Modiga beslut leder till välsignelser i Surinam

EN GÅNG i tiden var Surinam ”en av de rikaste karibiska staterna”, förklarade det internationella nyhetsmagasinet South. Tack vare u-hjälp och inkomster av bauxit, räkor, ris, bananer och plywood kunde de 400.000 invånarna i denna före detta holländska koloni glädja sig åt större välstånd än de flesta av sina grannländer.

Under 1980-talet har emellertid landets ekonomi drabbats av en kraftig tillbakagång. Överflödet förbyttes i underskott, och långa matköer blev en välbekant syn. År 1986 utbröt gerillakrig, och cirka tio tusen invånare tvingades fly från sina hem i östra Surinam till grannlandet Franska Guayana för att börja ett nytt liv i olika flyktingläger. Samtidigt kom stora delar av djungeln — där cirka 50.000 bushnegrer och indianer har sitt hemvist — under gerillans kontroll, vilket gjorde det farligt att färdas i de inre delarna av landet. Dessa förändringar, förklarade tidskriften South, lamslog landet.

Har Jehovas vittnens verksamhet också lamslagits till följd av dessa förhållanden? Nej, de har tvärtom intensifierat sitt arbete. Antalet vittnen har till exempel ökat från 920 år 1980 till över 1.400 i dag. I april 1989 hade man 338 hjälppionjärer — det är nästan 25 procent av alla vittnen i landet. Dessa välsignelser är en direkt följd av det mod, den ostrafflighet och den kärlek som vittnena visat under dessa provsättningar. Här följer några exempel på hur modiga beslut gett rika välsignelser i Surinam.

Ett beslut som räddade hans liv

Lumey Hoever, en stor och kraftig polis i 35-årsåldern som är ett Jehovas vittne, beslöt att han skulle säga upp sig från sitt arbete trots att det var så svåra tider. Varför det? Lumey förklarar:

”Ända sedan jag läste en artikel i Vakttornet som varnade oss för de faror som är förbundna med att bära skjutvapen, visste jag att jag skulle bli tvungen att sluta min anställning.a Jag var emellertid tveksam, eftersom jag hade hustru och barn att försörja. Men ju längre jag dröjde med att fatta mitt beslut, desto mer besvärade mig mitt samvete. ’Om Jehovas organisation uppmanar mig att allvarligt begrunda det tillbörliga i att ha ett arbete av detta slag, måste det finnas goda skäl’, påminde jag mig själv. I januari 1986 fattade jag därför mitt beslut.”

Polischefen ville emellertid inte bli av med honom, utan lovade till och med att ändra hans förordnande till Tamanredjo, en mycket eftertraktad polisstation i närheten av huvudstaden. Men Lumey stod fast vid sitt beslut. Han skrev till polisministern, förklarade sin religiösa ståndpunkt och anhöll om att bli entledigad. I april 1986 kom svaret: ”Er anhållan beviljas!”

Inom kort hade Lumey fått arbete vid skogsförvaltningen. Han fick inte lika hög lön, men han hade mer tid att besöka mötena i Rikets sal tillsammans med sin familj. Tio månader förflöt. En dag var Lumey och hans bror på väg hem efter att ha arbetat hela dagen på familjens gård. Han berättar:

”När jag närmade mig huset, fick jag syn på två män i sjabbiga kläder och med halsdukar lindade runt huvudet. ’Kon dja (Kom hit)’, ropade de på surinamesiska. Medan jag var på väg fram till dem, kom ännu en man, som hade en karbin dinglande vid axeln. Först då gick det upp för mig att de var gerillasoldater!

De tittade på mig uppifrån och ner. Därefter ropade en av de män som hade halsduk runt huvudet: ’Jag känner den här killen. Han är polis!’ Deras ansiktsuttryck blev nu ännu mer spänt. I några sekunder stod vi och stirrade på varandra. Jag höll andan. Sedan hörde jag ett dämpat ljud. Klick — den tredje mannen osäkrade sitt gevär. Han lyfte det långsamt och riktade det rakt mot mitt bröst, beredd att avrätta mig. ’Skjut inte! Det är ett misstag. Jag är inte polis längre’, stammade jag.

