Spår utan slut
Berättat av Eva Carol Abbott
JAG föddes den 21 december 1908, och mina föräldrar hette Grace Pearl och William Reuben Vaughan. En lantgård i närheten av Emporia i Kansas i USA var platsen. Från Emporia flyttade vi till prärierna i Colorado, där livet var besvärligt och ensligt. Vi hade en lada, en väderkvarn och en bostad som min mor har beskrivit för mig som någonting som liknade en järnvägsvagn. Det fanns ett mycket stort kök och ett annat stort rum, som var en kombination av vardagsrum och sovrum.
Några av de mycket få grannarna bodde emellertid i jordkulor. Dessa bostäder befann sig till hälften ovanför markytan och till hälften under. Under delar av den långa vintern brukade deras kojor vara fullständigt täckta av snö. Vid sådana tillfällen blev mina föräldrar uppringda av dessa översnöade grannar (som hade telefon trots att de var fattiga) som frågade hur mycket klockan var, och när de hade fått veta det, löd nästa fråga: ”Menar du på natten eller på dagen?”
Flera gånger om året brukade nybyggarna, som vi kallades, åka till skogen några dagar varje gång för att hugga stolpar. Stolparna staplades högt på vagnar, som drogs av ett par robusta hästar, och forslades till staden, där de byttes mot mat, förnödenheter för vintern och utsäde till vårsådden. Under dessa perioder var min mor ensam med mig, och under de långa kvällarna brukade hon låta fotogenlampan brinna fram till midnatt, medan hon läste bibeln om och om igen. Hon var fast övertygad om att Gud hade ett folk, och hon sökte efter deras spår.
När jag var tre år flyttade mina föräldrar till en lantgård i Kansas i närheten av den lilla staden Kiowa. En del av färden företogs med en skrinda, som min far hade riggat upp ett skydd av tältduk på. Jag blev sjuk i vad som kallades influensa, och jag kommer ihåg att jag låg på en provisorisk bädd på golvet i skrindan, där jag hade det skönt och varmt, och tittade på fotogenlampan som gungade fram och tillbaka från tältdukstaket ovanför mitt huvud. Min mor gnuggade mig med en blandning av ister, terpentin och fotogen. Jag minns ännu hur bra det kändes och den trevnad och kärlek som var förbunden med detta.
Spåren börjar
Det jag bland annat minns från min barndom är att vi flyttade till Alva i Oklahoma. Min mor sökte fortfarande efter den väg som ledde till ”Guds folk”. En dag fann min mor några bibeltraktater på vår förstukvist. En liten tid senare samtalade en kolportör (heltidsförkunnare) med min far i en butik, där han arbetade, och visade honom ett av banden i Studier i Skriften av C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Min far köpte boken, men det var min mor som läste den och konstaterade att budskapet var från samma källa som de traktater hon hade funnit på förstukvisten.
Min far blev inbjuden av kolportören till ett bibelstudiemöte samma kväll. Han brydde sig inte om att gå dit, men min mor gjorde det och tog mig med sig. Jag minns knappt att jag var med vid detta möte, men min mor har många gånger berättat för mig om olika detaljer. Det var omkring 10 eller 12 personer närvarande, och följande fråga ställdes: ”Hur dör vi?” En syster som var där svarade: ”Som de oskäliga djuren.” Min mor var chockerad. Hon avbröt: ”Ursäkta mig, men har jag förstått rätt att ni tror att vi dör som oskäliga djur?” Den broder som ledde mötet svarade: ”Du kanske vill slå upp Predikaren 3:19—21 och själv läsa det?”
”De lät mig avbryta detta möte hela tiden med mina frågor, den ena efter den andra, och de ägnade hela kvällen åt att besvara dem”, berättade mamma för mig många gånger, eftersom hon tyckte om att göra det. Jag minns att min mor var mycket upprymd, när vi kom hem. Hon hade verkligen funnit Guds folk och den livskurs hon ville följa. Här började spåret!
Detta var år 1913. Efter någon tid började Sällskapet Vakttornet genomföra visningar av en kombination av film och ljusbilder, ”Skapelsedramat i bilder”. Min mor var mycket lycklig över att få vara med vid en sådan visning på stadsteatern. Dessa år i Alva skänkte min mor glädje i hjärtat. Jag brukade säga till henne: ”Mamma, du ler nu, och det brukade du inte göra särskilt mycket förr.”
Vid det här laget hade min mor tagit fast ståndpunkt för sanningen. Detta skedde under den tid då somliga bibelforskare trodde att de skulle ryckas upp till himmelen ”vilken dag som helst”, och därför såg de fram emot att ett lättsamt liv snart skulle ta sin början för dem. Men så var det inte med min mor. Hon var inte upptänd av förväntningar om en omedelbart förestående himmelsk tillvaro. Min mor var ”för upptagen”, som hon sade, ”med att lära sig att studera, gå på möten och ta del i att predika de goda nyheterna om Riket”.
