Predikandet på det äldsta distriktet på jorden är en utmaning

HIMMELRIKET har kommit nära.” För de 370 förkunnarna av de ”goda nyheterna” i den nutida staten Israel har förkunnandet av detta budskap särskild betydelse. Varför det? Därför att det var här som budskapet om Riket först förkunnades av Jesus Kristus för omkring 2.000 år sedan. (Matteus 4:17; 24:14) Detta gör Israel till det äldsta distriktet på jorden där de goda nyheterna predikas.

Men ända från början har det varit en utmaning att predika på detta distrikt. Trots att det var många som visade intresse för Jesu budskap, var det få som gick längre än så. (Johannes 6:2, 66) I dag ligger utmaningen i att det finns så många olika slag av religioner, kulturer och politiska åsikter.

Det finns å ena sidan 2,2 miljoner araber. Bland dem finns namnkristna, utövande eller icke-utövande muslimer, medlemmar av den drusiska tron och avgjorda ateister. De är också grupperade i olika politiska riktningar, varav några är för upprättandet av en oberoende palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan.

Å andra sidan finns det 3,5 miljoner judiska israeler som också är uppdelade på många olika sätt. Några har invandrat från Marocko, Jemen, Irak och Syrien. Andra har kommit från Europa och Sovjetunionen. Ytterligare andra är från Indien, Nord- och Sydamerika, Etiopien, Sydafrika och andra områden. De lever i samhällen som har sin egen kultur och sina egna traditioner, förutom sin egen speciella tolkning av judendomen och hur den skall utövas.

Det finns till exempel en chefsrabbin för askenaserna (judarna från Europa) och en för sefarderna (judarna från Mellersta Östern). Även om flertalet visar livligt intresse för politiska frågor, finns det djupt religiösa judar som inte ens erkänner staten Israels existens och vägrar att betala skatt. Sedan finns det de som överlevt ”förintelsen” före och under andra världskriget. Många av dem plågas fortfarande av de prövningar de fått gå igenom, och de har var och en sin hjärtslitande historia att berätta. Vidare är det allt fler som bekänner sig vara ateister, och de har en mängd olika filosofiska uppfattningar. Den enda tråd som håller samman den judiska befolkningen är att den överlevt som folk och som politisk enhet.

Man möter utmaningen

Efter ett avbrott på mer än 1.800 år återupptogs predikandet om Riket här i liten skala år 1913. En ung man som var intresserad av bibeln började då så ut Rikets säd i Ramallah, omkring 15 kilometer norr om Jerusalem. Därifrån spreds de goda nyheterna till de araber som bodde i Beit-Jala och Haifa. En kort tid efter andra världskriget var det två systrar bland Jehovas vittnen med judisk bakgrund som återupptog arbetet i Tel Aviv och Jaffa. Nu finns det sex församlingar och två grupper av Jehovas vittnen verksamma i Haifa, Tel Aviv, Betlehem, Ramallah, Lod och Beersheba.

Att gå från hus till hus är fortfarande det effektivaste sättet att finna dem som är intresserade av de goda nyheterna, precis som det var för 1.900 år sedan. (Lukas 8:1; jämför Apostlagärningarna 5:42.) Jämfört med vissa andra länder är det faktiskt ett nöje att få vittna på det sättet här. I allmänhet är människor nyfikna på vårt budskap och bjuder därför in förkunnarna för att samtala om Riket. Denna nyfikenhet leder ofta till att vi får lämna tidskrifter och annan biblisk litteratur. Det händer ofta att denna litteratur går från granne till granne, vilket leder till att några lär känna sanningen i bibeln.

Men denna nyfikenhet blir ofta ett hot för det ömtåliga sanningsfröet i hjärtat hos de nya. (Matteus 13:20, 21) Grannar, vänner och särskilt religiösa ledare gör sitt yttersta för att pressa, förlöjliga, skrämma och i vissa fall fysiskt misshandla dem som visar intresse för budskapet om Riket. Det har lett till att några har förlorat arbetet, medan andra har fått se sina förbindelser med sina vänner och släktingar skäras av. De som står fasta och blir Jehovas vittnen måste uthärda eldsglödande motstånd. — Jämför Johannes 9:22.

Motstånd kommer också på andra sätt. Vittnen med judisk bakgrund har angripits av en pöbel. Avdelningskontoret i Tel Aviv och Rikets salarna i Tel Aviv och Haifa har varit måltavla för mordbrännare. Och både arabiska och judiska vittnen pressas nu hårt för att ta ställning i den politiska dispyten om upprättandet av en palestinsk stat. Bröderna bevarar sig neutrala i sådana frågor och förklarar taktfullt att ingen mänsklig makt kan lösa den plågade mänsklighetens problem. Vittnena efterliknar i stället sin ledare, Jesus Kristus, och pekar på Guds rike som den enda lösningen. — Johannes 17:16; 18:36.

Rikets frukt frambringas

Trots att detta äldsta distrikt när det gäller vittnandet innebär sådana utmaningar frambringar de ”som hör ordet och fattar innebörden” Rikets frukt på denna åker. (Matteus 13:23) ”Det finns människor som törstar efter sanningen och älskar rättfärdighet och som bokstavligen söker finna den”, konstaterade en erfaren heltidsförkunnare. ”De låter sig inte påverkas av andras åsikter och påtryckningar. När tillfället att lära känna sanningen ges, griper de snabbt tag om det.” Många erfarenheter vittnar om detta.

