Codex Bezae – en handskrift ensam i sitt slag

THÉODORE DE BÈZE, en välkänd fransk forskare när det gäller de kristna grekiska skrifterna, var nära förbunden med den protestantiske reformatorn Johan Calvin och efterträdde honom. År 1562 drog Beza, som han är mer allmänt känd som, fram i ljuset en ovanlig forntida handskrift. Han påstod att han erhållit den från ”Sankt” Irenaeus’ kloster i Lyon i Frankrike, sedan staden blivit plundrad av hugenotterna. Var den ursprungligen kommer ifrån är okänt, men det troligaste är att den härstammar från Nordafrika eller Egypten.

Kodexen mäter tjugofem gånger tjugo centimeter och erkänns allmänt härleda sig från 400-talet v.t., något senare än den sinaitiska, den vatikanska och den alexandrinska handskriften. Den består av 406 ark och innehåller bara de fyra evangelierna och Apostlagärningarna, med vissa luckor. Men Codex Bezae kan ursprungligen ha innehållit andra brev, för det finns ett fragment av Johannes’ tredje brev. Evangelierna Matteus och Johannes kommer före Lukas och Markus.

Handskriften är ett tidigt exempel på en tvåspråkig text, med grekiska på vänstra sidan och latin på den högra. Den är sannolikt en avskrift av en papyrushandskrift med tidig text, liknande en del andra papyrer från 200- eller 300-talen kända som P²⁹, P³⁸ och P⁴⁸.

Codex Bezae, som är skriven med kraftiga, eleganta uncialer (stora bokstäver), är inte sammanhängande på sidan. Den är skriven i rader av ojämn längd, så att slutet av varje rad representerar en paus i läsningen. Latinet är egendomligt nog skrivet med grekiska bokstäver, och texten har i många fall anpassats efter grekisk läsning. Den grekiska texten, å andra sidan, är ganska distinktiv och har blivit rättad av många händer, även av den ursprunglige skribentens.

Codex Bezae har den officiella beteckningen ”D”. Den skiljer sig mycket från alla andra större handskrifter och är oberoende av dem. Som fotnoter i New World Translation of the Holy Scriptures visar stämmer kodexen ibland överens med och vid andra tillfällen inte med den sinaitiska (א), den vatikanska (B) och den alexandrinska (A) kodexen. Det stora värde denna kodex har består i att den bekräftar andra betydelsefulla handskrifter och inte i dess egendomliga utelämningar och tillägg. — Se fotnoter i New World Translation of the Holy Scriptures—With References i Matteus 23:14; 24:36; 27:49; Markus 7:16; 9:44, 46; 11:26; Lukas 15:21; Johannes 5:4.

Trots en del ovanliga läsarter och varianter är Codex Bezae ett ytterligare utmärkt bevis för att bibeln bevarats fram till våra dagar.

[Bildkällor på sidan 24]

Ovan: Med tillåtelse av syndikus för Cambridge University Library

Vänster: Med vänligt tillmötesgående från styrelsen för British Museum