”Tala har sin tid” – När?

MARY arbetar som läkarsekreterare vid ett sjukhus i Förenta staterna. Ett av kraven som hon måste foga sig efter i sitt arbete är att iaktta sekretess. Hon måste se till att arkivhandlingar och upplysningar som har med hennes arbete att göra inte kommer i händerna på obehöriga personer. Lagbestämmelser i hennes stat reglerar också uppenbarandet av konfidentiella upplysningar angående patienter.

En dag råkade Mary i ett dilemma. Vid behandlingen av medicinska arkivhandlingar kom hon på en upplysning som angav att en patient, en medkristen, hade underkastat sig en abort. Hade hon skriftenlig förpliktelse att yppa denna upplysning för äldste i församlingen, även om det skulle kunna betyda att hon förlorade sitt arbete, att hon blev bötfälld eller att hennes arbetsgivare fick juridiska problem? Eller skulle Ordspråksboken 11:13 rättfärdiga att hon höll saken fördold? Detta ställe lyder: ”Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, men den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.” — Jämför Ordspråksboken 25:9, 10.

Jehovas vittnen ställs tid efter annan inför sådana här situationer. I likhet med Mary blir de intensivt medvetna om vad kung Salomo lade märke till: ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.” (Predikaren 3:1, 7) Var det nu tid för Mary att tiga, eller var det tid för henne att tala om vad hon hade fått veta?a

Omständigheterna kan vara mycket varierande. Därför är det omöjligt att fastställa en norm för tillvägagångssättet som måste följas i vartenda fall, som om varenda en skulle sköta angelägenheterna så som Mary gjorde. Varje kristen måste dock, om han någon gång skulle ställas inför en situation av denna art, vara beredd att väga alla inbegripna faktorer mot varandra och fatta ett beslut som tar i betraktande bibliska principer såväl som vad det eventuellt kan betyda juridiskt och som kan göra att han eller hon kan fortsätta att ha ett rent samvete inför Jehova. (1 Timoteus 1:5, 19) När synderna är mindre och beror på mänsklig ofullkomlighet, är principen tillämplig: ”Kärleken överskyler en mängd synder.” (1 Petrus 4:8) Men när det tycks vara fråga om allvarlig missgärning, bör då en lojal kristen på grund av kärlek till Gud och sin medkristne tala om vad han känner till, så att syndaren kan få hjälp och församlingens renhet bevaras?

Tillämpliga bibliska principer

Vilka är några av de grundläggande bibliska principer som är tillämpliga? För det första, om någon begår en allvarlig överträdelse, bör han inte försöka dölja den. ”Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får barmhärtighet.” (Ordspråksboken 28:13) Ingenting undgår Jehovas uppmärksamhet. Dolda överträdelser är något man till sist måste svara för. (Ordspråksboken 15:3; 1 Timoteus 5:24, 25) Ibland låter Jehova en medlem av församlingen få sin uppmärksamhet riktad på en fördold överträdelse, så att den kan ägnas tillbörlig uppmärksamhet. — Josua 7:1—26.

En annan biblisk riktlinje förekommer i 3 Moseboken 5:1 (NW): ”Ifall nu en själ syndar, i det han har hört en offentlig förbannelse och han är ett vittne eller han har sett det eller har fått veta det, om han då inte rapporterar det, så skall han svara för sin missgärning.” Denna ”offentliga förbannelse” var inte någon svordom eller hädelse. I stället förekom den ofta när någon som hade blivit förorättad krävde att några eventuella vittnen skulle hjälpa honom att få rätt, varvid han kallade ner förbannelse, sannolikt från Jehova, över den, kanske ännu inte identifierade, som hade förorättat honom. Det var ett sätt att ställa andra under edlig förpliktelse. Eventuella vittnen till det orätta skulle veta vem som hade lidit orätt och skulle ha ansvaret att träda fram och fastställa skulden. Annars skulle de behöva ”svara för sin missgärning” inför Jehova.b