Benvenida uppfostrades i ett kloster i Grekland, och något som gjorde ett djupt intryck på henne var det som bibeln säger om ”den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad”, nämligen att man skall ”se till föräldralösa och änkor i deras betryck och ... bevara sig utan fläck från världen”. (Jakob 1:27) Som ung judisk flicka upplevde hon ingenting annat än ”katastrof efter katastrof”, som hon uttryckte det. Hon fick uthärda svårigheterna under nazistockupationen och ett inbördeskrig, i vilket hon förlorade sin man. Men hennes hopp att finna människor som är ärliga och inte skrymtaktiga minskade aldrig.

Benvenida flyttade till Israel år 1949 och fortsatte att verka som barnmorska tills hon pensionerades år 1974. ”Under alla dessa år”, sade hon, ”fortsatte jag att fråga mig själv: ’Var finns dessa goda och ärliga människor som bibeln beskriver? Var finns rättvisa i den här världen?’” Hon började engagera sig i judendomen, gick i en synagoga och höll sabbaten och olika helgdagar. Men skvallrandet och småträtandet bland medlemmarna i den församling hon tillhörde gjorde att hon hungrade alltmer efter ”den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad”.

Till sist, år 1985, då Benvenida gjorde ett av sina årliga besök vid en hälsobrunn i Grekland, började en kvinna som var ett vittne och som var där för att få behandling samtala med henne. En lång diskussion följde. Samma kväll var Benvenida med vid sitt första möte i Rikets sal där på orten, och den värme och uppriktighet som bröderna och systrarna visade gjorde ett djupt intryck på henne.

Benvenida fortsatte att studera när hon kom tillbaka till Israel, och omkring ett och ett halvt år senare blev hon döpt som symbol av sitt överlämnande åt sanningens Gud, Jehova. ”Äntligen”, sade hon, ”fann jag efter alla dessa år och vid en ålder av 70 år de anspråkslösa och ödmjuka människor som bibeln talar om och som behandlar mig som en människa. Nu är varje dag som jag är vid liv en glädjerik och meningsfylld dag!”

Moshe var en annan sanningssökare som bara väntade på att få höra ”den rätte herdens” röst. (Jämför Johannes 10:14—16.) Trots att Moshe alltid tyckt om bibeln, var det genom ett exemplar av ”Nya testamentet” som hans bror tänkte kasta som han fick kunskap om Jesus Kristus, och det han lärde sig gjorde ett djupt intryck på honom. En tid senare följde Moshe med sin arbetskamrat till det bibelstudium som hon hade tillsammans med ett vittne, och han följde också med och lyssnade till ett föredrag som en besökande talare höll. ”Det här är vad jag alltid har velat höra!” utbrast han efter detta första möte.

Moshe gjorde snabba framsteg, trots att det gick lite trögt i början. Inom sex månader var han döpt. Men hans framsteg ledde till att hans familj och i synnerhet hans hustru började motstå honom. Och krisen kom då han, som äldste sonen i familjen, vägrade att ta del i de ceremoniella bönerna vid sin fars begravning. Dessutom sade vänner och släktingar till hans hustru att hon måste ”göra något snabbt” innan han skrev över allting på församlingen. ”Jag dämpade hennes fruktan genom att erbjuda att lägenheten skrevs i hennes namn”, kommenterade Moshe. Och genom att planera sin tid rätt har han lyckats bevara en lycklig balans mellan sina ansvarsuppgifter i familjen och i församlingen.

Men det är inte alla släktingar som motstår sanningen. Nehai delade med sig av det hon hade lärt sig från bibeln åt sin man, Hanna, som då var mycket aktiv inom politiken. Det dröjde inte länge förrän de båda insåg att Guds rike är det enda hoppet för den förtryckta mänskligheten. De överlämnade sig därför åt Jehova för att tjäna honom och började vittna bland de arabiska familjerna i Haifa och i byarna där omkring. De vittnade i synnerhet för sina egna släktingar, omkring 250 personer allt som allt.

Har detta varit en utmaning? Ja, för förutom att de måste köra en och en halv timme för att komma till de arabiska byarna för att göra sina besök, måste de visa stort tålamod och uthärdande. ”Ibland säger olika personer till oss att de inte vill höra mer. När det händer måste man sluta tala. Men lite längre fram kanske man taktfullt kan ta upp ämnet igen. Det är som att bli utsparkad vid dörren och sedan klättra in igen genom fönstret”, sade Hanna. Men det har gett utdelning. Hittills har 24 av hans 36 närmaste släktingar visat uppriktigt intresse för bibeln, och 13 av dem studerar bibeln tillsammans med Hanna eller andra vittnen. Och till dags dato har fem av hans närmaste släktingar såväl som hans egna barn överlämnat sig åt Jehova, och tre andra är på väg att göra detsamma.

Verksamheten på det äldsta distriktet går framåt

Sådana här hjärtevärmande erfarenheter blir allt vanligare här i Israel, och utsikterna till tillväxt är mycket goda. År 1988 var antalet förkunnare av Riket som mest 370, vilket är ett nytt rekord. Det genomsnittliga antalet bibelstudier som letts varje månad i intresserade människors hem har ökat från 89 år 1979 till 301 år 1988 — en ökning med 240 procent!

Allt detta är mycket glädjande för Jehovas vittnen i detta gamla land. Vi ser fram emot ännu större välsignelser från vår Gud, Jehova, då vi fortsätter att göra lärjungar på det äldsta distriktet på jorden.

[Bilder på sidorna 26, 27]

Ovan: Trädgårdsgraven i Jerusalem

Motsatt sida: Torghandel och gatuliv i Israel

Längst ner: Avdelningskontoret i Tel Aviv