Förföljelse i Burundi — ett brutet löfte om religiös frihet!

Religionsfrihet är något som tas för givet i många västländer. Men den religiösa förföljelse som äger rum i det afrikanska landet Burundi illustrerar hur bräcklig den friheten kan vara. Ja, så länge som de grundläggande mänskliga rättigheterna undertrycks för någon grupp av människor, är inte någons rättigheter säkra. Vi uppmanar därför våra läsare att undersöka vad som nu sker i Burundi.

DEN 16 februari 1989 föll de mörka åldrarnas skugga över det afrikanska landet Burundi. Den dagen hade republiken Burundis president, Pierre Buyoya, ett möte med provinsernas guvernörer. I kölvattnet på det mötet bröt det ut en hätsk och omfattande religiös förföljelse mot Jehovas vittnen. Män, kvinnor och till och med barn utsattes snart för lagstridiga arresteringar, för misshandel, tortyr och svält.

Att sådana illdåd kan ske i den här tiden och i det här århundradet är i sig självt något skamligt. Men Burundis förföljelse av kristna är särskilt avskyvärd. Varför det? Därför att den är ett svek av ett löfte om religionsfrihet.

Regeringens svek

Burundi är en avsides belägen och bergig afrikansk nation, som ligger alldeles söder om ekvatorn och som trots sitt läge åtnjuter ett svalt och behagligt klimat. (Se kartan.) Före augusti 1988, när Burundi fångade världens rubriker därför att det då bröt ut en blodig konflikt mellan dess två större etniska grupper — tutsi och hutu — var det inte många människor runt om på jorden som var medvetna om dess existens. Och detta efterlämnade utan tvivel ett negativt intryck av Burundi i mångas sinnen.

Men det finns också mycket gott att säga om detta framstegsvänliga land. Människorna där är flitiga och arbetsamma. I en artikel i tidskriften The New York Times Magazine konstaterar man också att ”Burundi fungerar, på olika sätt som är uppenbara för en besökare, trots att det är fattigt. Maurice Gervais, den på platsen bofaste representanten för Världsbanken, kallar det för ett mycket effektivt fungerande land.”

Men Burundis religiösa situation hotar denna positiva syn. Omkring 80 procent bekänner sig vara kristna, och flertalet av dessa är romerska katoliker. Men de politiska regimerna där har följt ett oroande mönster av religiös intolerans. Den 16 oktober 1985 rapporterade The Christian Century: ”Under det gångna året har Burundis regering satt i gång en rad aktioner avsedda att undergräva kyrkans ställning. ... Rätten till offentlig och enskild tillbedjan och bön har drastiskt beskurits. Alla kyrkor av vissa sekter ... har stängts och förbjudits att verka; ... dussintals enskilda kristna har fängslats, och somliga har rentav torterats ... allt för att de utövat sin rätt till religionsutövande.”

Förhoppningarna var därför stora, när en ny regering under president Pierre Buyoyas ledning kom till makten i Burundi i september 1987. Den nye presidenten lovade sin nation religiös frihet, och han vidtog snabbt åtgärder för att hålla sitt ord. En rapport från Förenta staternas utrikesdepartement lyder: ”Under sitt första år vid makten ändrade president Buyoya radikalt på Burundis politik mot organiserad religion genom att inte längre undertrycka den religiösa yttrandefriheten som under den [tidigare] regimen. Buyoya frigav alla religiösa fångar; öppnade återigen de stängda kyrkorna; återlämnade all konfiskerad kyrklig egendom.” Genom dessa upplysta åtgärder vann president Buyoya aktning från frihetsälskande människor över hela världen.

Varför valdes då Jehovas vittnen nyligen ut som måltavla för religiöst förtryck?

Jehovas vittnen — kämpar för att bli erkända

Under årtiondenas gång utvecklades den katolska kyrkan ”till en mäktig ekonomisk och politisk enhet”, rapporterar The New York Times. Under nationens kolonialtid tilläts kyrkan att ”praktiskt taget styra landet”, eftersom den ”spelade huvudrollen när det gällde att sörja för hälsovård och utbildning”. Det är därför inte så underligt, om regeringen kan ha känt sig hotad av organiserad religion.

