Exakt kunskap om Gud och hans Son leder till liv
”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — JOHANNES 17:3.
1. Varför är det så viktigt med exakt kunskap om Gud och Jesus Kristus?
DET är livsviktigt med exakt kunskap om Gud och om hans Son, Jesus Kristus, för dem som önskar evigt liv. ”[Guds] ... vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” (1 Timoteus 2:4) En sådan kunskap från Guds inspirerade ord, bibeln, kommer att göra oss rustade att veta vem Gud är och vilka förpliktelser vi har mot honom. (2 Timoteus 3:16, 17; 1 Johannes 2:17) Den gör också att vi rätt kan identifiera Jesus Kristus och vårt förhållande till honom. — Psalm 2:12; Filipperna 2:5—11.
2. Vad kan brist på exakt kunskap leda till?
2 Utan exakt kunskap kan vi bli snärjda av falska läror, som främjats av Guds motståndare, Satan, djävulen, vilken ”är en lögnare och lögnens fader”. (Johannes 8:44) Om en lära motsäger Guds ord och är en lögn, då misskrediterar det Jehova att man tror på den och undervisar om den, och detta för en i motsättning till honom. Vi måste därför rannsaka Skrifterna för att rätt kunna skilja sanning från lögn. (Apostlagärningarna 17:11) Vi önskar inte bli lika dem som alltid är ”i färd med att lära och ändå aldrig i stånd att komma till exakt kunskap om sanningen”. — 2 Timoteus 3:1, 7.
3. Vad är bibelns klara och tydliga lära om Gud, Jesus Kristus och den heliga anden?
3 Som vi har sett i föregående artikel är treenighetsläran inte en biblisk lära. I sitt eget ord talar Gud tydligt och klart om för oss att han är Skaparen av allt och att hans första skapelse i himmelen var hans Son. (Uppenbarelseboken 4:11; Kolosserna 1:15, 16) Gud sände sin Son till jorden som människa för att tillhandahålla det lösenoffer, som tjänade som grunden för förlåtelse av mänsklighetens synder, och för att ge uppriktiga människor ytterligare upplysningar om Gud och hans uppsåt. (Matteus 20:28; Johannes 6:38) Men den enkla och klara läran att Gud och Kristus är två skilda personer och att den heliga anden inte är någon person, utan är Guds verksamma kraft, har århundradena igenom förvrängts och vantolkats. Treenighetsläran har i stället blivit kristenhetens fundamentala lära.
”Jag och Fadern är ett”
4. Varför är kyrkosamfundens påstående om Johannes 10:30 inte sant?
4 Trots att Johannes 10:30 inte omnämner någon tredje person, citerar kyrkosamfunden ofta den versen för att försöka stödja treenigheten. Jesus säger där: ”Jag och Fadern är ett.” Men menade Jesus att han var Gud den allsmäktige själv, bara i en annan gestalt? Nej, så kan det inte vara, eftersom Jesus alltid sade att han var Guds Son, underordnad och undergiven Gud. Vad menade då Jesus i Johannes 10:30?
5, 6. a) I vilken bemärkelse menade Jesus att han och hans Fader var ett? b) Hur belyses detta i förbindelse med Jesu lärjungar?
5 Jesus menade att han var ett i tanke och uppsåt med sin Fader. Detta framgår av Johannes 17:21, 22, där Jesus bad till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss, ... för att de må vara ett alldeles som vi är ett”. Bad Jesus att alla hans lärjungar skulle bli en enda person? Nej, han bad att de skulle vara endräktiga, ha samma sinne och uppsåt, precis som Jesus och Gud hade.
6 Samma tanke uttrycks i 1 Korintierna 1:10, där Paulus säger till de kristna: ”Nu förmanar jag er ... att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” När Jesus sade att han och hans Fader var ett, menade han således inte att de var samma person, lika lite som han menade att hans lärjungar var samma person, när han sade att de skulle vara ett.
Vem var ”Ordet”?
7. a) Vad påstår kristenheten om Johannes 1:1? b) Vad är det i Johannes 1:1 som omedelbart visar att det här inte är fråga om någon treenighet?
