Inblick i nyheterna
Förlovning: Ett kontrakt?
Den unga brasilianska kvinnan och hennes fästman var just färdiga med att möblera sitt nya hem. Inbjudningarna till bröllopet, som skulle hållas om bara tre dagar, hade skickats ut, och allt verkade vara i sin ordning. Bruden, som såg fram emot sitt nya liv, hade sagt upp sitt arbete. Sedan, utan någon förvarning, slog brudgummen upp förlovningen. Chockad och besviken vidtog den försmådda bruden rättsliga åtgärder. Hennes advokat hävdade att ”en förlovning är ett preliminärt kontrakt, och om det bryts utan verklig anledning, bör den oskyldiga parten ersättas för de eventuella skador som han eller hon har vållats”. Rätten instämde och ålade mannen att ge sin före detta fästmö ”en gåva som motsvarade en enligt lag i förväg fastställd lön och att betala rättegångskostnaderna och advokaternas arvoden”. Så här skrev advokat Nereu Mello i en kommentar om domslutet i São Paulo-tidningen Jornal da Lapa: ”En förlovning är ett mycket allvarligt kontrakt, och att bryta en sådan betraktas inte som betydelselöst inför lagen.”
Denna syn på allvaret i en förlovning är inte ny. Under den mosaiska lagen fick en förlovad kvinna som begick otukt samma straff som en äktenskapsbrytande gift kvinna. Hon behandlades således annorlunda än en ogift kvinna som bedrev otukt. (5 Moseboken 22:23, 24, 28, 29) På den tiden betraktades en förlovning som bindande — som om paret redan var gift. (Matteus 1:19) Kristna i våra dagar erkänner också en förlovning som ett allvarligt steg. De betraktar den inte lättsinnigt. — Jämför Matteus 5:37.
Anpassad till modern teknologi
Efter det att Martin Luther rasat mot försäljningen av avlatsbrev (efterskänkande av vissa former av straff för synd) förbjöd den romersk-katolska kyrkan den här sedvänjan år 1562. Men en representant för Vatikanen, Pedro Albellan, framhöll nyligen att läran om att bevilja avlat förblir ”omöjlig att förneka och oåterkallelig”. En reviderad romersk-katolsk handbok om avlat visar att Vatikanen har anpassat denna forntida trossats till modern teknologi. Enligt The Times i London beviljar biskopar nu ”fullständig avlat till sina trogna genom radio eller television tre gånger om året, när de ger en välsignelse i påvens namn”. Men det finns en begränsning. ”Det måste vara en levande överföring”, säger Luigi De Magistris vid Vatikanens heliga apostoliska penitentiaria, det ämbetsverk som behandlar avlat. ”Att titta på en repris räcker inte.”
Men är avlat, antingen den säljs eller ges personligen eller genom TV, biblisk? Jesus förlät ibland mycken synd, men han sade ingenting om behovet av avlat. Det gjorde inte heller apostlarna. ”Jesu, hans [Guds] Sons, blod renar oss från all synd”, skrev aposteln Johannes. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannes 1:7, 9) Om alla våra synder på så sätt förlåts, vad finns det då kvar att betala för genom straff eller att överskyla genom avlat? — Johannes 3:36; Romarna 5:10.
Ett ”stötande” namn?
Att inte nämna Guds namn, att på sin höjd transkribera det som JHVH och att uttala det som ”Herren” är en rekommendation som bör accepteras, heter det i den katolska tidskriften Com-nuovi tempi. Detta var reaktionen på en petition som framställdes av ”Sällskapet för judisk/kristen vänskap” i Rom och gemensamt undertecknades av ansedda katolska och judiska teologer och lärda. Petitionen begärde att ”bokförlag och redaktionspersonal för tidningar och tidskrifter” slutar med att använda namnet ”Jahve”, eftersom det är ”stötande för judar, vilka anser att Guds namn är outtalbart”. Sällskapet säger att deras vädjan är grundad på en ”gammal judisk tradition” som ”har bevarats utan avbrott” ända tills nu.
Men bör de kristna vägledas av judiska traditioner? Skulle det vara rätt av dem att fösa undan Guds namn och undvika att uttala det? Bibeln visar att Gud vill att alla skall veta att han, ”vars namn är Jehova”, är den Högste. (Psalm 83:19; Hesekiel 38:23; Malaki 3:16; NW) Jesus var föredömet i fråga om detta. I stället för att följa judiska traditioner som gjorde ”Guds ord ogiltigt” lärde han sina efterföljare att be följande: ”Må ditt namn bli helgat.” (Matteus 6:9; 15:6) Och endast några timmar före sin offerdöd sade han följande i bön: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem [lärjungarna] och skall göra det känt.” — Johannes 17:26.