Plötsligt fick jag syn på ytterligare ett tiotal gerillasoldater bakom huset. En av dem — en muskulös man som var iförd ett höftskynke, hade två patronbälten i kors över sitt bara bröst och höll ett automatvapen i handen — klev fram. ’Du säger att du inte är polis längre. Varför är du inte det?’ frågade han bryskt. Jag skyndade mig att identifiera mig som ett Jehovas vittne. ’Jehovas vittnen bär inte vapen’, förklarade jag, ’så jag slutade mitt jobb som polis och arbetar nu i skogsförvaltningen. Vi är neutrala i alla politiska frågor’, tillade jag.

När han hörde att jag var ett Jehovas vittne, blev hans ansiktsuttryck något mindre spänt. ’Kommer han att tro mig?’ undrade jag. Just då anlände min yngre bror. Mannen i höftskynket, som tydligen var gruppens ledare, började fråga ut honom. Sedan min bror bekräftat mina uppgifter, verkade han nöjd. ’Saka yu gon! (Ner med geväret)’ befallde han den andre gerillasoldaten. Jag drog en lättnadens suck. ’Tack, Jehova, för att du beskyddade mig!’ bad jag.”

Några dagar senare fick Lumey ännu en chock. Okända revolvermän hade skjutit ner tre poliser på Tamanredjos polisstation, just där polischefen hade erbjudit sig att stationera honom! ”Om jag inte hade lytt rådet i den där Vakttornsartikeln, skulle jag vara död nu”, säger Lumey. Därefter tillägger han med tacksamhet i rösten: ”Jehova beskyddar verkligen sina tjänare.”

Kärleken drev honom att rädda sina bröder

När stridigheter bröt ut mellan regeringstrupper och gerillan i närheten av bauxitgruvorna i staden Moengo i oktober 1986, var Frans Salaoema, en bushneger i fyrtioårsåldern, tvungen att bestämma sig för vad han skulle göra. Till slut lämnade han själv, hans gravida hustru, hans sju söner och några andra personer staden och flydde genom djungeln och över den breda Maronifloden till säkerheten i Franska Guayana.

Frans kände sig ändå orolig. Han kunde inte finna några Jehovas vittnen från sin församling bland flyktingarna. ”Var är de? Skall jag gå tillbaka och leta efter dem?” undrade han. Men det skulle vara riskabelt. De flesta gerillamän var bushnegrer. ”Om regeringstrupperna får syn på mig när jag smyger genom djungeln, då är det ute med mig”, tänkte han. Trots detta beslöt han sig för att återvända och leta efter sina kristna bröder. Han sade till några vittnen i Franska Guayana: ”Nästa vecka kan ni ta er över floden och hämta mig.”

En vecka senare åkte de över till andra sidan floden, men Frans var inte där. De väntade till nästa dag. Fortfarande ingen Frans. ”Vi stannar en natt till”, beslöt de. Då dök Frans upp tillsammans med en grupp vittnen. Vad hade hänt?

”När jag hade hittat bröderna”, berättade Frans, ”tog vi oss förbi själva stridszonen, smög in i djungeln och satte kurs mot gränsen.” Men varför hade de dröjt så länge? Frans pekade på tre kartonger som de hade burit med sig. Han hade begett sig till huvudstaden för att skaffa ett förråd av biblisk litteratur till de landsflyktiga vittnena. De väntande bröderna blev mycket glada. Samma dag lyckades Frans och de räddade vittnena lyckligt och väl ta sig över gränsen med de tre bokkartongerna.

Senare gjorde Frans ännu en resa för att hjälpa fler vittnen. Allt som allt lyckades 37 Jehovas vittnen ta sig över gränsen och slå sig ner i olika flyktingläger. Frans placerades i en före detta spetälskekoloni i Franska Guayana, där flyktingarna inte förväntades göra något annat än att ligga i sina hängmattor och vifta bort moskiter.