7 Men hur är det då med Johannes 1:1, som i Konung Jakobs översättning och i 1917 års svenska översättning lyder: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”? Johannes 1:14 talar om för oss att ”Ordet blev kött och bodde ibland oss”. Kristenheten hävdar att detta ”Ord” (grekiska: ló·gos), som kom till jorden som Jesus Kristus, var den allsmäktige Guden själv. Men lägg märke till att till och med i Konung Jakobs översättning lyder Johannes 1:1: ”Ordet var hos Gud.” Någon som är hos en annan person är inte densamme som den andre personen. Så även av dessa översättningar framgår det att det är två skilda personer. Dessutom nämns inte alls någon tredje person i en treenighet.
8. Hur återger vissa andra översättningar av bibeln den senare delen av Johannes 1:1?
8 När Konung Jakobs översättning och 1917 års svenska översättning i senare delen av Johannes 1:1 säger att ”Ordet var Gud”, så säger andra översättningar något annat. Här följer några exempel:
1808: ”och ordet var en gud” — The New Testament, in an Improved Version, Upon the Basis of Archbishop Newcome’s New Translation: With a Corrected Text, London.
1864: ”och en gud var Ordet” — The Emphatic Diaglott, av Benjamin Wilson, New York och London.
1935: ”och Ordet var gudomlig” — The Bible—An American Translation, av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed, Chicago.
1935: ”Logos var gudomlig” — A New Translation of the Bible, av James Moffatt, New York.
1975: ”och en gud (eller av ett gudomligt slag) var Ordet” — Das Evangelium nach Johannes, av Siegfried Schulz, Göttingen, Tyskland.
1978: ”och en gudlik sort var Logos” — Das Evangelium nach Johannes, av Johannes Schneider, Berlin.
1979: ”och en gud var Logos” — Das Evangelium nach Johannes, av Jürgen Becker, Würzburg, Tyskland.
Och år 1950 återgav New World Translation of the Christian Greek Scriptures, utgiven av Sällskapet Vakttornet i New York, uttrycket med ”och Ordet var en gud”.
9. Vad står i den grekiska texten före den första förekomsten av substantivet the·ós (gud) i Johannes 1:1, som visar att detta ord åsyftar den allsmäktige Guden?
9 Stämmer sådana översättningar med den grekiska grammatiska konstruktionen i Johannes 1:1? Ja, det gör de. Det grekiska substantivet the·ós (gud) förekommer två gånger i Johannes 1:1. Första gången åsyftar det den allsmäktige Guden, hos vilken Ordet var — ”och Ordet [ló·gos] var hos Gud [en form av the·ós]”. Det första the·ós föregås av en form av den grekiska bestämda artikeln ho. Substantivet the·ós, med den bestämda artikeln ho framför sig, pekar på en särskild identitet, i detta fall den allsmäktige Guden — ”och Ordet var hos Gud[en]”.
10. Vad visar utelämnandet av artikeln ho vid den andra förekomsten av the·ós i Johannes 1:1?
10 Men i den senare delen av Johannes 1:1 återger sådana översättningar som de som räknades upp i paragraf 8 det andra the·ós (ett substantiv i predikativ ställning) med ”gudomlig” eller ”en gud” i stället för med ”Gud”. Varför det? Därför att det andra the·ós är ett singulart substantiv i predikativ ställning som i grekiskan står före verbet och utan den bestämda artikeln ho. I denna vers pekar en sådan meningsbyggnad på ett kännetecken eller en egenskap hos subjektet. Den framhäver Ordets natur: att han var ”gudomlig”, ”en gud”, men inte den allsmäktige Guden. Detta stämmer med alla de skriftställen som visar att ”Ordet” var Guds talesman, sänd till jorden av Gud. Som Johannes 1:18 förklarar: ”Ingen människa har någonsin sett Gud; den enfödde guden [Sonen skapad i himmelen av den allsmäktige Guden], som befinner sig på platsen vid Faderns bröst, denne har [kommit till jorden som människan Jesus och har] utförligt beskrivit honom [den allsmäktige Guden].”
