Relikdyrkan — Behagar det Gud?
BLODET av ”San Gennaro”, som sägs bli flytande vanligen tre gånger om året, är bara en av många religiösa reliker. En annan är svepningen i Turin, Jesu Kristi förmenta likklädsel. Bland de reliker som förknippas med Jesus märks även den krubba som han påstås ha legat i (och som förvaras i en stor basilika i Rom), hans rättskrivningsbok och mer än tusen spikar som sägs ha använts vid hans avrättning! Det finns också flera olika reliker av Johannes döparens huvud och fyra kroppar på olika platser i Europa som påstås ha tillhört ”Sankta Lucia”.
En stad som är mycket berömd för sina reliker är Trier i Tyskland, där en av de många ”heliga tunikor” — Jesu Kristi sömlösa innerklädnad — som vördas som reliker finns bevarad. I Vatikanstaden förvaras över tusen reliker i ett speciellt arkiv. Bokstavligt talat tusentals religiösa reliker förvaras i kyrkan ”Sankta Ursula” i Köln. Listan kan göras nästan hur lång som helst. Enbart i Italien finns det 2.468 så kallade heliga platser, där man vördar religiösa reliker!
Relikkulten anses ha uppstått på 300-talet v.t., liksom också dyrkan av ”helgon”. Av religiösa, ekonomiska och till och med politiska skäl har antalet reliker successivt ökat under århundradenas lopp, och i våra dagar finns det tusentals sådana föremål. Andra Vatikankonsiliet bekräftade att ”kyrkan enligt traditionen håller helgonen i ära och vördar deras autentiska reliker och bilder”. (Constitution ”Sacrosanctum Concilium” sulla sacra Liturgia i I Documenti del Concilio Vaticano II, 1980, Edizioni Paoline) En sammanställning av katolska kyrkans kanoniska lag som offentliggjordes av påven Johannes Paulus II år 1983, Codex Iuris Canonici (Canon 1190), talar om ”de ryktbara relikerna och föremål som åtnjuter stor vördnad bland folket”. Inom de anglikanska och ortodoxa kyrkorna förekommer också relikdyrkan.
Eftersom det finns så många spikar som påstås ha använts när Kristus naglades fast vid tortyrpålen och ett flertal huvuden som sägs ha tillhört Johannes döparen, är det uppenbart att många religiösa reliker är ren bluff. Genom datering med radiokolmetoden har det till exempel bevisats att svepningen i Turin är ett falsarium. Under den debatt som rasade kring denna relik år 1988 ställde den välkände Vatikanobservatören Marco Tosatti följande intressanta fråga: ”Om de vetenskapliga analysmetoder som använts i samband med svepningen tillämpades på andra populära kultföremål, vad skulle utgången då bli?”
Givetvis skulle ingen förnuftig människa vilja vörda en falsk relik. Men är det den enda faktor som man bör ta hänsyn till?
Vad säger bibeln?
Bibeln säger ingenting om att Guds gynnade folk, de forntida israeliterna, skulle ha dyrkat religiösa reliker under den tid de var förslavade i Egypten. Det är sant att patriarken Jakob dog i Egypten och att hans kvarlevor fördes till Kanaans land för att begravas ”i ... [grottan] på åkern i Makpela”. Hans son Josef dog också i Egypten, och även hans ben fördes så småningom till Kanaans land för att begravas där. (1 Moseboken 49:29—33; 50:1—14, 22—26; 2 Moseboken 13:19) Men den Heliga skrift ger ingen antydan om att israeliterna någonsin vördade kvarlevorna av Jakob och Josef som religiösa reliker.
Lägg också märke till vad som hände i samband med profeten Mose. Under Guds vägledning ledde han israeliterna i 40 år. Därefter, vid 120 års ålder, steg han upp på berget Nebo, fick se det utlovade landet och dog sedan. Ärkeängeln Mikael disputerade med djävulen om Mose kropp och omintetgjorde de planer som Satan kan ha haft på att använda den för att locka israeliterna att ta del i relikdyrkan. (Judas, vers 9) Även om de förståeligt nog sörjde Mose när han hade dött, vördade de aldrig hans kvarlevor. Gud omöjliggjorde faktiskt ett sådant handlingssätt genom att begrava Mose på en plats som förblev okänd för människor. — 5 Moseboken 34:1—8.
Somliga förespråkare för relikdyrkan citerar 2 Kungaboken 13:21, där det sägs: ”Så hände sig, att just när några höll på att begrava en man, fick de se en strövskara. Då kastade de mannen i [profeten] Elisas grav. När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv igen och reste sig upp på sina fötter.” De livlösa benen av en av Guds profeter var således involverade i detta underverk. Men Elisa var död när underverket inträffade, och som bibeln säger är de döda ”inte medvetna om någonting alls”. (Predikaren 9:5, 10, NW) Mannens uppståndelse måste följaktligen tillskrivas Jehova Guds undergörande förmåga. Det var Jehova som utförde det med hjälp av sin heliga ande eller verksamma kraft. Det är också värt att lägga märke till att bibeln inte ger någon antydan om att Elisas ben någonsin blev föremål för vördnad.
