Messias — ett verkligt hopp?
Han kallade sig Moses. Hans verkliga namn har emellertid fallit i glömska under historiens gång. På 400-talet v.t. reste han omkring på ön Kreta och övertygade judarna där om att han var den messias som de väntade på. Han sade att deras förtryck, deras landsförvisning och deras fångenskap snart skulle vara över. De trodde honom. När befrielsens dag var inne, följde judarna med ”Moses” ut på en hög udde som stupade ner i Medelhavet. Han förklarade att de bara behövde kasta sig i havet, så skulle det dela sig. Många lydde och störtade sig ner i ett hav som inte visade några som helst tendenser till att dela sig. Ett stort antal av dem drunknade, men somliga räddades av sjömän och fiskare. Moses stod emellertid ingenstans att finna. Deras messias hade försvunnit.
VAD är egentligen en messias? Ord som ”frälsare”, ”räddare”, ”återlösare” och ”ledare” kanske dyker upp i sinnet. Många människor tror att en messias är en gestalt som ingjuter hopp och hängivenhet hos sina efterföljare och lovar att befria dem från förtryck och skänka dem frihet. Eftersom människans historia i stor utsträckning är en historia om förtryckta människor, är det inte förvånande att ett betydande antal messiasgestalter har framträtt under århundradenas lopp. (Jämför Predikaren 8:9.) Men i likhet med den självutnämnde Moses från Kreta har dessa messiasgestalter oftare lett sina efterföljare fram till besvikelse och katastrof än till befrielse.
”Detta är kungen, Messias!” Så hälsades Simeon Bar Kochba av den aktade rabbi Akiba ben Josef år 132 v.t. Bar Kochba var en mäktig man som förde befäl över en stor armé. Här, äntligen, tänkte många judar, fanns den man som skulle göra slut på deras långvariga förtryck under det romerska världsväldet. Men Bar Kochba misslyckades, och hundratusentals av hans landsmän fick betala för det misslyckandet med sina liv.
På 1100-talet framträdde en annan judisk messias, denna gång i Yemen. När kalifen, landets härskare, bad honom bevisa att hans messiasanspråk hade fog för sig, föreslog han att kalifen skulle låta halshugga honom och låta hans snara uppståndelse tjäna som ett tecken. Kalifen samtyckte — och det var slutet för messiaspretendenten i Yemen. Under samma århundrade uppmanade en man vid namn David Alroy judarna i Mellersta Östern att göra sig beredda på att följa honom till det heliga landet, burna på änglavingar. Många trodde att han var messias. Judarna i Bagdad väntade tålmodigt uppe på taken, i lycklig okunnighet om tjuvarna som passade på att stjäla deras tillhörigheter.
På 1600-talet framträdde en annan man, Sabbathai Zewi från Smyrna, som framförde sina messiasanspråk för judarna i Europa. Även kristna lyssnade till hans förkunnelse. Zewi erbjöd sina efterföljare befrielse — tydligtvis genom att låta dem synda ohämmat. Hans närmaste anhängare ägnade sig åt regelrätta orgier, nudistliv, otukt och incest och straffade sedan sig själva genom att piska sig, rulla sig nakna i snön och gräva ner hela kroppen utom huvudet i den kalla jorden. Under en resa i Turkiet blev Zewi tillfångatagen och anmodad att konvertera till islam, annars skulle han bli avrättad. Han valde att konvertera. Många av hans anhängare skingrades, men under de närmaste 200 åren betraktades han fortfarande på sina håll som messias.
Även kristenheten har haft sina messiaspretendenter. En man vid namn Tanchelm byggde på 1100-talet upp en armé av anhängare och intog staden Antwerpen. Denne messias betraktade sig själv som en gud — han sålde till och med sitt eget badvatten, för att hans efterföljare skulle dricka det som ett sakrament! En annan ”kristen” messias var Thomas Müntzer, som verkade i 1500-talets Tyskland. Han ledde ett uppror mot de styrande på platsen där han bodde och sade till sina efterföljare att detta var striden vid Harmageddon. Han lovade att han skulle fånga upp fiendens kanonkulor i sina ärmar. Men hans här krossades, och han själv blev halshuggen. Många andra sådana messiaspretendenter har framträtt i kristenheten under århundradenas lopp.
Messiasgestalter förekommer också inom andra religioner. Muslimerna väntar på sin Mahdi, den som har fått den rätta vägledningen, som skall införa ett rättvisans tidevarv. Inom hinduismen har somliga påstått sig vara en inkarnation (avatara) av olika gudar. Och enligt The New Encyclopædia Britannica har ”även en så föga messiansk religion som buddismen ... gett uttryck åt en sådan uppfattning, särskilt bland mahayana-sekterna, i form av den kommande Buddha Maitreya, som skulle stiga ner från sin himmelska boning och föra de trogna till paradiset”.