11. Vilket bibliskt exempel finns det på att översättarna lägger till artikeln ”en”, där det inte finns någon sådan i grekiskan, och varför gör man detta?
11 Det finns många andra bibelverser, där de som översätter från grekiska till andra språk sätter in artikeln ”en” framför substantivet i predikativ ställning, trots att det inte finns någon artikel i grekiskan. Detta tillägg av artikeln i översättningen får fram subjektets kännetecken eller egenskaper. I Markus 6:49, där det berättas att lärjungarna såg Jesus vandra på vattnet, säger till exempel Konung Jakobs översättning: ”De antog att det hade varit en ande” (grekiska: fán·ta·sma). Nya Världens översättning återger frasen mer korrekt, när den säger att lärjungarna tänkte: ”Det är en synvilla!” På samma sätt visar den korrekta översättningen av Johannes 1:1 att Ordet inte var ”Gud”, utan var ”en” gud.
12. Vilken liknande användning av den obestämda artikeln ”en” finner vi i Johannes 8:44?
12 Två liknande exempel finner vi i Johannes, kapitel 8, vers 44. Där säger Jesus, när han talar om djävulen: ”Denne var en mördare då han började. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” I den ursprungliga grekiskan står i likhet med förhållandet i Johannes 1:1 substantivet i predikativ ställning (”mördare” och ”lögnare”) före verbet och utan artikel i båda dessa uttryck. I båda fallen beskrivs en egenskap eller ett kännetecknande drag hos djävulen, och i översättningar till många moderna språk måste man sätta till den obestämda artikeln (”en”) för att förmedla detta. Därför återger 1917 års svenska översättning dessa uttryck på följande sätt: ”Han har varit en mandråpare ..., han är en lögnare, ja, lögnens fader.” — Se också Markus 11:32; Johannes 4:19; 6:70; 9:17; 10:1, 13, 21; 12:6.
”Min Herre och min Gud!”
13, 14. Varför kunde Tomas kalla Jesus ”min Gud” utan att mena att Jesus var Jehova?
13 Anhängare av treenighetsläran citerar också Johannes 20:28 för att stödja sina påståenden. Där sade Tomas till Jesus: ”Min Herre och min Gud!” Som vi har sett här ovan finns det inte något att invända mot att Tomas talade om Jesus som en gud. Detta skulle stämma med det förhållandet att Jesus i sin föremänskliga tillvaro verkligen var en gud, dvs. en mäktig gudomlig person. Och sedan sin död och uppståndelse till himmelskt liv har han verkligen varit detta. Jesus citerade till och med från psalmerna för att visa att mäktiga människor tilltalades som ”gudar”. (Psalm 82:1—6; Johannes 10:34, 35) Aposteln Paulus konstaterade att det fanns ”många ’gudar’ och många ’herrar’”. (1 Korintierna 8:5) Satan kallas rentav ”denna tingens ordnings gud”. — 2 Korintierna 4:4.
14 Kristus intar en mycket högre ställning än vad både ofullkomliga människor och Satan gör. Om sådana kan omnämnas som ”gudar”, så kan helt visst Jesus omnämnas som en gud, och det blev han också. På grund av sin unika ställning i förhållande till Jehova är Jesus ”den enfödde guden” (Johannes 1:18), en ”Väldig Gud” (Jesaja 9:6, NW) och ”en gud” (Johannes 1:1). Det var alltså inte något fel i att Tomas talade om Jesus på det sättet. Tomas sade att Jesus var en gud för honom, en gudomlig, mäktig person. Men Tomas sade inte att Jesus var Jehova, och därför sade han ”min” Gud och inte ”Guden”.
15. Hur identifierar Johannes 20:31 tydligt vem Jesus är?
15 Bara tre verser längre fram, i Johannes 20:31, förklarar bibeln: ”Men dessa har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är den Smorde, Guds Son.” Detta jagar bort all ovisshet om vad Tomas kan ha menat. Bibelskribenten Johannes säger tydligt att Jesus är Guds Son, inte den allsmäktige Guden själv.
