Torsdagsön får höra de goda nyheterna
MEDAN flygplanet cirklar runt, är allt vi kan se en anhopning öar av olika former och storlekar mitt i det blågröna havet. Det är dags för landning, och vi ser landningsbanan — så liten den är, men vilken lättnad!
Vi har landat på Horn Island. Efter en bussfärd till kajen förs vi av en liten färja till Torsdagsön, centrum bland öarna i Torres’ sund. Dessa öar ligger utspridda som klivstenar från norra spetsen av Queensland i Australien och hela vägen till Papua Nya Guinea.
Under den varma, fuktiga årstiden (från januari till maj) är allting grönt och frodigt. Våldsamma cykloner uppstår ibland och gör överfärden mellan öarna farlig. Som en motvikt är torka och damm det normala under året i övrigt.
Goda nyheter når dessa öar
Det var år 1938 som Sällskapet Vakttornets 16 meter långa segelfartyg Lightbearer (Ljusbäraren) gjorde ett kort uppehåll på dessa öar på sin färd till Nederländska Indien (nu Indonesien). Ombord befann sig sju Jehovas vittnen, som var ivriga att dela med sig av bibelns budskap om ett hopp för framtiden.
En av kristenhetens missionärer anlände emellertid samtidigt, utan att dessa bröder visste om detta. Han sade till öborna att de inte skulle lyssna på vittnena och inte heller ta emot någonting av deras litteratur. Men när bröderna kom till hans hem och talade med honom, skaffade han sig fyra böcker. Några av öborna såg detta, och därför tänkte de: ”Om han kan skaffa sig dem, varför kan då inte vi göra det?” Samma kväll, medan de andra vittnena visade diabilder, satt en broder utanför med kartonger med böcker. Gång på gång dök en hand med pengar upp i mörkret, och en röst bad om en bok. På bara en timme lämnades 200 böcker på detta sätt! Senare försökte missionären utan framgång använda de böcker han hade skaffat sig som bevismaterial i en anklagelse mot vittnena.
En församling bildas
Dessa första frön av sanning blev inte vattnade under lång tid. Inte förrän i slutet av 1950-talet anlände ytterligare hjälp till dessa isolerade öar. Två heltidsförkunnare sändes dit av Sällskapet Vakttornet. De följdes av familjen Rudd, som bestod av tre personer och kom för att tjäna där behovet var större. Snart bildades en liten församling på Torsdagsön.
Det var svåra tider med knappt några bostäder att få tag i, och det förekom kraftigt motstånd från myndigheterna och från de etablerade religionerna. I början höll församlingen möten i ett litet rum precis ovanför ugnarna till ett bageri. Föreställ dig hur varmt detta blev där i tropikerna!
Vittnena, som insåg behovet av att bevara sig andligen starka, föresatte sig att vara med vid en sammankomst i en kustort på Australiens fastland omkring 1.300 kilometer därifrån. Eftersom de inte hade några pengar till en flygresa, sökte de under bön vägledning om ett annat sätt att komma till sammankomsten.
Först köpte bröderna en gammal pärlfiskebåt, som saknade motor, propeller, segel och ankare. De letade bland övergivna båtar och fann slutligen en båt med en stor femcylindrig dieselmotor och en växellåda. Bröderna köpte denna båt, och de gladde sig åt att få tag i segel, ankaren och en hel del annan utrustning. Men det fanns fortfarande ingen propelleraxel och ingen propeller.
Broder Rudd frågade ägaren till ett mindre båtvarv om han kunde få se sig omkring. Ägaren sade på skämt att om brodern kunde hitta en propelleraxel någonstans inom området, kunde vittnena få den. Till ägarens förvåning hittade man en propelleraxel. När broder Rudd gick i tjänsten från hus till hus en förmiddag några dagar senare, sparkade han till någonting i det höga gräset. Det var en propeller som visade sig passa deras båt precis!
Efter att ha gjort i ordning farkosten var församlingen på 25 personer redo för den sju dagar långa resan. När de gav sig i väg, uttalade häxdoktorn på deras ö en ”förbannelse” över dem. En kväll strandade båten på ett rev. Bröderna passade på att utnyttja tiden till att fånga ett förråd av fisk. När tidvattnet steg på morgonen, kom båten flott, men de var tvungna att länspumpa under återstoden av färden.
När de kom fram till Townsville i Australien, möttes de av en rik varvsägare. Han hade tydligen läst en artikel i en dagstidning om deras ansträngningar att vara med vid sammankomsten, och han hade känt sig manad att hjälpa bröderna. Han insisterade på att få reparera skadan på båten, trots att de varken hade råd med att betala eller tid att hjälpa till med reparationen, eftersom de skulle vara på sammankomsten. Senare blev de skyldiga endast 40 pund (omkring 500 kronor) i stället för de 500 pund (omkring 6.500 kronor) som kunde ha varit rimligt.
De andra öarna uppsöks
Tack vare Jehovas vägledning har budskapet om Riket också nått de yttre öarna. Bröderna Rod Anderson och Allan Webster, som flyttade till Torsdagsön för några år sedan, har till exempel använt sin båt, när de vittnat på andra öar. Hittills har det blivit predikat på 12 av de 17 bebodda öarna.
En utmärkt möteslokal
Bröderna undrade emellertid länge över om de någonsin skulle få en egen Rikets sal på Torsdagsön. De fick dock bevis på Jehovas verksamma kraft. Broder Graham Keen, en skicklig byggmästare, flyttade dit i september 1983 för att hjälpa till med att uppföra en Rikets sal. Ett antal australiska församlingar hade frikostigt nog ställt upp med det material som behövdes för byggnaden. Materialet stuvades i containrar och skeppades i väg från Cairns i Queensland. Öborna blev förvånade över att se denna hög med byggnadsmaterial på den dittills tomma jordbiten. Det tog bara 140 arbetsdagar att fullborda Rikets salen och en lägenhet på baksidan. Det var 120 glada personer närvarande den dag då den nya Rikets salen överlämnades.
Föreställ dig hur lyckliga alla vittnena var över att få denna nya Rikets sal, som kan tjäna som centrum för arbetet med att sprida de goda nyheterna på öarna i Torres’ sund. Med hjälp av Jehovas ande gläder de sig över att förkunna Jehova Guds lov. — Jesaja 42:12.