”Sankt Nikolaus’ dag” — Varifrån härstammar den?

OM DU är ute och går på en gata i Belgien i början av december, kan du få se en betagande syn: klungor av barn som går från hus till hus och sjunger små visor som kallas ”Sankt Nikolaus-sånger”. De besökta belönar de näpna småttingarna genom att ge dem frukt, godis eller pengar.

Vad är detta för tilldragelse? ”Sankt Nikolaus’ dag”! I Förenta staterna och många andra länder förknippar man ”St. Nicholas” eller ”Santa Claus” med juldagen. Men i Belgien har detta skäggprydda ”helgon” fått en egen dag. Ja, Sankt Nikolaus (Sinterklaas eller Sint Nicolaas), vars dag infaller den sjätte december, är faktiskt ett av de mest populära ”helgonen” i Belgien och Nederländerna. Många kyrkor, kapell, gator och bostadsområden är uppkallade efter honom. Han är enligt traditionen känd som ”barnens store vän”, som beredvilligt delar ut gåvor till dem på sin högtidsdag.

Kvällen före denna helgdag placerar barnen en sko eller en toffel i närheten av skorstenen, medan de sjunger sina enkla sånger. De tror att ”Sankt Nikolaus” och hans svarte tjänare (som kallas Svarte Petter) kommer farande till dem den natten med ångfartyg från Spanien. Därefter kommer han att rida fram över hustaken på sin grå häst, åtföljd av Svarte Petter, som bär på en käpp och en stor säck som innehåller godis och leksaker. Nikolaus har också med sig äpplen, nötter och andra jordbruksprodukter. Ofta lämnar han efter sig en sorts pepparkaka som kallas speculaas och som bakas i sinnrika mönster och former.

Vilka är det då som får dessa gåvor? De är avsedda för barn som varit snälla under det gångna året. De som varit olydiga riskerar i stället att få smaka käppen eller, vad som är ännu värre, bli nerstoppade i Svarte Petters säck och bortförda! Det är därför inte så underligt att barnen är angelägna om att blidka dessa nattliga besökare. Följaktligen sätter man fram ett glas gin åt ”helgonet” och en morot eller några sockerbitar åt hans häst.

Många belgiska föräldrar tycker att ”Sankt Nikolaus’ dag” är den mest glädjerika tiden på året. De gläder sig åt att se sina småttingars förväntansfulla ansikten, när dessa ivrigt tittar efter vad det snälla ”helgonet” har haft med sig åt dem. De vidarebefordrar därför dessa legender till sina barn utan att ha en aning om var sedvänjorna kommer ifrån. Om de visste det, skulle de kanske bli förvånade.

”Sankt” Nikolaus och Oden

Oosthoeks Encyclopedia förklarar: ”Firandet [av Sankt Nikolaus’ dag] i hemmen har sitt ursprung i den kyrkliga högtiden (inklusive överraskningar för barnen), som i sin tur har sitt ursprung i förkristna element. Sankt Nikolaus, som rider över hustaken, är den hedniske guden Oden. ... Sankt Nikolaus var också anförare för en vild jakt, i vilken de dödas själar besöker jorden.”

Ja, germanerna trodde att Oden, deras högste gud, ledde de dödas själar i en vild jakt genom landet under de ”tolv onda dagarna” mellan juldagen och trettondagen (6 januari). Den storm som detta gav upphov åt förde med sig frön av olika nyttoväxter och bidrog till fruktbarheten. Hur förhåller det sig då med de äpplen, nötter och andra höstliga alster som människor ger varandra på ”Sankt Nikolaus’ dag”? De var ursprungligen fruktbarhetssymboler. Människor i forna tider trodde att de kunde blidka sina gudar genom att ge dem gåvor under de kalla, mörka vinterdagarna. Detta skulle leda till ökad fruktbarhet hos både människor, djur och åkrar.

Oden åtföljdes av sin tjänare Eckhard, en föregångare till Svarte Petter, som också bar på en käpp. Så sent som på medeltiden trodde man allmänt att vissa träd och örter kunde göra människor fruktsamma. Att man slog en kvinna med en käpp från ett sådant träd ansågs kunna göra henne havande.

Boken Feest-en Vierdagen in kerk en volksgebruik (Helger och högtider i kyrka och folklore) nämner några andra likheter mellan Oden och ”Sankt” Nikolaus: ”Oden fyllde också kängor och träskor som placerats vid skorstenen, men med guld. För Odens häst lade man också ner hö och halm i träskon. Den sista sädeskärven på ett fält var också avsedd för hästen.”