Messiasgestalter i vårt århundrade
Nu på 1900-talet har behovet av en verklig messias blivit mer trängande än någonsin, och det är därför inte förvånande att många har gjort anspråk på den titeln. I Kongo hyllades på 1920-, 1930- och 1940-talet först Simon Kimbango och sedan hans efterträdare, André ”Jesus” Matswa, som messias. De dog, men deras efterföljare väntar fortfarande på att de skall återvända och införa ett tusenårigt rike i Afrika.
En annan företeelse som har uppträtt under vårt århundrade är de så kallade ”cargo-kulterna” i Nya Guinea och Melanesien. Medlemmarna går och väntar på att det skall komma ett fartyg eller ett flygplan, bemannat med messiasliknande vita män som skall göra dem rika och införa en lycklig era, då till och med de döda skall uppstå.
Industriländerna har också haft sina messiasgestalter. Somliga av dem har varit religiösa ledare, till exempel Sun Myung Moon, en självutnämnd efterträdare till Jesus Kristus som har för avsikt att rena världen med hjälp av en enad familj av tillbedjare. Politiska ledare har också försökt tillvälla sig messiansk status. Adolf Hitler var kanske det mest skrämmande exemplet, med sitt storvulna tal om ett tusenårigt rike.
Politiska filosofier och organisationer har likaså tillvunnit sig messiansk status. Uppslagsverket The Encyclopedia Americana framhåller till exempel att den marxist-leninistiska ideologin har messianska övertoner. Förenta nationerna, som i vida kretsar hyllas som mänsklighetens enda hopp om världsfred, tycks också ha blivit något slags messiassubstitut för många människor.
Ett verkligt hopp?
Denna korta översikt visar med all önskvärd tydlighet att de messianska rörelsernas historia på det hela taget kännetecknas av falska föreställningar, svikna förhoppningar och ouppfyllda drömmar. Det är därför knappast förvånande att många människor i våra dagar har fått en cynisk inställning till hoppet om en messias.
Men innan vi avfärdar det messianska hoppet, borde vi kanske först ta reda på var det kommer ifrån. Själva ordet ”messias” är ett bibliskt uttryck. Det hebreiska ordet är ma·shị·ach och betyder ”en som är smord”. På Bibelns tid blev kungar och präster ibland insatta i sina ämbeten genom en smörjelseceremoni, under vilken välluktande olja hälldes på huvudet. Termen ma·shị·ach kunde därför med rätta tillämpas på dem. Det fanns också män som hade blivit smorda eller insatta i en bestämd ställning utan någon smörjelseceremoni. Mose kallas ”Kristus”, som betyder ”den smorde”, i Hebréerna 11:24—26, därför att han var Guds utvalde profet och representant.
Denna definition av messias, ”en som är smord”, gör tydlig åtskillnad mellan Bibelns messiasgestalter och de falska messiasgestalter som vi här har talat om. Bibelns messiasgestalter var inte självutnämnda, och inte heller hade de utvalts av en skara entusiastiska anhängare. Nej, deras förordnande var från ovan, från Jehova Gud själv.
Även om Bibeln talar om många messiasgestalter, upphöjer den en av dem som vida överlägsen de övriga. (Psalm 45:7) Denne Messias är centralgestalten i Bibelns profetior, nyckeln till uppfyllelsen av Bibelns mest inspirerande löften. Och denne Messias tar verkligen itu med de problem som vi brottas med i våra dagar.
Mänsklighetens räddare
Bibelns Messias angriper mänsklighetens problem genom att gå till roten med dem. När våra första föräldrar, Adam och Eva, gjorde uppror mot Skaparen på tillskyndan av den upproriske andevarelsen Satan, försökte de i själva verket förmätet tillvälla sig den yttersta bestämmanderätten. De ville själva avgöra vad som var rätt och vad som var fel. Därigenom drog de sig bort från Jehovas kärleksfulla, skyddande styre och störtade den mänskliga familjen in i ett kaotiskt och eländigt tillstånd av självstyre, ofullkomlighet och död. — Romarna 5:12.
I sin kärlek fann emellertid Jehova Gud för gott att i detta mörka ögonblick i människans historia förse hela mänskligheten med en strimma av hopp. I samband med sin dom över dessa mänskliga rebeller förutsade Gud att deras avkomlingar skulle få en befriare. Denne räddare, kallad ”säden”, skulle omintetgöra allt det onda som Satan hade åstadkommit där i Eden; Säden skulle krossa huvudet på ”ormen”, Satan, och utplåna honom ur tillvaron. — 1 Moseboken 3:14, 15.
