedde sig som en profet” försökte han döda David med ett spjut. — 1 Samuelsboken 18:10, 11, NW.
[Ruta på sidan 31]
”En ond ande från Jehova”
”Och själva Jehovas ande vek från Saul, och en ond ande från Jehova injagade skräck hos honom.” (1 Samuelsboken 16:14, NW) Vet du vad detta betyder?
Vi skall inte förstå detta så att Jehova bokstavligen sände en ond ande för att plåga Saul. I stället var det så att när Jehova avlägsnade sin heliga ande, blev Saul besatt av en ond ande eller en inre drift att göra det som är orätt. (Jämför Matteus 12:43—45.) Varför sägs då Jehova vara källan till denna onda ande? Därför att han gjorde det möjligt för Saul att bli besatt av orätta begär eller impulser, när han avlägsnade sin heliga ande. Denna ”onda ande” tog bort Sauls sinnesfrid och gjorde tillfälligtvis att han handlade irrationellt.
[Bilder på sidan 29]
GOLJAT
DAVID
SAUL
SAMUEL