Denna befallning från universums högsta myndighet lade ansvaret på varje israelit att rapportera till domarna en vilken som helst allvarlig överträdelse som han hade lagt märke till, så att saken kunde bli behandlad. Även om de kristna egentligen inte står under den mosaiska lagen, är dess principer fortfarande tillämpliga i den kristna församlingen. Det finns därför tillfällen när en kristen är skyldig att fästa de äldstes uppmärksamhet på en sak. Det är sant att det i många länder är olagligt att visa för obehöriga vad som står i handlingar angående privatpersoner. Men om en kristen efter övervägande under bön anser att han står inför en situation, där Guds lag kräver av honom att han skall rapportera vad han känner till trots lägre myndigheters krav, då är detta ett ansvar som han måste godta inför Jehova. Det finns tillfällen när en kristen ”måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”. — Apostlagärningarna 5:29.

Även om vi aldrig bör ta lätt på eder eller högtidliga löften, finns det ibland tillfällen när löften som människor kräver strider mot kravet att vi skall ägna vår Gud odelad hängivenhet. När någon begår en allvarlig synd, kommer han i själva verket under en ”offentlig förbannelse” från den förorättade, Jehova Gud. (5 Moseboken 27:26; Ordspråksboken 3:33) Alla som blir en del av den kristna församlingen ställer sig under ”eden” att bevara församlingen ren, både genom vad de personligen gör och genom det sätt på vilket de hjälper andra att förbli rena.

Personligt ansvar

Detta är några av de bibliska principer som Mary troligtvis tog i betraktande innan hon fattade sitt personliga beslut. Visheten manade henne till att inte handla snabbt, utan att överväga saker och ting mycket noggrant. Bibeln tillråder: ”Bär inte vittnesbörd mot din nästa utan sak — inte vill du bedra med dina läppar?” (Ordspråksboken 24:28) För att slutgiltigt slå fast en sak behövs det vittnesmål från åtminstone två ögonvittnen. (5 Moseboken 19:15) Om Mary bara hade sett ett kort omnämnande av abort, skulle hon kanske med gott samvete ha dragit den slutsatsen att tecknet på skuld var så ofullständigt att hon inte borde gå vidare med saken. Det kunde ha varit ett misstag vid faktureringen, eller kanske registren på något annat vis inte rätt speglade situationen.

Men i det här fallet hade Mary några andra viktiga informationer. Hon visste till exempel att systern hade betalat räkningen och uppenbarligen godkänt att hon hade erhållit den angivna tjänsten. Hon visste också personligen att systern var ogift, varför det möjligen kunde vara fråga om otukt. Mary kände en önskan att kärleksfullt hjälpa den som kanske hade felat och att skydda Jehovas organisations renhet, i det hon kom ihåg Ordspråksboken 14:25: ”Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.”

Mary var en aning ängslig för de juridiska aspekterna, men hon ansåg att i den här situationen borde bibelns principer väga tyngre än kravet att slå vakt om de medicinska handlingarnas hemlighållande. Systern skulle säkert inte bli harmsen och försöka ge igen genom att vålla henne svårigheter, resonerade hon. När Mary hade analyserat alla för henne tillgängliga fakta, bestämde hon sig därför plikttroget för att detta var en tid att ”tala”, inte att ”tiga”.

Nu ställdes Mary inför ytterligare en fråga: Med vem skulle hon tala, och hur kunde hon göra det diskret? Hon kunde gå direkt till de äldste, men hon bestämde sig för att först gå enskilt till systern. Detta var ett kärleksfullt tillvägagångssätt. Mary tänkte att denna, mot vilken någon misstanke riktades, skulle välkomna tillfället att få klargöra saker och ting eller, om hon var skyldig, bekräfta misstanken. Om systern redan hade talat med de äldste om saken, skulle hon troligtvis säga det, och Mary skulle inte behöva driva saken vidare. Mary tänkte att om systern hade underkastat sig en abort och inte hade bekänt denna allvarliga överträdelse mot Guds lag, skulle hon uppmuntra henne att göra detta. Sedan skulle de äldste kunna hjälpa henne i överensstämmelse med Jakob 5:13—20. Lyckligtvis utvecklade det sig också så. Mary fann att systern hade underkastat sig en abort under mycken press och därför att hon varit andligen svag. Skam och fruktan hade fått henne att dölja sin synd, men hon var glad över att få hjälp från de äldste att återvinna sin andliga hälsa.