Men när Jehovas vittnen år 1963 började sitt offentliga evangeliseringsarbete i Burundi, försökte de inte att lägga sig i statens affärer. De höll sig i stället till sitt arbete att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Eftersom bibeln säger att de sanna kristna inte skulle vara ”någon del av världen”, förblev Jehovas vittnen politiskt neutrala, en ståndpunkt som vittnena intar över hela världen. — Johannes 17:16.

Vittnena har samvetsgrant låtit bli att ansluta sig till några politiska partier eller att ropa politiska slagord. Regeringar har ofta felaktigt uppfattat denna neutrala ståndpunkt som brist på patriotism eller rentav som en återspegling av omstörtande verksamhet. Men så är inte fallet. Jehovas vittnen världen utöver är i stället kända för att vara exemplariska och laglydiga medborgare. De tar bibelns befallning att ”underordna sig” de världsliga myndigheterna på allvar. (Romarna 13:1) Även om de vägrar att hälsa eller på något annat sätt visa vördnad för sådana nationella symboler som flaggor, så behandlar de inte sådana emblem med bristande respekt. — 2 Moseboken 20:4, 5.

År 1975 anhöll Jehovas vittnen om att få sin verksamhet lagligt erkänd. Men år 1976 avsattes den dåvarande regeringen genom en militärkupp, och president Jean-Baptiste Bagaza fick i stället makten. Han utlovade religionsfrihet. Men i mars 1977 blev Jehovas vittnen officiellt förbjudna! Jehovas vittnen runt hela världen försökte klargöra saken för medlemmar av Bagazas regering, men brev, besök vid Burundis ambassader i Frankrike och Belgien och möten med regeringstjänstemän i Burundi visade sig allt vara förgäves. År 1987 kastades omkring 80 vittnen i Burundi — män och kvinnor — i fängelse i månader. Ett vittne dog där.

År 1987 kom så major Pierre Buyoya till makten genom en kupp. Katoliker och protestanter fick snart nytta av hans religiösa tolerans — men inte vittnena.

Religiös förföljelse bryter ut

Efter president Buyoyas möte med provinsernas guvernörer den 16 februari 1989 meddelades det i radion att ett av de stora problem som Burundi nu måste ta itu med var Jehovas vittnens utbredning. Som om de handlade på en given signal satte guvernörerna i de inre provinserna i gång en våg av förföljelse. Även om detaljerna fortfarande är knappa, ger ändå följande rapporter en viss uppfattning om vad som sker där:

Provinsen Gitega: Guvernör Yves Minani befallde att polisen och befolkningen skulle mobiliseras för att arrestera alla Jehovas vittnen. Därefter bröt sig representanter för säkerhetspolisen in i hemmet hos Ntibatamabi Edmond, en pionjärförkunnare med särskilt uppdrag, och arresterade honom. Han fick inte någon mat, medan han satt fängslad, och han svimmade många gånger av hunger. Han utsattes också för tortyr i ett försök att få honom att bekräfta ett rykte att Jehovas vittnen äter människoblod — en gemen lögn!

Efter det att Edmond blev arresterad arresterades också Ntikarahera Aaron och Ntimpirangeza Prime, också de Jehovas vittnen, och sattes i fängelset i Gitega. De behandlades på liknande brutala sätt.

Nijimbere Charlotte, hustrun till en kretstillsyningsman — en resande förkunnare som besöker ett antal församlingar — fick höra om sina kristna bröders situation och försökte föra mat till fängelset. Men den 16 mars 1989 arresterades hon och hölls som gisslan i ett försök av myndigheterna att gripa hennes man.

Provinsen Muramvya: Guvernör Antoine Baza skickade en kallelse till alla kända vittnen om att sammanträffa med honom och besvara frågor. Den 4 mars rättade sig en grupp efter denna begäran. De besvarade respektfullt hans frågor, men vägrade att ropa partipolitiska slagord.

