Ädelstenar från Johannes’ evangelium

JEHOVAS ande inspirerade den åldrige aposteln Johannes till att nedteckna en gripande redogörelse för Jesu Kristi liv och tjänst. Detta evangelium skrevs i eller nära Efesus omkring år 98 v.t. Men vad är skildringens art? Och vilka är några av de ädelstenar den innehåller?

Till stor del kompletterande

Johannes valde med omsorg och upprepade föga av vad Matteus, Markus och Lukas hade skrivit. Hans ögonvittnesskildring är till stor del kompletterande, i det att mer än 90 procent av den rör sådant som inte nämns i de andra evangelierna. Bara han, till exempel, berättar för oss om Jesu föremänskliga tillvaro och att ”Ordet blev kött”. (1:1—14) Under det att de andra evangelieskribenterna säger att Jesus renade templet vid slutet av sin tjänst, säger Johannes att Kristus också gjorde det vid dess början. (2:13—17) Bara den åldrade aposteln berättar för oss om vissa underverk som Jesus utförde, till exempel att han förvandlade vatten till vin, uppväckte den döde Lasarus och åstadkom det mirakulösa fiskafänget efter sin uppståndelse. — 2:1—11; 11:38—44; 21:4—14.

Alla evangelieskribenterna berättar om att Jesus instiftade åminnelsen av sin död, men bara Johannes visar att Kristus gav sina apostlar en lektion i ödmjukhet genom att tvätta deras fötter den kvällen. Vidare är det endast Johannes som återger det mycket förtroliga tal Jesus höll till dem och den bön han frambar för dem vid detta tillfälle. — 13:1—17:26.

I det här evangeliet syftar namnet Johannes på döparen, och skribenten kallar sig själv den lärjunge ”som Jesus älskade”. (13:23) Aposteln älskade i sanning Jesus, och vår kärlek till Kristus ökar när Johannes framställer honom som Ordet, livets bröd, världens ljus, den rätte herden, vägen, sanningen och livet. (1:1—3, 14; 6:35; 8:12; 10:11; 14:6) Detta tjänar Johannes’ uttryckta syfte: ”Dessa [ting] har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är den Smorde, Guds Son, och för att ni, därför att ni tror, skall ha liv genom hans namn.” — 20:31.

Ödmjukhet och glädje

I Johannes’ evangelium presenteras Jesus som Ordet och det syndförsonande lammet, och det anförs underverk som visar att han är ”Guds helige”. (1:1—9:41) Bland annat framhävs i berättelsen Johannes döparens ödmjukhet och glädje. Han var Kristi förelöpare, men han talade om honom såsom ”den ... vars sandalrem jag inte är värdig att lösa upp”. (1:27) Sandaler var knutna med läderremmar eller snörband. En slav kunde lösa upp snörbanden på en annan persons sandaler och bära dem åt honom, eftersom detta var en tjänares åliggande. Johannes döparen gav därigenom uttryck åt ödmjukhet och medvetenhet om hur obetydlig han var i jämförelse med sin mästare. En bra lektion, för bara de ödmjuka passar till att tjäna Jehova och hans messianske kung! — Psalm 138:6; Ordspråksboken 21:4.

I stället för att högmodigt harmas på Jesus sade Johannes döparen: ”När brudgummens vän står och hör honom, känner han stor glädje på grund av brudgummens röst. Därför har denna min glädje gjorts fullständig.” (3:29) Som representant för brudgummen träffade brudgummens vän äktenskapsavtal, och det kunde vara han som ordnade med trolovning och lämnade gåvor till bruden och brudpriset till hennes far. Detta ombud hade skäl att vara glad, när plikten var fullgjord. Johannes gladde sig likaledes över att föra samman Jesus med de första medlemmarna av hans brud. (Uppenbarelseboken 21:2, 9) Liksom brudgummens väns tjänster varade bara en kort tid, upphörde Johannes’ arbete snart. Han fortsatte att minska under det att Jesus fortsatte att växa till. — Johannes 3:30.

Jesu omsorg om människor

Vid en brunn nära staden Sykar talade Jesus till en samaritisk kvinna om symboliskt vatten som förmedlar evigt liv. När hans lärjungar kom, ”började [de] förundra sig över att han talade med en kvinna”. (4:27) Varför en sådan reaktion? Jo, judarna föraktade samariterna och hade ingenting med dem att göra. (4:9; 8:48) Det var också ovanligt att en judisk lärare talade offentligt med en kvinna. Men Jesu medömkande omsorg om människor fick honom till att avge detta vittnesbörd, och på grund av det var det så att invånare i staden ”började komma till honom”. — 4:28—30.