Somliga i kristenheten söker stöd för sin relikdyrkan i det som sägs i Apostlagärningarna 19:11, 12, där vi läser: ”Gud fortsatte att utföra ovanliga kraftgärningar genom [aposteln] Paulus’ händer, så att man till och med bar dukar och förkläden från hans kropp till de sjuka, och sjukdomarna vek ifrån dem, och de onda andarna for ut.” Men lägg märke till att det var Gud som utförde dessa kraftgärningar genom Paulus. Aposteln utförde inte dessa gärningar på egen hand, och han tog aldrig emot ära av människor. — Apostlagärningarna 14:8—18.
Stick i stäv mot bibelns läror
Att dyrka religiösa reliker är i själva verket helt i strid med en rad bibliska läror. En ofrånkomlig faktor när det gäller sådan dyrkan är till exempel tron på människosjälens odödlighet. Miljontals kyrkomedlemmar tror uppriktigt att själarna av alla de människor som kanoniserats och vördas som ”helgon” är vid liv i himmelen. Dessa uppriktiga människor ber till dessa ”helgon”, söker deras beskydd och bönfaller dem om att verka som förespråkare för dem hos Gud. Enligt ett teologiskt uppslagsverk tror katoliker att helgonreliker kan tjäna som ”medlare” mellan dem och Gud.
Men enligt bibeln är människosjälen inte odödlig. Människan har inte en själ inom sig som är oförgänglig och kan existera skild från kroppen efter döden. I stället sägs det: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ.” (1 Moseboken 2:7, NW) Bibeln lär således inte att människan har en odödlig själ, utan säger tvärtom: ”Den själ som syndar — den själv kommer att dö.” (Hesekiel 18:4, NW) Detta gäller alla människor — även dem som senare har helgonförklarats — eftersom vi alla har ärvt synd och död från den första människan, Adam. — Romarna 5:12.
Helgondyrkan bör undvikas, eftersom dessa personer aldrig bemyndigats att tjäna som medlare mellan Gud och människor. Jehova Gud har i stället anförtrott denna uppgift åt sin Son, Jesus Kristus. Aposteln Paulus förklarade att ”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss”. — Romarna 8:34, 1981; jämför Johannes 14:6, 14.
Ett annat skäl till att undvika dyrkan av ”helgon” och religiösa reliker har att göra med bibelns syn på avgudadyrkan. Ett av de tio budord som gavs till israeliterna löd: ”Du skall inte göra dig en skulpterad bild eller en gestalt lik något som är uppe i himlarna eller som är nere på jorden eller som är i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ner för dem, inte heller låta dig förledas till att tjäna dem, eftersom jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2 Moseboken 20:4, 5, NW) Hundratals år senare sade aposteln Paulus till sina medkristna: ”Mina älskade, fly från avgudadyrkan.” (1 Korintierna 10:14) Aposteln Johannes skrev likaså: ”Små barn, var på er vakt mot avgudarna.” — 1 Johannes 5:21.
Vördnad för kanoniserade ”helgon” och religiösa reliker har följaktligen inget stöd i bibeln. Somliga människor vill emellertid ha något ”heligt” som de kan se och röra vid och som de tror har frälsande kraft. Ja, många betraktar religiösa reliker som en synlig länk mellan himmel och jord. Men begrunda följande fakta:
Det är inte genom att se och vidröra religiösa reliker som en person handlar i överensstämmelse med Jesu beskrivning av den tillbedjan som Gud godkänner. Jesus sade: ”Den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Johannes 4:23, 24) Jehova Gud är ”en Ande”, osynlig för mänskliga ögon. Att tillbe honom ”med ande” innebär att vi måste låta vår heliga tjänst för Gud motiveras av ett hjärta som är uppfyllt av kärlek och tro. (Matteus 22:37—40; Galaterna 2:16) Vi kan inte tillbe Gud med ”sanning” genom att dyrka reliker, utan endast genom att förkasta falska religiösa läror, lära känna hans vilja så som den uppenbaras i bibeln och sedan göra den.
Det är därför inte förvånande att forskaren James Bentley bekräftar att ”de forntida hebréerna inte tog del i relikdyrkan”. Han förklarar också att under de fyra hundra år som förflöt mellan Stefanus’ död och den tidpunkt då Lucianus grävde upp honom ur graven hade de kristnas inställning till reliker fullständigt förändrats. På 400-talet v.t. hade den avfälliga kristenheten redan avvikit från bibelns tydliga läror beträffande avgudadyrkan, de dödas tillstånd och Jesu Kristi roll som den som ”lägger sig ut för oss”. — Romarna 8:34; Predikaren 9:5; Johannes 11:11—14.
Om vi vill att vår tillbedjan skall behaga Gud, måste vi förvissa oss om att den inte är förknippad med någon form av avgudadyrkan. För att vara godtagbar måste vår tillbedjan riktas till Skaparen, Jehova Gud, och inte till några reliker eller andra skapade ting. (Romarna 1:24, 25; Uppenbarelseboken 19:10) Vi måste också skaffa oss exakt kunskap i bibeln och bygga upp en stark tro. (Romarna 10:17; Hebréerna 11:6) Och om vi vandrar på sanningens väg, kommer vi att handla i överensstämmelse med alla de bibliska bevis som vittnar om att relikdyrkan inte behagar Gud.
[Bild på sidan 5]
Elisas ben vördades inte, även om de hade anknytning till en uppståndelse