Snart var första världskriget i full gång, och detta medförde förföljelse från stadens befolkning. Jag kommer ihåg att jag följde med min mor från dörr till dörr, när hon försökte få underskrifter på en vädjan till USA:s regering om att broder Rutherford och hans sju medförbundna skulle friges från fängelset i Atlanta i Georgia, där de på orätta grunder satt fängslade. Men en annan sak inträffade, som tvingade oss att flytta.
Kriget slutade, och influensaepidemin rasade. Influensan uttömde min mors krafter. Läkaren rådde min far att flytta henne till södra Kalifornien, där klimatet var bättre. Vi kom till Los Angeles och bosatte oss i Alhambra, en plats i närheten av staden. Där kom jag att stå inför det största beslutet i mitt liv.
År 1924 tog min väninna och jag ett tåg till Los Angeles för att vara med vid begravningen av en kristen syster, som vi hade beundrat. Under återresan samtalade vi om invigning (som nu kallas överlämnande). Jag började på allvar tänka på mitt eget liv och diskuterade detta med min mor. Detta ledde till att jag började forska i ämnet med hjälp av årgångar av tidskriften Vakt-Tornet, och jag läste allt om invigning ända tillbaka till år 1908. Inom kort överlämnade jag mitt liv åt Jehova, och i oktober 1925 blev jag döpt.
Livskamrater på spåret
En dag år 1927 fick jag veta att en broder som hette Herbert Abbott ville träffa mig. Jag blev förbryllad, eftersom jag inte ens visste vem han var. Men det tog mig inte så lång tid att få reda på det. Det gladde honom att jag var 18 år och att jag hade varit invigd i två år. Vi blev presenterade för varandra, hade sällskap i tre månader och gifte oss i juli 1927.
Herbert och jag köpte ett hus bland Pasadenas vackra kullar. En dag på våren 1928 hämtade jag posten, som innehöll upplysningar om pionjärtjänst. På kvällen, när Herbert kom hem från arbetet, förde jag fram förslaget att vi skulle sälja vårt hus och träda in i heltidstjänsten som pionjärer. Han sade att om jag var villig att avstå från vårt nuvarande levnadssätt, då kunde han inte säga nej.
Vi fick ett distrikt i Charles City i Iowa, som vi skulle bearbeta när vi hade varit med vid konventet i Detroit i Michigan. När sommaren kom, hade vi lagt sista handen vid våra planer att bli pionjärer, men till vår förvåning var jag gravid. Vad skulle vi göra? Att ändra våra planer nu skulle vara som att säga: ”Vi vet, Jehova, att du skulle kunna sörja för oss två men inte för tre.”
Efter konventet åkte Herbert och jag till vårt pionjärdistrikt i Charles City. Men omkring den åttonde månaden av min graviditet föreföll det vara bäst att återvända till Los Angeles. I början av januari 1929 föddes vår vackra dotter Perousia Carol. Vår glädje över henne varade emellertid endast nio månader; i oktober dog hon.
Jehovas löfte om en uppståndelse upptog våra tankar mest. Döden är emellertid en fiende, och att se vår späda dotter död var hjärtskärande! Den hemska tanken på att vår lilla älskling låg i den kalla jorden lindrades av den kunskap som Guds ord hade gett oss. Hon befann sig helt enkelt i ett sovande tillstånd; hon fanns i Jehovas minne. (Johannes 11:11—14, 23—25) Hon har verkligen fått en lång sömn, men en dag i framtiden kommer hon att vakna upp till bevis för att Guds ord är sant. Min oavlåtliga önskan är att hon i evigheter skall lovprisa Jehovas stora namn.
Med släpvagn på spåret
Åter planerade vi att bli pionjärer. I mars påföljande år köpte vi en tältdukstäckt släpvagn med nedfällbar överdel och bytte vår sjusitsiga Studebaker mot en A-Ford som dragbil till släpvagnen. Så började våra 25 år med släpvagn på detta spår.
Den lilla släpvagnen, som vi så glatt och lyckligt rullade fram på vägarna med, hade vi i drygt åtta år. Den fria golvytan var 1,2x1,5 meter, och matlagningsutrymmet var en skiva på 28x30 centimeter, som man kunde dra ut. Det fanns två utmärkta sängar, ett gasolinkök med två brännare, en hink för vatten, en gasolinlampa, en fotogenkamin, ett tvättfat, en tvättbräda, ett gasolinstrykjärn och en strykbräda. Det fanns också en lös hylla ovanför spisen med ett litet skåp, där jag förvarade vårt vackra Havilandporslin, som var en bröllopspresent. En kväll gick bultarna som höll hyllan uppe sönder, och hyllan ramlade ner med ett stort brak. Gasolinlampan föll också och hamnade upp och ner utan att något hände, förutom att vår vackra servis hade gått i många bitar!
Några gånger blev vi tvungna att byta ut överdelen av tältduk på släpvagnen. När vi gjorde detta, brukade vi köpa kraftig tältduk som användes av fruktodlare till att täcka över apelsinträd vid skadedjursbekämpning med rök. Vi skar duken i remsor och sydde fast dem med böjda nålar, tills överdelen på släpvagnen var på plats igen.