Omsorg om människor förmådde Jesus att säga: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka.” (7:37) Tydligtvis hänsyftade han därigenom på en sed som fogats till den åtta dagar långa lövhyddohögtiden. Varje morgon i sju dagar hämtade en präst vatten från dammen Siloam och hällde ut det vid altaret i templet. Bland annat sades detta föreställa utgjutandet av anden. Från och med pingsten år 33 v.t. drev Guds ande Jesu efterföljare till att föra livgivande vatten till människor jorden runt. Bara från Jehova, ”källan med levande vatten”, genom Kristus kan någon få evigt liv. — Jeremia 2:13, NW; Jesaja 12:3; Johannes 17:3.

Den rätte herden bryr sig om!

Jesu omsorg om människor är uppenbar i hans roll som den rätte herden, som bryr sig om sina fårlika efterföljare. Även när Jesus stod inför döden gav han sina lärjungar kärleksfulla råd och bad för dem. (10:1—17:26) Till skillnad från en tjuv eller en plundrare går han in i fårfållan genom dörren. (10:1—5) En fårfålla var en inhägnad, i vilken fåren under natten hölls skyddade mot tjuvar och rovdjur. Den hade stenmurar, kanske med törniga grenar högst upp, och en ingång som en dörrvaktare höll uppsikt över.

Flera herdars hjordar kunde hållas i samma fålla, men fåren gav gensvar bara på rösten av den herde som de var och en hade. Fred H. Wight skriver i sin bok Manners and Customs of Bible Lands (Seder och bruk i bibelns länder): ”När det blir nödvändigt att skilja flera fårhjordar åt, stiger den ene herden efter den andre upp och lockar: ’Tahoo! Tahoo!’ eller använder något liknande lockrop, som han själv väljer. Fåren lyfter på huvudet, och efter ett allmänt rusande börjar de var och en följa sin herde. De är grundligt förtrogna med sin herdes tonfall. Främlingar har ofta försökt med samma lockrop, men deras försök att få fåren att följa dem misslyckas alltid.” Jesus sade, intressant nog: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv.” (10:27, 28) Både den ”lilla hjorden” och de ”andra fåren” hörsammar Jesu röst, följer hans ledning och åtnjuter hans ömma omsorg. — Lukas 12:32; Johannes 10:16.

Guds alltid trogne Son

Kristus var alltid trogen mot Gud och ett föredöme som en kärleksfull herde under hela sitt jordiska liv. Hans medömkan framgick också när han visade sig efter sin uppståndelse. Det var medömkande omsorg om andra som då fick Jesus till att uppmana Petrus att föda hans får. — 18:1—21:25.

Som ett på pålen upphängt offer gav Jesus oss det förnämsta exemplet på trohet intill döden. En skymf som han utsattes för enligt profetiorna var att soldater delade hans kläder mellan sig. (Psalm 22:19) De kastade lott för att avgöra vem som skulle få hans fina innerklädnad (grek.: khi·tón), som var vävd utan någon söm. (19:23, 24) En sådan tunika kunde vara vävd av ull eller linne i ett enda stycke och kunde vara vit eller av varierande färg. Ofta ärmlös bars den närmast huden och nådde till knäna eller rentav till vristerna. Jesus var ju inte materialistisk, men han bar en sådan klädnad av god kvalitet, hans sömlösa tunika.

Vid ett tillfälle när Jesus visade sig efter sin uppståndelse, hälsade han sina lärjungar med orden: ”Må ni ha frid.” (20:19) Bland judarna var detta en vanlig hälsning. (Matteus 10:12, 13) För många kan bruket av sådana ord ha haft föga innebörd. Men inte för Jesus, för han hade tidigare sagt till sina efterföljare: ”Frid lämnar jag åt er, min frid ger jag er.” (Johannes 14:27) Den frid Jesus gav sina lärjungar grundade sig på deras tro på honom som Guds Son och tjänade till att lugna deras hjärtan och sinnen.

Vi kan likaledes åtnjuta ”Guds frid”. Må vi vårda detta ojämförliga lugn, som blir följden av ett nära förhållande till Jehova genom hans älskade Son. — Filipperna 4:6, 7.

[Bildkälla på sidan 25]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.