Frans och hans familj låg emellertid inte på latsidan. Kort efter det att de anlänt till lägret satte Frans (som nu också hade begåvats med en dotter) i gång med att predika Rikets goda nyheter bland de olyckliga människor som bodde i lägret. På grund av det goda inflytande som han utövade fick han till och med tillstånd att färdas med motorcykel till de andra flyktinglägren och predika där. Har då hans predikande gett resultat? I dag leder han 14 bibelstudier med andra flyktingar. Tre av dem är redan döpta!

Han kompromissade inte

”Jag kommer tillbaka om två veckor med nya förråd”, förklarade Victor Wens, en 58-årig pionjär med särskilt uppdrag. Han lämnade sin hustru och några intresserade i en djungelby i centrala Surinam för att åka till huvudstaden. Detta var i juni 1987.

När Victors hustru och de övriga vinkade adjö, var deras rissäckar nästan tomma. Gerillakriget hade skurit av all livsmedelsförsörjning. Snart skulle de inte ha något att äta. De insåg emellertid att Victors kanotfärd var riskabel. Han skulle kunna råka in i en korseld eller bli tagen för gerillasoldat. ”Kommer han tillbaka helskinnad?” undrade de, medan ljudet från båtmotorn tonade bort i fjärran.

Två veckor senare började Victors hustru spana bortåt floden. Men det syntes inga spår av Victor. Veckorna gick. Maten tog slut, och hon blev sjuk. ”Käre Jehova, beskydda min man”, bad hon. ”Måtte han komma tillbaka!” Tre månader förflöt. Fortfarande ingen Victor. Vad hade gått på tok?

”När jag kom fram till huvudstaden”, berättade Victor senare, ”fick jag tillstånd att köpa sex månaders förråd av mat och bränsle. Sedan ansökte jag om tillstånd att resa hem. Den ämbetsman som hade hand om ärendet sade: ’Du får åka, men då får du ta reda på var gerillan gömmer sig och komma tillbaka och underrätta oss.’ Mitt mod sjönk. ’Jag kan inte göra det’, sade jag. ’Jehova vill inte att vi skall ta parti i politiska frågor. Vi vittnen är neutrala.’ Han svarade: ’I så fall får du inte åka hem.’

Varje vecka gick jag dit och ansökte om tillstånd, men svaret blev alltid detsamma. Under tiden fick jag höra att min hustru var sjuk. Jag skulle vilja åka hem och sköta om henne. Men jag ville inte kompromissa. Jag kände mig så hjälplös.

När jag kom tillbaka ännu en gång, sade de till min förvåning att jag fick åka. De förklarade att några pingstpastorer från vårt område hade fått tillstånd att resa tillbaka, och jag kunde få åka med dem. Glad i hågen började jag göra förberedelser, tills jag fick veta av en vän att dessa pastorer hade gått med på att fungera som spioner. Eftersom jag inte ville att de skulle få intrycket att Jehovas vittnen hade någon del i denna uppgörelse, lämnade jag återbud. Än en gång var jag fast.”

Till sist gick det upp för tjänstemännen att Victor inte skulle vackla i sin övertygelse. Nästa gång han kontaktade dem, beviljade de hans anhållan.

Äntligen, i oktober 1987, hörde den lilla gruppen av vittnen ljudet av utombordsmotorn och fick syn på den tungt lastade kanoten. ”Jag kände mig tung om hjärtat när jag såg min hustru”, berättar Victor. ”Hon såg så mager ut. Men hon var också glad över att jag inte hade kompromissat.”

”Victors modiga beslut har varit till välsignelse för oss”, förklarar en resande tillsyningsman som arbetar i de inre delarna av landet. ”Både myndighetspersoner och gerillamän har lärt sig att Jehovas vittnen är neutrala. Nu respekterar de vår uppfattning, och vårt arbete har stor framgång.”