Måndag var tvättdag. Vi brukade tvätta och skölja kläderna i vatten som vi bar från en bäck eller flod eller från stadens brunn och värmde upp över en eld utomhus. Vi hade också en liten hopfällbar ugn, som jag använde till att baka en sockerkaka i till veckans luncher. Nu var vi redo att möta utmaningarna på vårt distrikt.
På 1930-talet pågick det en avflyttning från landsbygden till städerna. Ibland brukade vi ge oss av på en väg som slingrade sig fram mil efter mil över berg och dalar mot något hus bara för att finna att huset var övergivet. För att lösa detta problem använde vi en kikare för att se om det fanns kläder på klädstrecket eller om det kom rök från skorstenen eller om det kanske fanns boskap i närheten. Detta besparade oss tid och bensin. Vi kunde naturligtvis inte alltid se om det fanns något hus vid vägen, och därför brukade vi fråga grannarna om vägen gick till ett hus.
En gång visste vi inte vad vi skulle göra. Det fanns en ranch 24 kilometer längre bort över bergen, men grannarna var inte säkra på om någon var hemma. Vi måste tänka på bensinen för nästa dag. Vi befann oss i närheten av en klar bergsbäck, som var mellan en och en och en halv meter bred, och Herb var törstig. Han lade sig på knä för att dricka och blev varse något som glänste. Han sträckte ut handen och plockade upp mynt från bäcken värda flera dollar. Vi tvekade naturligtvis inte längre, utan körde vidare. Det var en lång och besvärlig färd, och ranchägaren var inte intresserad, men vi visste att distriktet var bearbetat, och ranchägaren hade fått ett vittnesbörd.
Erfarenheter på vårt spår
Under årens lopp var vi med om många spännande upplevelser och även lustiga sådana. Som exempel kan jag nämna den gången vi möttes av pöbelns våld i Corning i Kalifornien. Fyra systrar och jag kom till Aleck Bangles hjälp (nu missionär på Jamaica), när han blev misshandlad. Det fanns mer än hundra åskådare på gatan, och alla höll med våldsverkaren. Det är skrattretande nu att dra sig till minnes att jag tog av mig min högklackade sko och slog våldsverkaren i huvudet, när han böjde sig fram för att utdela ett kraftigt slag mot vår broder Aleck!
Consolation (på svenska kallad En Ny Värld; nu Vakna!) för 29 maj 1940 hade på första sidan en bild av den tredje amerikanske presidenten, Thomas Jefferson, och den amerikanska flaggan. Eftersom detta var en tid av svårigheter och förföljelse, tyckte jag att det var bäst att alltid ha ett antal av detta nummer i min tidskriftsväska för den händelse vi skulle komma att behöva dem. Och det var sannerligen tur. En lördag, när vi utförde gatutjänst med hjälp av tidskrifterna, inledde jag ett samtal med två män i ett gathörn. En man, som såg mycket sträng ut, sade stridslystet: ”Min unga dam, om du hade ett nummer med den amerikanska flaggan på, skulle jag ta det, men ni Jehovas vitt—” Innan han hann säga något mer, svarade jag naturligtvis: ”Å, min herre, jag är så glad att jag har precis ett sådant nummer som ni vill ha” och tog fram detta nummer ur min tidskriftsväska. Han slutade klirra med växelmynten i sin ficka, rodnade, stammade och gav mig bidraget — och jag gav honom tidskriften!
En annan gång inträffade en annan lustig händelse, när vi spred en specialbroschyr till alla präster — Riket som är världens hopp. På ett ställe öppnade en präst. Han var inte det minsta intresserad av att ta emot broschyren, men våra anvisningar var att om möjligt lämna en sådan vid varje dörr, och därför sade jag vänligt: ”Det här är ert exemplar, och jag lägger det här åt er.” Jag vände mig om för att gå, och när jag gick nerför gången, kom broschyren flygande förbi mig och landade på marken i närheten av en vattenpöl. Jag tog upp den, eftersom jag inte ville att den skulle ligga kvar där, men i samma ögonblick kom en väldig hund morrande mot mig, nappade till sig broschyren ur min hand och rusade tillbaka till sin herre, prästmannen. Det som jag inte kunnat bära fram, det kunde alltså hunden göra!
År 1953 bosatte sig min mor, Herbert och jag i Sacramento. Eftersom Herberts hälsa beredde honom problem, var vi båda två tvungna att ändra livsföring. Jag har ofta tackat Jehova för den välsignelse som min trogna mor och min lojale man har utgjort. Båda är borta nu och har fått sin himmelska belöning. Min mor dog år 1975; Herbert fullbordade sitt jordiska lopp i september 1980 vid 82 års ålder. Ensamhetskänslan är fortfarande stor, men när jag tänker tillbaka på åren av tjänst tillsammans, känner jag mig tröstad. Och jag vet att spåret aldrig kommer att få något slut, för Jehova är, genom sin Son, Jesus Kristus, min ledsagare på detta spår, som löper vidare i evighet.