Jehova, min förtröstan alltsedan ungdomen

BERÄTTAT AV BASIL TSATOS

Året var 1920; platsen var de arkadiska bergen i det vackra Peloponnesos i Grekland. Jag låg i sängen, svårt sjuk i den fruktade spanska sjukan som svepte fram över världen.

VARJE gång det ringde i kyrkklockorna förstod jag att de kungjorde döden för ytterligare ett offer. Skulle jag bli nästa? Lyckligtvis tillfrisknade jag, men miljoner gjorde det inte. Fastän jag då var bara åtta år, lever den här skrämmande upplevelsen fortfarande kvar klart i mitt minne.

Tidigt intresse för andliga ting

Kort därefter dog min morfar. Jag kommer ihåg att efter begravningen kom min mamma ut till mig och min syster på balkongen till vårt hem. Hon försökte utan tvivel lindra sorgen och sade därför lugnt: ”Hör ni barn, alla måste vi bli gamla och dö.”

Även om hon formulerade sig försiktigt, blev jag orolig över det hon sade. ”Så tragiskt! Så orättvist!” tänkte jag. Men vi lyste båda upp då mamma tillade: ”Men när Herren kommer tillbaka skall han uppväcka de döda, och vi skall inte mera dö!” Å, så trösterikt det var att höra det!

Från och med då intresserade jag mig ivrigt för att få reda på när den där lyckliga tiden skulle komma. Jag frågade många, men ingen kunde säga det, och förresten tycktes ingen ens vara intresserad av att resonera om det.

En dag, när jag var i tolvårsåldern, fick min pappa en bok från sin bror som bodde i Förenta staterna. Den hette Guds Harpa och var utgiven av Sällskapet Vakttornet. Jag tittade i innehållsförteckningen, och mina ögon lyste upp när jag såg kapitlet ”Vår Herres återkomst”. Jag läste det med stort intresse men blev besviken när det inte angavs något årtal för återkomsten. Boken antydde emellertid att den inte var avlägsen.

Snart började jag i gymnasiet och gick in för studierna. Men då och då skickade min farbror i Amerika exemplar av Vakttornet, och jag tyckte om att läsa dem. Dessutom gick jag varje söndag i söndagsskolan, dit biskopen ofta brukade komma och tala till oss.

En speciell söndag var biskopen mycket upprörd och sade: ”Besökare fyller vår stad med kätterska publikationer.” Sedan höll han upp ett exemplar av Vakttornet och ropade: ”Om någon av er hittar sådana här publikationer där hemma, ta dem då till kyrkan, så skall jag bränna dem.”

Tonen i det han sade oroade mig, men än mer hans hämndlystna anda. Jag rättade mig därför inte efter hans begäran. Men jag skrev till min farbror och bad honom att inte skicka fler av Vakttornets publikationer. Ändå fortsatte jag att fundera över Kristi återkomst.

Den andliga aptiten växer

När sommarlovet kom, tog jag fram resväskan för att packa mina kläder. I botten fanns det tre broschyrer som tryckts av Sällskapet Vakttornet. På något sätt hade jag inte lagt märke till dem tidigare. En av dem hette Var äro de döda?

”Det där verkar intressant”, tänkte jag. Fastän jag kom ihåg biskopens varning, bestämde jag mig för att läsa broschyrerna noga för att hitta de felaktigheter som jag trodde att de innehöll. Jag tog en penna och började försiktigt undersöka. Till min förvåning verkade allt i broschyrerna förnuftigt, och varje påstående hade hänvisningar till skriftställen så att läsaren själv kunde kontrollera allt i Bibeln.

Eftersom vi inte hade någon bibel, undrade jag om skriftställena som det hänvisades till hade använts felaktigt för att passa skribenternas syfte. Så jag skrev till min farbror och bad honom skicka ett exemplar av hela Bibeln. Han gjorde det genast. Jag läste den från pärm till pärm två gånger, och även om det var mycket i den som jag inte kunde förstå, fängslades jag av Daniels bok och Uppenbarelseboken. Jag ville förstå de ting som förutsades i dem, men det fanns ingen i närheten som kunde hjälpa mig.

År 1929 slutade jag skolan, och strax därefter började min farbror i Amerika att skicka exemplar av Vakttornet till mig igen. Jag började tycka mer och mer om dem och bad honom skicka dem regelbundet. Dessutom började jag tala med andra om det framtidshopp som jag läst om i tidskrifterna. Men så förändrades mitt liv dramatiskt.

