Att vittna i landet med 700 språk
KÄNNER du till något land med en yta som är mindre än Spaniens men vars befolkning på bara drygt tre miljoner talar nästan en fjärdedel av världens språk? Kan du nämna det land som upptar i stort sett hälften av den näst största ön i världen? Ön är Nya Guinea, landet är Papua Nya Guinea, och antalet språk som talas av dess invånare är drygt 700! Hur har denna språkliga smältdegel kommit till stånd?
En väldig smältdegel
Papua Nya Guinea är ett örike som är beläget strax norr om Australien och endast några grader söder om ekvatorn. Det utgörs av omkring 600 tropiska öar utspridda över en sträcka på 1.600 kilometer. Drygt fyra femtedelar av den totala landytan i Papua Nya Guinea utgörs av den väldiga ön Nya Guinea, som nationen delar tillsammans med Indonesien i väster.
Papua Nya Guineas första invånare sägs ha flyttat från Asien genom Indonesien. Efter dem kom melanesier och polynesier. Människorna varierar i fråga om hudfärg, från ljusbruna till kolsvarta, och i fråga om kroppsväxt, från korta och satta till långa och smala. Till följd av den oländiga naturen i en stor del av det inre i landet med dess täta skogar och höga berg levde de många stammarna praktiskt taget isolerade från varandra och utvecklade sina egna språk. De flesta av dessa papuanska språk har en extremt invecklad grammatik. Ja, Papua Nya Guinea är ett land med omkring 700 språk, inte dialekter!
År 1975 blev Papua Nya Guinea en oberoende nation inom Brittiska samväldet. Det är en parlamentarisk demokrati med den engelska monarken som statsöverhuvud men med en egen premiärminister. Även om engelska är det officiella språket i våra dagar, finns det många bland medlemmarna av de 700 språkgrupperna som talar ettdera av de två vanliga språken, hiri motu eller pidgin.
Ett nytt språk har tillkommit
Men tro det eller inte, för några år sedan var det ett ”språk” som fortfarande saknades i detta land med 700 språk. Vilket språk var det? Det var det ”rena språket” — bibelns sanning om Gud och hans rike. (Sefanja 3:9, NW) Detta nya språk kom till Papua Nya Guinea först i mitten av 1930-talet.
Det började år 1935, när Lightbearer, ett litet motordrivet segelfartyg som var bemannat med en besättning av Jehovas vittnen, lämnade Australien och slutligen lade till i Port Moresby på den sydöstra kusten av Papua Nya Guinea. Detta var första gången som befolkningen hörde ljudet av det ”rena språket” — de hörde bokstavligt talat budskapet om Guds rike, när det framfördes via en högtalarutrustning på däcket på Lightbearer.
Det dröjde emellertid ända till år 1951, innan detta ”rena språk” blev bättre känt och använt. Från och med det året fanns det vittnen från Australien, Canada, Förenta staterna, Tyskland, England och Nya Zeeland som frivilligt begav sig till distriktet i Papua- och Nya Guinea-territorierna, som det då hette. Efter att ha vittnat för européerna där fann de snart medel och möjligheter att tala med de infödda papuanerna om Guds rike. Detta inbegrep att gå från hus till hus, något som krävde extra ansträngning, eftersom en del hus var byggda på pålar ovanför vattnet eller på land.
För att kunna undervisa om det ”rena språket” för denna mångspråkiga befolkning var vittnena från andra länder naturligtvis tvungna att lära sig åtminstone ett av de två vanliga språken, de så kallade handelsspråken. Detta löste inte alla deras problem, eftersom inget av dessa två språk var invånarnas modersmål, utan enbart språkliga blandningar som gjorde det möjligt för människor som talade olika språk att kommunicera. Och inte ens dessa två talades av alla på öarna. Vittnandet var därför en mödosam procedur som innebar att man måste tala med en person på ett av handelsspråken och sedan låta den personen översätta budskapet, så att det blev till nytta för de andra som var närvarande.
Vittnena tog också hjälp av grundläggande undervisningsmetoder, till exempel att rita enkla bilder på en svart tavla eller på något annat material som fanns till hands. Med tiden blev biblisk litteratur och bibliska tidskrifter tillgängliga på handelsspråken hiri motu och pidgin. Broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! på dessa två språk har varit särskilt användbar i fråga om att lära öborna det ”rena språket”.
Kunglighet lyssnar till det ”rena språket”
Jesus Kristus sade att hans lärjungar skulle ”ställas inför landshövdingar och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem”. (Markus 13:9) Den 9 augusti 1984 fick några missionärer bland Jehovas vittnen på Manusön tillfälle att vittna för en kunglighet, fastän under trevligare omständigheter. Den dagen besökte prins Charles, arvingen till Storbritanniens tron, denna ö.
