Man ger gensvar till den macedoniska kallelsen i Japan
FÖR flertalet människor betyder sommar i allmänhet semesterresor och mycket friluftsliv. Men många Jehovas vittnen har haft den enastående glädjen att få tillbringa sommarmånaderna i en unik verksamhet — att besöka människor som bor i avlägsna och isolerade trakter med de goda nyheterna om Guds rike.
Under flera år nu har Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Japan gjort en intensiv satsning för att nå de fyra millioner människor som bor i sådana områden i det landet. I början av förra året gick en kallelse ut till alla Jehovas vittnens församlingar: ”Ta steget över till Macedonien och hjälp oss.” (Apostlagärningarna 16:9) Låt oss följa med några av dem som följde uppmaningen och vara med om deras utmaningar och glädjeämnen.
Varför de gav gensvar
Den förnämsta drivkraften var naturligtvis deras kärlek till Gud och till nästan. Men det är intressant att se vilka skäl som olika personer gav till sitt beslut.
Så här sade ett par som ansökte om att få tjäna en månad i en liten by uppe i bergen: ”Vi är i medelåldern. Vi har inga större problem och inga hälsoproblem. Våra båda barn är vuxna och starka i tron, och de tjänar båda i heltidstjänsten — det ena är pionjär och det andra tjänar vid Sällskapets avdelningskontor. Vi önskar visa Jehova hur mycket vi uppskattar alla våra välsignelser. Och vi önskar också få fara i väg, helt på egen hand, och borta från alla våra bekvämligheter få erfara Jehovas hjälp och välsignelse.”
Fadern i en familj på fyra i Saitama berättade: ”Jag kunde se hur barnen kom upp i tonåren och hur de ställdes inför många problem i skolan. De måste tillbringa alltmer tid hemifrån, och jag, som har mycket att göra med min firma, har bara begränsad tid till att vara tillsammans med dem. Jag önskade ta mig tid med dem och göra något för att uppmuntra dem i sanningen och skapa pionjäranda.” Han sköt fram sitt arbete för augusti till september, så att han och hans familj kunde tillbringa en månad på ett icke-utlämnat distrikt.
Så här sade en ogift kvinna om sina insatser: ”Jag tyckte att detta var ett sätt varpå jag verkligen kunde komma nära Jehova och visa fullständig förtröstan på att han skulle sörja för mina behov.” Några unga vittnen kände det på samma sätt. Två flickor, som just hade slutat skolan, ansökte om att få tjäna i en isolerad trakt i tre månader. De tyckte att de genom att klara sig på egen hand, med enbart Jehovas hjälp, kunde förbereda sig för heltidstjänst var som helst.
Var det endast familjer och ogifta som gav gensvar? Inte alls. Många församlingar ansökte också. En tillsyningsman i en av dessa grupper förklarade: ”Vi tyckte att det var ett bra sätt att stärka banden av kärlek och gemenskap i församlingen och också att ge de yngre och nyare tillfälle att inse vikten av predikoarbetet.” Över 80 av de 114 förkunnarna kunde vara med någon gång under de sex veckor som församlingen tjänade på ett icke-utlämnat distrikt.
Att möta utmaningarna
Det har ända från början varit förbundet med utmaningar att ”ta steget över till Macedonien” för att predika. Den första utmaningen är utan undantag denna: ”Var skall vi bo?” Det sätt varpå man löst detta problem demonstrerar helt och fullt sanningen i Jesu råd: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:33.
Två kvinnor från Tokyo hade fått i uppdrag att bearbeta en avsides belägen by uppe bland bergen. De for dit i förväg för att söka efter ett lämpligt logi, men utan framgång. De beslöt att lämna saken i Jehovas händer och for till sitt distrikt ändå. Vid slutet av den första dagen i predikoarbetet hade de ännu inte funnit någon fast bostad. Vad skulle de göra?
”Andra dagen i tjänsten”, berättade en av dem, ”kom jag till en tom drive-in-restaurang. Ägaren var en äldre man, som visade en mycket gynnsam inställning. När vi frågade om vi kunde få hyra stället, erbjöd han oss det för bara 10.000 yen (355 kronor) för de tre månader vi planerade att stanna. På så sätt fick vi ett ställe att bo och att hålla möten på. Mannens dotter och hennes man skaffade en bokkombination. Senare på dagen träffade vi mannens son och dennes hustru. De skaffade också litteratur och samtyckte till att vi studerade bibeln med dem. Men när de fick veta att vi bodde i faderns restaurang, blev de mycket förvånade. Fadern hade alltid tidigare visat en mycket fientlig inställning till all religion. Vi kände verkligen att Jehovas hand var med oss i den här saken.”
Fördomar, misstänksamhet och djupt inrotade traditioner utgör ofta speciella utmaningar, men Jehova öppnar vägen. Det är vad det medelålders paret, som nämndes tidigare, fick erfara. När de anlände, möttes de av misstänksamhet av sin värdinna, som noga studerade allt de gjorde. Detta gav dem en uppfattning om den reaktion de kunde vänta på distriktet och om vad de måste göra för att bryta ner barriären och nå människorna.