Andliga framsteg i Burma

Mina morbröder hade immigrerat till Burma (nu Myanma), och min familj bestämde sig för att om jag flyttade till dem skulle det vidga mina horisonter och kanske öppna möjligheter att göra affärer. Orienten hade alltid fascinerat mig, så jag såg entusiastiskt fram emot att få komma dit. Min farbror fortsatte att skicka Vakttornet till mig i Burma, men jag träffade inte personligen någon av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades.

En dag blev jag hänförd över att se en annons i Vakttornet om böckerna Ljus, två band med förklaringar till Uppenbarelseboken. Dessutom fick jag veta att Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Bombay i Indien hade tillsynen över bibelforskarnas verksamhet i Burma. Jag skrev genast och beställde böckerna Ljus och bad dem även sända bibelforskare från Indien till Burma för att predika.

Böckerna kom omgående med posten, och ungefär en vecka senare besökte burmanska bibelforskare mig. Det gladde mig att få veta att det fanns en liten grupp bibelforskare där jag bodde i Rangoon (nu Yangon), Burmas huvudstad. De inbjöd mig att vara med i deras regelbundna studium av Bibeln och även att ta del med dem i att predika från hus till hus. Till en början tog det emot, men det dröjde inte länge förrän jag tyckte om att dela med mig av biblisk kunskap till buddhister, hinduer och muslimer, såväl som till namnkristna.

Avdelningskontoret i Indien skickade sedan två heltidsförkunnare (pionjärer) till Rangoon — Ewart Francis och Randall Hopley. De var båda ursprungligen från England men hade tjänat i Indien i flera år. De uppmuntrade mig mycket, och år 1934 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova.

Ett modigt vittne

Med tiden sände avdelningskontoret i Indien fler pionjärer till Burma. Två av dem, Claude Goodman och Ron Tippin, besökte järnvägsstationen och talade med stinsen, Sydney Coote. Han skaffade sig böckerna, läste igenom dem och började skriva till sin gifta syster, Daisy D’Souza, i Mandalay. Även hon tyckte att böckerna var intressanta och bad om fler.

Daisy, som hade varit verksam katolik, var en person med osedvanligt mod. Hon började besöka sina grannar och berätta för dem om det hon fick lära sig. Och när församlingsprästen besökte henne och ville veta varför hon slutat gå i kyrkan, visade hon honom att Bibeln inte stöder det han lärde ut, däribland läran om det brinnande helvetet.

Slutligen frågade han henne: ”Hur skall jag, efter alla dessa år då jag har sagt till dem att det finns ett brinnande helvete, nu kunna säga att det inte finns någon sådan plats? Då skulle ingen vilja komma till kyrkan.”

Daisy svarade: ”Om du är en uppriktig kristen kommer du att lära dem sanningen oavsett följderna.” Sedan tillade hon: ”Om du inte gör det, kommer jag att göra det!” Och det gjorde hon.

Dick och Daisy och deras två äldsta döttrar döptes samtidigt som jag i Rangoon. Tre år senare, år 1937, gifte jag mig med deras näst äldsta dotter, Phyllis.

Vi flyr till Indien

Japanska trupper invaderade Burma under andra världskriget, och Rangoon föll den 8 mars 1942. Utländska civila tvingades att skyndsamt ta sig till Indien. Hundratals försökte ta sig genom djungeln, men många dog på vägen. Jag råkade personligen känna den officer som hade ansvaret för evakueringen, och jag lyckades därför komma över biljetter till en av de sista lastbåtarna som skulle gå från Rangoon till Calcutta. Det var ett tragiskt ögonblick för oss alla då vi i all hast lämnade vårt hus och de flesta av våra ägodelar. Japanerna ockuperade Burma från år 1942 till år 1945.

När vi kom till Indien hade vi inte mycket i ekonomiskt avseende, och det var inte lätt att få arbete. Det ledde till ett trosprov. Jag träffade en brittisk officer som erbjöd mig ett lukrativt arbete som civilmilitär, men det innebar att tjäna som en del av krigsmakten. Med Jehovas hjälp kunde jag avböja erbjudandet och således bevara ett rent kristet samvete. (Jesaja 2:2—4) Vi kände Jehovas kärleksfulla hand även på andra sätt.

Vi bosatte oss i Indiens huvudstad, New Delhi, där det var nära nog omöjligt att finna en bostad. Trots det fick vi tag i en rymlig lägenhet mitt i staden. Den hade ett stort sällskapsrum med egen ingång som under de följande åren tjänade som Rikets sal för Delhiförsamlingen av Jehovas vittnen. Men på grund av att Indien år 1941 hade förbjudit Sällskapet Vakttornets publikationer, kunde vi inte få tag i biblisk litteratur.