Vigda på onsdag, döpta på lördag

”Gift er inte”, varnade släktingarna. ”Var inte så dumma!” De sex männen av aucanerstammen, som hör hemma i landets sydöstra hörn, förstod sina släktingars känslor. Det var ju trots allt sed i stammen att mannen inte skulle gifta sig, för att han skulle kunna lämna kvinnan närhelst han önskade. Genom sitt studium av bibeln hade emellertid dessa män lärt känna Jehovas syn på otukt och hade rättat till sitt tänkesätt. De motstod därför samhällets tryck och beslöt sig modigt för att legalisera sitt förhållande.

Men det fanns en hel del hinder i vägen. På grund av kriget var registreringsbyrån i det inre av landet stängd, och att ta sig till huvudstaden var praktiskt taget omöjligt. På grund av lokala sedvänjor ville de sex kvinnorna också bära riktiga brudklänningar på sin bröllopsdag, även om en sådan klädsel egentligen inte är nödvändig för kristna.b ”Var skall vi få tag i brudklänningar mitt i regnskogen?” undrade männen. Men deras modiga beslut som var grundat på bibelns principer ledde till välsignelse. Onsdagen den 16 september 1987 vigdes de sex paren, brudarna i vackra brudklänningar och brudgummarna i fina kostymer. Hur var det möjligt?

”I september anordnade vi en områdessammankomst i Saint Laurent i Franska Guayana och inbjöd de vittnen som bodde i de inre delarna av Surinam att vara med”, förklarar Daniël van Marl, en av de resande tillsyningsmän som förrättade vigslarna. ”Denna sammankomst erbjöd ett lämpligt tillfälle för dem att gifta sig.”

Cecyl Pinas, en medlem av avdelningskontorets kommitté som har hand om verksamheten i de inre delarna av landet, förklarar: ”Jag besökte Betelfamiljen i Nederländerna tidigare på året och nämnde då de förestående bröllopen. När jag hade berättat att vi brukar använda samma brudklänning om och om igen och sy om den så att den passar nästa brud, kom fyra Betelsystrar spontant och gav mig sina brudklänningar som en gåva till sina ’systrar’ i Surinam. Jag blev mycket rörd. Vid en sammankomst i Nederländerna längre fram skänkte vännerna ännu fler brudklänningar.”

På bröllopsdagens morgon återstod fortfarande en del ändringar på klänningarna. ”Vi fick i all hast lägga ut lite i midjan på somliga klänningar och ändra längden på andra, men vi blev färdiga precis i rätt tid”, berättar Margreet van de Reep.

När vigslarna var avklarade, var fem av de nygifta redo för ännu ett viktigt steg. På lördagen samma vecka blev de döpta i Maronifloden. De var nu ivriga att som gifta par återvända till sina byar i djungeln och göra sin del i predikoarbetet. Har Jehova välsignat deras beslut?

”Dessa äkta par visade människorna där i trakten att vi vittnen lever som vi lär”, säger Nel Pinas, som satte i gång verksamheten i detta område år 1967. ”Deras beslut att legalisera sina äktenskap för att bli sanna kristna har väckt intresse i de mest avlägsna byar. Vittnena där i trakten färdas nu med sina kanoter på floder där vi aldrig tidigare predikat och finner fler människor som är villiga att lära känna Jehova.”

Ja, de modiga beslut som Lumey, Frans, Victor och många andra har fattat har lett till rika välsignelser för dem själva och deras medkristna i Surinam och på andra håll. Erfarenheter som dessa bevisar gång på gång sanningen i det bibliska ordspråket: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Ge akt på honom på alla dina vägar, så kommer han själv att göra dina stigar raka.” — Ordspråksboken 3:5, 6, NW.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

ATLANTEN

GUYANA

SURINAM

PARAMARIBO

Tamanredjo

Moengo

Saint Laurent

Maronifloden

FRANSKA GUAYANA

BRASILIEN

300 km

[Bilder på sidan 25]

Två bilder av en fin Rikets sal i en avlägsen del av landet

[Bild på sidan 26]

Den typ av kanot som är vanlig i Surinam — en urholkad trädstam