”Vi beslöt att använda den första dagen till att städa och göra i ordning hemma”, berättade mannen. ”Vi öppnade alla skjutdörrarna runt huset, så att grannarna kunde få full insyn. De kunde se våra biblar och vår bibliska litteratur på bordet. De kunde se hur vi ordnade allt. De kunde se hur vi bodde. Det var som om vi sade till dem: ’Kom in om ni har lust. Hälsa på oss. Vi har ingenting att dölja. Vi litar på er.’
När vi predikade, brukade vi presentera oss som människor från den stora staden och fråga om de kunde lära oss något om trakten och sina seder. Vi var noga med att hälsa på alla, också på bönderna som arbetade ute på åkrarna. Vi handlade i böndernas kooperativ på platsen. Allt detta hjälpte människorna att inse att vi var uppriktigt intresserade av dem och inte bara av att ’sälja böcker’. De såg att vi var vanliga människor precis som de, och de blev vänliga. Efter ett tag behövde vi inte ens presentera oss. Det var inte ovanligt att mötas av sådana här ord vid dörrarna: ’Det är varmt ute. Vill ni inte stiga in och få något kallt att dricka?’ eller: ’Vi har precis gjort i ordning lunch. Ni kan väl komma in och äta med oss!’ Vi lyckades i våra försök att öppna deras sinnen och hjärtan för budskapet.”
Där hela församlingen tog del blev det många fler utmaningar. I överensstämmelse med Jesu indirekta råd att ”räkna ut kostnaden” måste man planera mycket i förväg, när det gällde sådant som inkvartering, städning, transporter, tjänst på fältet osv. (Lukas 14:28) En församling rapporterade: ”Fastän vi inte planerade att tjäna förrän från slutet av juli till första veckan i september, for vi dit i maj för att söka logi. Vi gick till kommunalkontoret och meddelade dem våra behov. Vi förklarade att vi var familjegrupper och ungdomar, som var intresserade av att undervisa om bibeln i trakten. De var mycket samarbetsvilliga och kom med flera förslag.
När vi till slut fick tag på ett lämpligt ställe, skickade vi dit en städpatrull en vecka i förväg för att göra i ordning. Vi gjorde i ordning distriktskartor och affischer, som annonserade våra möten, och tryckte löpsedlar. Eftersom vi fick lov att använda ett nytt rekreationscenter till våra möten, fick vi god publicitet och lämnade efter oss ett gott intryck.
Vi visste att det inte skulle vara bra, om det bara vore arbete och ingen lek, när vi hade så många ungdomar ibland oss. Varje dag när vi var färdiga med vårt predikoarbete eller under veckans vilodag, när alla var färdiga med sina tilldelade sysslor, brukade vi därför fotvandra, göra båtturer eller fiska och så bli vederkvickta av den vackra naturen och den hälsosamma bergsluften.”
Var det värt besväret?
Så här svarade familjen på fyra personer från Saitama: ”Under den månad vi var på distriktet lämnade vi 920 lösnummer och 240 böcker, hade 13 personer med på de offentliga möten vi anordnade och startade 4 bibelstudier, som fortsatte sedan vi farit därifrån. Enbart dessa resultat gjorde det mödan värt, men det finns mycket mer. Våra barn lärde sig tjänstens glädje och har utvecklat en verklig pionjäranda. Vår endräkt som familj ökade, när vi utförde hushållsarbetet tillsammans och upplevde saker i tjänsten på fältet tillsammans. Vi gör nu upp bestämda planer för att också fara i väg nästa år.”
Det medelålders paret, som gjorde så stora ansträngningar för att bli vänner med befolkningen, skickade in följande rapport: ”När vi hade gått igenom distriktet en gång, använde vi eftermiddagarna till att göra återbesök. Vi blev vänner med folket i trakten, och några till och med grät, när vi for därifrån. De accepterade oss och de goda nyheterna, och vi har många fina minnen av dem. Man måste själv uppleva detta för att veta hur underbart det är. Vi insåg att vi kunde göra allt med Jehovas hjälp.”
Ett vittne som har varit verksamt i mer än 20 år skrev så här i sin rapport: ”Min 82-åriga kamrat och jag har aldrig känt oss så nära Jehova som vi gör nu, efter att ha tjänat endast två veckor på ett isolerat distrikt. Våra hjärtan flödar över.”
Ett unikt privilegium
De som har gett gensvar till den macedoniska kallelsen i Japan inser till fullo sanningen i Jesu ord: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” — Matteus 9:37, 38.
De glädjefyllda erfarenheter som de som ger gensvar till kallelsen har visar att ”Herren”, Jehova Gud, besvarar den bönen. Både unga och gamla ser det som ett unikt privilegium att få ta del i inbärgningen. (2 Moseboken 23:16) Gör du allt du kan i detta storslagna verk?
[Bild på sidan 30]
Förkunnarna av Riket delar med glädje med sig av de goda nyheterna till andra i Japan