Inte jämlik Gud
16. Vilket påstående gjorde judarna, och hur vederlade Jesus det?
16 Ett annat skriftställe som kyrkosamfunden använder är Johannes 5:18. Det heter där att judarna önskade döda Jesus, därför att han ”också kallade Gud sin egen Fader och så gjorde sig jämlik Gud”. Vem var det som sade att Jesus gjorde sig jämlik Gud? Inte Jesus. Han reder ut detta redan i nästa vers (19) genom att säga: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra.” Jesus påstod således inte att han var den allsmäktige Guden eller jämlik honom. Han visade judarna att de hade fel och att han inte var Gud, utan att han var Guds Son och att han som Guds talesman inte kunde göra något av eget initiativ. Kan vi tänka oss att universums allsmäktige Gud skulle säga att han inte kunde göra något av eget initiativ? Judarna kom alltså med en anklagelse, och Jesus vederlade den.
17. a) Vad vittnar Guds eget inspirerade ord tydligt om, när det gäller Jehovas, Jesu Kristi och den heliga andens identitet? b) Vad måste man göra med alla skriftställen som treenighetens anhängare kan peka på i ett försök att försvara sin tro?
17 Guds vittnesmål i sitt eget inspirerade ord, Jesu vittnesmål och lärjungarnas vittnesmål utgör således överväldigande och tydliga bevis för att den allsmäktige Guden och Jesus Kristus är två skilda personer, Fader och Son. Detta bevismaterial visar också tydligt att den heliga anden inte är den tredje personen i någon treenighet, utan att den är Guds verksamma kraft. Det är meningslöst att rycka skriftställen ur sitt sammanhang eller att försöka vränga till eller vantolka dem för att stödja treenigheten. Alla sådana skriftställen måste bringas i samklang med vad bibeln i övrigt tydligt lär.
Varför utvecklades treenigheten?
18. Varifrån kom treenighetsläran?
18 Om du undersöker det som finns under rubriken ”Treenighetslärans historiska utveckling” på sidan 18, kommer du att lägga märke till att treenigheten har sina rötter i hedendomen. Den är inte någon biblisk lära, utan den antogs av kristenheten på 300-talet. Men långt dessförinnan fanns det treenigheter i det forntida Babylon, Egypten och andra länder. Kristenheten införlivade således en hednisk uppfattning i sin lära. Detta skedde på initiativ av den romerske kejsaren Konstantin, som inte var intresserad av sanningen i den här saken, utan önskade konsolidera sitt välde bestående av både hedningar och avfälliga kristna. Långt ifrån att vara en utveckling av en kristen lära var treenigheten ett bevis på att kristenheten hade avfallit från Kristi lära och i stället hade antagit hedniska läror.
19. Varför utvecklades treenighetsläran?
19 Varför skulle en sådan lära utvecklas? Det tjänar helt visst inte Guds intressen att man gör honom själv, hans Son eller hans heliga ande förvirrande och mystiska. Och det tjänar inte människors intressen att de blir förvirrade. I stället är det så att ju mer förvirrade människor blir om Gud och hans uppsåt, desto bättre passar detta Satan, djävulen, Guds motståndare, denna världens gud, som verkar för att förblinda de icke troendes sinnen. (2 Korintierna 4:4) Eftersom en sådan lära får det att verka som om endast teologer kan förstå bibelns lära, passar den också kristenhetens religiösa ledare. Detta hjälper dem att behålla sitt grepp om den stora massan.
20. a) Vad är den enkla sanningen om treenigheten? b) Vad kommer det att betyda för oss att inhämta exakt kunskap om befriande sanningar?