Som svar på detta hetsade guvernören den lokala befolkningen att angripa Jehovas vittnen. Den 16 mars gick polisen in i kända vittnens hem och började slå män och kvinnor för att de vägrade att ropa partislagord. En affär, som ägdes av ett vittne, beslagtogs och stängdes — och man berövade därigenom familjen dess utkomst.

Den 17 mars blev fyra kvinnor slagna, därför att de vägrade att förneka sin tro. De sattes i en fängelsecell som saknade ventilation, och detta trots att en av dem hade en 20 dagar gammal baby.

Den 20 mars bröt sig en pöbelhop utrustad med käppar och facklor in i några kvinnliga vittnens hem, vilka blev slagna och jagade från sina hem. Bland de överfallna var en 75-årig kvinna, som studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och också en del ungdomar under 14 år!

Pierre Kibina-Kanwa, rektor vid grundskolan Nyabihanga, försökte tvinga skolbarn, som var vittnen, att hälsa nationens flagga. När han inte lyckades med detta, relegerade han dem. Tjugotvå vittnen från den staden tvingades fly och lämna allt de ägde. Bland de arresterade var Ndayisenga Leonidas, Kanyambo Leanard, Ntahorwamamiye Abednego, Bankangumurindi P., Kashi Grégoire och Mbonihankuye Thadée.

Provinsen Bujumbura: Administratören i kommunen Muhuta, Nahimana Macaire, kallade Kavunzo Vincent, Ndabazaniye Sylvestre och Ndizwe-Nzaniye — alla vittnen — till ett möte. Där anklagade han dem för att ha varit inblandade i en etnisk sammanstötning i augusti 1988. Trots att det var tydligt att Jehovas vittnen inte hade varit inblandade, så följde misshandel och arresteringar.

Provinsen Bubanza: Två vittnen blev arresterade bara för att de ägde biblisk litteratur. När de vägrade att göra partihälsningen, lät guvernör Kimbusa Balthazar sända dem till ett militärläger. Där blev de torterade genom att få sina fingrar slagna.

Vad du kan göra

De flesta av dessa övergrepp har skett i det inre av landet, borta från utländska observatörers ögon. Men över 13 miljoner exemplar av den här artikeln kommer att spridas över hela världen på 105 språk. Burundis ogärningar kommer inte längre att vara någon hemlighet. Frihetsälskande människor kommer att bli bestörta över att sådana uppenbara överträdelser av mänskliga rättigheter äger rum — rättigheter som tusentals afrikaner har kämpat för.

Burundi riskerar således mycket, när man underlåter att hålla sitt löfte om religiös frihet. Man riskerar att skada det goda namn, som man har arbetat så hårt på att befästa, nämligen att vara en framåtskridande och hårt arbetande nation. Önskar Burundi den börda som det innebär att betraktas som en nation av fanatiska religiösa förföljare? Det tror vi inte. Vi kan bara anta att president Buyoya har blivit grundligt felinformerad och vilseledd av sina rådgivare.

De anklagelser som riktas mot Jehovas vittnen är absurda lögner, avsedda att underblåsa irrationella lidelser. Jehovas vittnen utgör inte något hot mot vare sig Burundis regerings eller någon annan regerings säkerhet. De är fridsamma och laglydiga och visar respekt för nationella emblem. Och tvärtemot ryktet vägrar de absolut att ta in blod i någon form — till och med när deras liv står på spel. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Därför kommer sanna kristna utöver jorden att endräktigt be för sina bröder i Burundi. (1 Timoteus 2:1, 2) Många läsare kommer också att påverkas att skriva direkt till president Pierre Buyoya och respektfullt vädja om att den religiösa förföljelsen upphör och att Jehovas vittnen blir officiellt erkända som en vedertagen religion. Burundi måste reagera för sakskäl, om det skall återvinna sitt goda namn och rykte i världens ögon.

Hans excellens major Pierre Buyoya,

republiken Burundis president,

Bujumbura

REPUBLIKEN BURUNDI

[Kartor på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

RWANDA

ZAIRE

BURUNDI

TANZANIA

TANGANYIKASJÖN