Om Mary först hade rapporterat till äldstekretsen, skulle dess medlemmar ha ställts inför ett liknande avgörande. Hur skulle de behandla förtroliga upplysningar, som de hade fått del av? De skulle ha behövt fatta ett beslut som grundade sig på vad de ansåg att Jehova och hans ord krävde av dem som herdar för hjorden. Om rapporten inbegrep en döpt kristen, som var aktivt förbunden med församlingen, skulle de ha behövt väga bevisen på samma sätt som Mary gjorde för att avgöra om de skulle gå vidare. Om de kom till den slutsatsen att det var stor sannolikhet för att ett tillstånd av ”surdeg” existerade i församlingen, skulle de kanske ha valt att tillsätta en dömande kommitté för att undersöka saken. (Galaterna 5:9, 10) Om den misstänkta i praktiken hade dragit sig tillbaka från att vara en medlem, inte hade besökt några möten under någon tid och inte utgav sig för att vara ett av Jehovas vittnen, skulle de kanske välja att låta saken vila till dess hon återigen började utge sig för att vara ett vittne.

Tänk framåt

Arbetsgivare har rätt att förvänta att deras kristna arbetstagare ”lägger i dagen god trohet i fullt mått”, vilket också inbegriper att de iakttar sekretessbestämmelser. (Titus 2:9, 10) Om någon svär en ed, bör han inte ta lätt på den. En ed gör ett löfte mera högtidligt och bindande. (Psalm 24:4) Och när lagen förstärker ett krav på sekretess, blir saken ännu allvarligare. Innan en kristen avlägger en ed eller försätter sig själv under en sekretessinskränkning, i förbindelse med anställningen eller på annat sätt, skulle det alltså vara förståndigt av honom att i den utsträckning som det är möjligt ta reda på vilka problem detta skulle kunna skapa på grund av någon konflikt med bibliska krav. Hur skall man sköta angelägenheterna om en broder eller en syster blir klient? Vanligtvis är arbete åt läkare, sjukhus, domstolar och jurister det slags sysselsättning där ett problem kan uppstå. Vi kan inte ignorera landets lagar eller allvaret i en ed, men Jehovas lag är högst.

En del bröder som är jurister, läkare, revisorer och så vidare har förutsett problemet och skrivit ut riktlinjer och uppmanar bröder som konsulterar dem att läsa igenom dessa innan de uppenbarar någonting förtroligt. Man måste alltså på förhand förstå att om en allvarlig överträdelse skulle komma i dagen, skulle överträdaren bli uppmanad att gå till de äldste i församlingen och tala med dem om saken. Det skulle vara underförstått att om han inte gjorde det, skulle rådgivaren känna det som en skyldighet att själv gå till de äldste.

Det kan finnas tillfällen när en trogen Guds tjänare känner sig föranlåten av sin personliga övertygelse, som grundar sig på hans kunskap i Guds ord, att tänja på sekretesskraven eller rentav överträda dem på grund av Guds lags högre krav. Detta skulle kräva mod och urskillning. Syftet skulle inte vara att spionera på någon annans frihet, utan att hjälpa dem som handlar fel och att bevara den kristna församlingen ren. Man skulle överse med mindre överträdelser, som beror på synd. Här är det så att ”kärleken överskyler en mängd synder”, och han skulle förlåta ”ända till sjuttiosju gånger”. (Matteus 18:21, 22) Då är det så att ”tiga har sin tid”. Men när det föreligger ett försök att dölja stora synder, då kan det vara så att ”tala har sin tid”.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Det är det rätta och kärleksfulla handlingssättet att uppmuntra ett felande vittne att tala med de äldste och vara förvissad om att de kommer att behandla problemet vänligt och förstående