20 Och ändå är sanningen om detta ämne så enkel att ett barn kan förstå den. En liten pojke vet att han inte är densamme som sin far, utan att de är två skilda individer. Detta är också vad det betyder, när bibeln säger att Jesus Kristus är Guds Son. Detta är den enkla sanningen, medan däremot treenighetsläran inte är sann, utan är en lögn. Den måste således ha sitt ursprung hos honom ”som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9) Men de enkla uppfriskande sanningarna om Gud, om hans Son, Jesus Kristus, och om Guds mäktiga heliga ande befriar människor från slaveri under falska läror, som har sina rötter i hedendomen och som har Satan som upphovsman. Som Jesus sade till uppriktiga sanningssökare: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Att man inhämtar exakt kunskap om befriande sanningar och också handlar därefter ”betyder evigt liv”. — Johannes 17:3.
Hur skulle du svara?
◻ Varför är det så viktigt med exakt kunskap om Gud och hans Son?
◻ Vad menade Jesus när han sade: ”Jag och Fadern är ett”?
◻ Hur skiljer Johannes 1:1 mellan Ordet och Gud?
◻ Varför kunde Tomas med rätta kalla Jesus ”min Gud”?
◻ Hur uppkom treenighetsläran, och vem är dess upphovsman?
[Ruta på sidan 18]
Treenighetslärans historiska utveckling
Så här sägs det på sidan 928 i band 11 av The New Encyclopædia Britannica, 1985, Micropædia, under rubriken ”Treenighet”: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga Gamla testamentets Shema [läs: shemạ]: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.’ (5 Mos. 6:4)” I detta uppslagsverk heter det också: ”Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många strider. ... Kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställde den avgörande formuleringen av denna lära i sin bekännelse att Sonen är ’av samma väsen ... som Fadern’, även om det sades mycket litet om den Heliga Ande. ... Mot slutet av 300-talet ... antog treenighetsläran i allt väsentligt den form som den har behållit sedan dess.”
På sidan 299, band 14, erkänner New Catholic Encyclopedia, 1967 års upplaga: ”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. ... Bland de apostoliska fäderna fanns det inte något som ens avlägset liknade en sådan mentalitet eller ett sådant perspektiv.”
Treenighetsläran är således inte bibelenlig, men år 325 antogs den officiellt vid kyrkomötet i Nicaea. Läran införlivade en hednisk uppfattning som hade uppkommit långt innan i det forntida Babylon och Egypten och som också fanns i andra länder. På sidan 595 i The Story of Civilization: Part III, konstaterar historikern Will Durant följande: ”Kristenheten avlivade inte hedendomen; den antog den. ... Tankarna om en gudomlig treenighet kom från Egypten.”
På sidorna 793 och 794 i An Encyclopedia of Religion, redigerad av Vergilius Ferm, utgiven år 1964, räknar man under ordet ”treenighet” upp de babyloniska, buddistiska, hinduiska, nordiska och taoistiska religionernas treenigheter, såväl som andra religioners och kristenhetens treenighet. Den nämner till exempel att ”den stora triaden” i Indien ”inbegriper Brahma, skaparen, Vishnu, uppehållaren, och Shiva, förstöraren. Dessa representerar tillvarons cykel, precis som den babyloniska triaden med Anu, Enlil och Ea representerar elementen, luft, vatten och jord.”
British Museum i London har artefakter som visar forntida treenigheter, till exempel Egyptens Isis, Harpokratēs och Neftys. En publikation om museets avdelning för medeltida och senare antikviteter nämner följande, som var inristat på forntida smycken: ”På framsidan: de egyptiska gudarna Horus-Baït (med falkhuvud), Buto-Akori (ormen) och Hathor (med grodhuvud). På baksidan: den grekiska versen ’En enda Baït, en enda Hathor, en enda Akori; dessas makt är en. Hylla världens fader, hylla den treformade guden!’ Gudarna är således identifierade som tre manifestationer av en enda makt, antagligen solguden.”
Historien bekräftar att treenigheten lånades från hedningar och fanns århundraden innan Jesus kom till jorden. Långt efter hans död främjades den av dem som hade påverkats av hedniska filosofier och som hade avfallit från den sanna tillbedjan av Gud såsom den lärdes av Jesus och apostlarna.
[Bild på sidan 16]
Jesus bad om att hans lärjungar skulle vara ett i tanke och uppsåt, precis som han och hans Fader var ett