Ända sedan äldsta tid har judarna betraktat detta uttalande som en profetia om Messias. Flera av de så kallade targumerna, judiska parafraser av de heliga Skrifterna som var i flitigt bruk under det första århundradet, förklarade att denna profetia skulle uppfyllas ”i kungens, Messias’, dagar”.
Det är därför inte så underligt att människor med tro ända från början fascinerats av detta löfte om en kommande ”Säd” eller Räddare. Det är lätt att föreställa sig hur Abraham kände det, när Jehova talade om för honom att Säden skulle komma i hans släktlinje och att ”alla nationer på jorden” — inte bara hans egna avkomlingar — skulle komma att ”välsigna sig” genom Säden. — 1 Moseboken 22:17, 18.
Messias och frågan om styre
Senare profetior förband detta hopp med utsikten till ett tillfredsställande styre över mänskligheten. I Första Moseboken 49:10 gavs följande löfte till Abrahams sonsonsson Juda: ”Spiran kommer inte att vika från Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, tills Silo kommer; och honom kommer folkens lydnad att tillhöra.” Denne ”Silo” skulle tydligtvis vara en styresman — och han skulle styra inte bara judarna, utan också ”folken”. (Jämför Daniel 7:13, 14.) De forntida judarna identifierade Silo med Messias; en del av de judiska targumerna ersatte rentav ordet ”Silo” med ”Messias” eller ”kungen Messias”.
Allteftersom ljuset över de inspirerade profetiorna fortsatte att öka, uppenbarades fler och fler detaljer om Messias’ styre. (Ordspråken 4:18) Kung David, en avkomling av Juda, fick veta att Säden skulle komma i hans släktlinje, enligt skildringen i 2 Samuelsboken 7:12—16. Han fick också veta att Säden skulle vara en ovanlig kung — hans tron eller styre skulle nämligen bestå för evigt! Detta bekräftas av det som sägs i Jesaja 9:6, 7: ”Ett barn har fötts åt oss, en son har getts åt oss; och det furstliga herradömet [”regeringen”, Kung Jakobs bibel] kommer att visa sig vara på hans skuldra. ... På utbredandet av det furstliga herradömet och på freden kommer det inte att vara någon ände, över Davids tron och över hans kungarike, för att fast grunda det och uppehålla det genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid. Det är härars Jehovas nitälskan som kommer att göra detta.”
Kan du föreställa dig en sådan regering? En rättvis och rättfärdig styresman som skall upprätta fred och sedan styra för evigt! Hur skiljer sig inte detta hopp från gångna tiders patetiska kavalkad av falska messiasgestalter! Bibelns Messias är inte någon vilseledd, självutnämnd ledare, utan är i stället en världshärskare med all den makt och myndighet som behövs för att ändra förhållandena i världen.
Detta framtidsperspektiv har djup innebörd i vår bekymmersamma tid. Mänskligheten har aldrig varit i ett mer desperat behov av ett sådant hopp. Eftersom det tyvärr är alltför lätt att klamra sig fast vid falska förhoppningar, är det mycket viktigt för var och en av oss att noga begrunda följande fråga: Var Jesus från Nasaret den förutsagde Messias, som så många tror? Följande artikel kommer att besvara den frågan.
[Ruta på sidan 6]
Messias i Brooklyn?
På annonspelare, annonstavlor och neonskyltar i Israel har man nyligen kunnat läsa: ”Förbered er för Messias’ ankomst.” Denna publicitetskampanj, som kostat 400.000 amerikanska dollar, har iscensatts av lubavitcherna, en ultraortodox sekt av chasidiska judar. Det råder en vida spridd trosuppfattning bland denna grupp, som har 250.000 medlemmar, att deras högste rabbin, Menachem Mendel Schneerson i Brooklyn i New York, är Messias. Varför? Schneerson lär att Messias skall komma nu i vår generation. Och enligt Newsweek hävdar lubavitchiska företrädare att den 90-årige rabbinen inte kommer att dö förrän Messias anländer. I hundratals år har sekten lärt att varje generation frambringar åtminstone en man som är kvalificerad att vara Messias. Schneersons efterföljare tycks mena att han är en sådan man, och han har inte utsett någon efterträdare. Men fortfarande har de flesta judarna inte godtagit honom som Messias, påpekas det i Newsweek. Enligt tidningen Newsday har den 96-årige rivaliserande rabbinen Eliezer Schach kallat honom en ”falsk messias”.
[Bild på sidan 7]
Övertygelsen att Moses från Kreta var messias kostade många människor livet