Religiösa traditioner — Är de förenliga med sann tillbedjan?

”SALGA, salga, salga!” (”Kom ut, kom ut, kom ut!”) Detta klagande rop skär genom nattmörkret på en kyrkogård på ön Janitzio i sjön Pátzcuaro i Mexico. Det är en gudfruktig taraskindian som anropar sina döda släktingar med hjälp av en skriven bön. ”Må den heliga rosenkransen bryta de bojor som binder er”, ber han.

Det är de dödas dag. Från de tidiga morgontimmarna har kvinnor och barn prytt familjegravarna med blomblad och dekorerade träramar. De har placerat offergåvor bestående av frukter och bakverk framför gravarna. Och nu trotsar de nattkylan för att recitera böner eller under tystnad vaka vid graven i det svaga ljuset från tusentals flämtande ljus som tänts för de dödas skull.

Denna scen, som för en utomstående kan förefalla egendomlig eller rentav bisarr, är för dessa människor en gammal och ärevördig religiös tradition: det katolska firandet av Alla själars dag. I många latinamerikanska länder flockas tusentals troende traditionsenligt till kyrkogårdarna och frambär skrivna böner och gåvor för sina döda anförvanter.

I Latinamerika är också många traditioner förknippade med religiösa bilder och beläten. Bilder av Kristus och Maria är mycket vanliga och pryder de flesta hem och butiker. Om du kliver på en buss, så kommer du säkert att finna små bilder av Maria uppsatta ovanför förarstolen. Små statyer av Maria, prydda med blinkande kulörta lyktor i stället för ljus, finns till och med uppsatta över mittgången i bussen.

I Colombia kan man i många städer se jättelika statyer av Kristus och Maria stirra ner på människorna från höga berg. Det berömda berget Monserrate kröns av en kyrka som är full av vördade bilder. Under vissa heliga veckor beger sig tusentals av Bogotás invånare upp till denna bergstopp, somliga krypande på sargade och blödande knän.

Helgonbilder, krucifix, kyrkliga högtider — allt sådant är en del av de religiösa traditioner som har blivit ett vedertaget levnadssätt för människor över hela världen. Dessa traditioner har gått i arv från generation till generation, och människor betraktar dem många gånger som heliga.

Att tillbe Gud i sanning?

Även om de flesta människor kanske aldrig ifrågasätter dessa traditioner, kan de för många som bekänner sig till den kristna läran utgöra ett verkligt dilemma. Trots allt sade ju Jesus Kristus själv: ”De sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning.” (Johannes 4:23) Men många religiösa traditioner härstammar faktiskt från, eller påminner åtminstone i hög grad om, icke-kristna religiösa riter. Alla själars dag är till exempel praktiskt taget identisk med den buddistiska högtiden ”ullambana”, en dag som ägnas åt ”uttryck av sonlig vördnad för avlidna förfäder och andarnas frigörelse från denna världens slaveri”. (The New Encyclopœdia Britannica) Kan man verkligen säga att de som följer sådana traditioner tillber Gud i sanning?

Somliga hävdar att dessa traditioner helgats genom att upptas av kyrkan. Så här uttryckte sig andra Vatikankonsiliet år 1965: ”Det är inte enbart genom de heliga Skrifterna som Kyrkan skaffar sig visshet om allting som har uppenbarats. Såväl den heliga traditionen som de heliga Skrifterna måste således accepteras och vördas med samma känsla av hängivenhet och aktning.”

Men hur är det då om det finns vissa fundamentala motsättningar mellan människogjorda traditioner och Guds inspirerade ord? För att få svar på denna fråga skall vi granska dessa traditioner i ljuset av bibelns råd och anvisningar.