I sina utsmyckade kanoter eskorterade representanter för titanstammen prins Charles från fartyget till en plats på stranden, som låg tvärs över gatan från missionärshemmet sett. Efter att ha hälsats av ett hundra dansare och efter att ha blivit krönt till ”hövding” övervarade han en lunch, till vilken premiärministern på Manusön hade inbjudit missionärerna. När prinsen frågade dem vad de gjorde på ön, avgav de med glädje en kortfattad redogörelse för vad deras arbete gick ut på. De gladde sig över att få tillfälle att upplysa honom om att Jehova Gud har vittnen även på den avlägsna Manusön.
I förbigående sagt har den kvinnliga ämbetsman som presenterade missionärerna för prins Charles själv läst boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Vid ett och annat tillfälle har hon också tittat in på missionärshemmet för att prata bort en stund över en kopp kaffe och en tårtbit.
Ett nytt språk för en politiker
En affärsman på Nya Guinea var engagerad i politik och i Lutheranska kyrkan. Den kyrka på hans ort som han var med i var emellertid så splittrad att de två pastorerna, som var fiender till varandra, bildade två klaner, som bekämpade varandra i nästan ett år med pil och båge, spjut och krigssköldar. Striderna lämnade nio människor döda efter sig och många sårade. Mannen bestämde sig för att lämna Lutheranska kyrkan men visste inte vart han skulle gå för att finna sant endräktiga kristna. ”Inte till Jehovas vittnen, för de är falska profeter”, tänkte han.
Han lutade fortfarande åt denna uppfattning, när en grupp Jehovas vittnen på orten hörde sig för om de kunde få hyra hans buss för att kunna åka till en områdessammankomst. Av affärsskäl gick han med på detta och körde till och med bussen själv. Han var med under söndagens program och tog djupt intryck av den frid och ro som rådde där och av den spända uppmärksamheten hos åhörarna — vuxna och barn — som slog i sina biblar och följde med talarna i resonemanget. Han blev ännu mer imponerad under lunchtimmen, när han såg de lyckliga vittnena tålmodigt köa för sin måltid och iakttog hur de vita och talarna inväntade sin tur liksom de andra och åt samma mat. Under de sex timmar som hemresan tog hörde han vittnena lyckligt sjunga Rikets sånger. ”Vilken kontrast till de krigförande lutheranerna!” tänkte han.
Denne man gick med på att studera bibeln tillsammans med ett vittne på hans ort, men i hemlighet för att inte väcka anstöt hos sina lutheranska medtroende. Han byggde emellertid snabbt upp den andliga styrka han behövde för att både gå ur kyrkan och avsäga sig sina politiska uppdrag. Han och hans hustru genomgick ”förändringen till ett rent språk” och började ”åkalla Jehovas namn för att tjäna honom skuldra vid skuldra” tillsammans med hans endräktiga vittnen. — Sefanja 3:9, NW.
Fortfarande mycket undervisning att utföra
Vilket underbart arbete som har blivit utfört av missionärerna och andra vittnen som frivilligt har kommit från andra länder för att undervisa om det ”rena språket” i Papua Nya Guinea! Från enbart två förkunnare år 1951 har antalet predikare och undervisare som är vittnen vuxit till drygt 1.800, av vilka de flesta nu kommer från den lokala befolkningen.
Dessa vittnen från området är en källa till uppmuntran för dem som har kommit från andra länder för att tjäna här. En engelsk broder som bor på ön Bougainville skriver: ”En av de mest uppmuntrande sakerna som driver oss att fortsätta att tjäna Jehova här är att se hur våra bröder från Papua Nya Guinea fortsätter att tjäna Jehova troget, ofta under mycket svåra förhållanden. Många av dem har inga egna hem, utan måste bo hos släktingar. Ofta måste de gå långa sträckor i mycket varmt väder eller i kraftigt regn för att komma till möten eller gå ut i tjänsten på fältet. En av våra systrar här bor ute i bushen. För att spara tid när hon träffar oss för gatuvittnande transporterar hennes man henne över en flod på en stor innerslang tillsammans med hennes lilla dotter och hennes spädbarn.”
Det finns ännu mycket undervisningsarbete att utföra bland den lokala befolkningen. Intresset finns där. Detta framgår av det faktum att 10.235 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död år 1987. Men det behövs mer hjälp för att vittnena skall kunna ta hand om allt detta intresse för det ”rena språket”. Som ett utländskt vittne, som kom hit för att tjäna där behovet var större, uttryckte saken: ”Mitt hjärta värker vid tanken på det stora antalet intresserade människor i dessa avsides liggande byar i bushen i Papua Nya Guinea. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med arbetare här på fältet. Det råder sannerligen ett stort behov i denna del av världen. Vi vet att Jehova är medveten om detta och att han kommer att göra anordningar för att ta hand om dessa sanningshungrande människor.”
Hur förhåller det sig med dig? Skulle du vilja ha del i att undervisa om det ”rena språket” i detta land med 700 språk?
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
AUSTRALIEN
PAPUA NYA GUINEA
Manus
Port Moresby
Bougainville