I sin bok Sint Nicolaas påpekar B. S. P. van den Aardweg några andra slående likheter:

”Sankt Nikolaus: en lång, kraftfull gestalt på en vit häst. Han har långt, vitt skägg, en kräkla i handen och en mitra på huvudet ... [samt] en vid, fladdrande biskopskappa.

Oden: en reslig person med vitt skägg. Han bär en vidbrättad hatt som är djupt nerdragen över ögonen. I sin hand håller han ett magiskt spjut. Han bär en vid kappa och rider på sin trogna grå häst, Sleipner.

Det finns fler uppenbara likheter: Oden red sin grå häst genom luften, och bävande människor offrade fyllda kakor samt kött och jordbruksprodukter. Sankt Nikolaus rider fram över hustaken, och barnen sätter fram hö, morötter och vatten åt hästen. Pepparkakan och käppen var fruktbarhetssymboler långt innan man började fira Sankt Nikolaus.”

Nutida fruktbarhetsriter

Det finns också andra sedvänjor i förbindelse med firandet av ”Sankt” Nikolaus som avslöjar dess hedniska ursprung. I vissa trakter är det till exempel brukligt att pojkar i åldern 12 till 18 år drar fram genom gatorna den 4 december, iförda groteska dräkter prydda med fjädrar, snäckor och andra föremål från trakten. De maskerade pojkarna föreställer ”lille Sankt Nikolaus” eller Sunne Klaezjen. Följande kväll har turen kommit till de unga män som är 18 år och äldre. Framemot kvällen ger de sig ut på gatorna. Med hjälp av sopkvastar, buffelhorn och knölpåkar jagar de bort alla kvinnor, flickor och småpojkar som de träffar på. Unga flickor tvingas dansa eller hoppa över en käpp.

Vad är syftet med allt detta? Också dessa sedvänjor hade med fruktbarheten att göra — ett ständigt återkommande tema i forntida kulturer. Vintern var en mörk och besvärlig period och betraktades ofta som den tid då fruktbarhetsguden sov eller var död. Man trodde att man genom olika metoder kunde väcka nytt liv i gudomen eller åtminstone ge guden eller gudinnan en viss hjälp. Gåvor, danser, oväsen, slag av en käpp eller ett ris — allt detta betraktades som effektiva sätt att driva ut onda andar och öka fruktbarheten hos människor, djur och åkrar.

Så när unga flickor i våra dagar hoppar över käppen, efterliknar de sina förfäder, som trodde att linet skulle växa lika högt som de kunde hoppa. Genom att driva bort kvinnor och barn återupplivar de unga männen bruket att driva ut onda andar.

En viktig fråga för sanna tillbedjare

Varför har då sådana fruktbarhetsriter blivit en del av den så kallade kristendomen? Därför att kyrkans missionärer under gångna århundraden inte uppmanat de omvända att följa den bibliska befallningen: ”Gå ut ifrån dem och avskilj er ... och sluta upp med att röra vid det orena.” (2 Korintierna 6:17) I stället för att utrota hedniska seder och bruk har kristenhetens missionärer i själva verket hållit liv i dessa sedvänjor genom att modifiera dem och hålla fast vid dem. Därefter har sedvänjorna spritts över hela världen.

Holländska emigranter som slog sig ner i Nordamerika förde med sig bruket att fira ”Sankt” Nikolaus. Med tiden kom namnet att förvanskas till ”Santa Claus”. Den ståtlige biskopen förvandlades till en fet, rödkindad figur i klarröd dräkt. Hans biskopsmitra byttes ut mot en tomteluva, och den vita hästen mot en släde dragen av renar. ”Santa Claus” fortsatte emellertid att komma med gåvor, även om hans besök förlades till julafton.

I de protestantiska delarna av Tyskland kom det katolska namnet ”Sankt Nikolaus” att ersättas av det mer neutrala ”jultomten”. De hedniska elementen är dock tydligt skönjbara än i denna dag.

Jesus Kristus sade att ”de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning”. (Johannes 4:23) De sedvänjor som är förbundna med ”Sankt Nikolaus’ dag” utgör därför en verklig utmaning för sanna tillbedjare. Kommer de att hålla fast vid seder och bruk som härstammar från den forntida Odenkulten, eller kommer de att bryta sig loss från alla spår av hedendom? Det är nu en lämplig tid på året att begrunda denna allvarliga fråga.

[Bildkälla på sidan 26]

Harper’s Weekly