Hur förbudet upphävdes

De som var närvarande vid gudstjänsterna i Delhis kyrkor en söndag 1943 fick ett flygblad undertecknat av 13 präster från olika kyrkor. Det innehöll varningen: ”MEDBORGARE I DELHI, AKTA ER FÖR JEHOVAS VITTNEN.” Anklagelsen var den att vi hade blivit förbjudna i Indien av politiska skäl.

Med samtycke från avdelningskontoret i Bombay tryckte och spred vi snabbt ett flygblad som avslöjade prästerna. Eftersom jag var presiderande tillsyningsman, trycktes mitt namn och min adress längst ner på det kraftfullt formulerade flygbladet. Kort därefter greps och fängslades Margrit Hoffman och jag när vi ertappades med att sprida flygbladen. Vi blev emellertid senare frisläppta mot borgen.

Senare kom Margrit i sin förkunnartjänst hem till sir Srivastava, en välkänd minister i den indiske vicekungens kabinett. Sir Srivastava tog gästfritt emot henne, och under samtalet berättade hon för honom att vår litteratur med orätt blivit förbjuden i Indien. Samma dag råkade Margrit även träffa en parlamentsledamot från staten Madras. Han var i New Delhi för att delta i ett parlamentssammanträde. Hon nämnde för honom det orättvisa i förbudet mot vår litteratur, och han lovade att ta upp frågan vid ett kommande sammanträde.

Jag arbetade då som sjukgymnast på ett lokalt sjukhus. Sir Srivastava råkade ådra sig en skada, och jag skickades i väg av sjukhuset för att ta reda på om sjukgymnastik skulle kunna hjälpa honom. Jag märkte att sir Srivastava var en vänlig person, och medan vi samtalade nämnde jag i förbigående att Margrit Hoffman och jag hade släppts från fängelset mot borgen. Jag förklarade att det var på grund av prästernas påtryckningar som vår bibliska litteratur förbjudits på politiska grunder, men att vi var politiskt helt neutrala. Vidare berättade jag att vår representant för avdelningskontoret, Edwin Skinner, hade begärt ett sammanträffande för att få förklara vår ståndpunkt men hade blivit avvisad.

Ett par dagar senare berättade sir Srivastava för mig: ”Jenkins [den regeringstjänsteman som hade varit ogynnsamt inställd till vårt arbete] avgår om några dagar och kommer att ersättas av sir Francis Mudie. Be Skinner komma upp så skall jag presentera honom för sir Francis.”

Sir Srivastava ordnade med ett sammanträffande alldeles som han hade lovat. Under det sade sir Francis Mudie till broder Skinner: ”Jag kan inte lova er någonting, men jag skall se över saken.” Eftersom parlamentet skulle öppnas bara några dagar senare, stannade broder Skinner kvar för att följa utgången. Parlamentsledamoten från Madras ställde sig upp, precis som han hade lovat, och frågade: ”Är det verkligen så att Sällskapet Vakttornets publikationer är förbjudna av politiska skäl?”

”Nej, förbudet var infört som en försiktighetsåtgärd”, svarade sir Francis Mudie, ”men regeringen har nu beslutat att upphäva det.”

Det var verkligen ett spännande ögonblick för oss när vi fick höra den nyheten! En vecka senare fick avdelningskontoret i Bombay ett brev som bekräftade att förbudet upphävts.

Tillbaka till det krigshärjade Burma

Efter andra världskriget kom Burma återigen under brittiskt styre, och några månader senare återvände tio av oss vittnen till Rangoon. Vi var glada över att åter få träffa de få vittnen som var kvar. Landet var i ett bedrövligt tillstånd. Allmänna tjänster, däribland elström och allmänna kommunikationer, fanns inte att tillgå. Så vi köpte en jeep från militären och gjorde gott bruk av den genom att skjutsa människor till mötena som vi hade organiserat strax efter vår återkomst.

En intresserad person erbjöd oss mark, och med hjälp av vänligt sinnade människor i området byggde vi en rymlig Rikets sal. Den byggdes av kraftiga bambustörar, flätade bambuväggar och halmtak. I april 1947 höll Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, Milton G. Henschel, tal där under besöket i Rangoon. Vid den tiden var vi 19 vittnen i hela Burma. Men 287 var närvarande vid broder Knorrs offentliga föredrag som hölls i New Excelsior Theatre!

Vi bosätter oss i Australien

Den 4 januari 1948 beviljade Storbritannien Burma självständighet, och flertalet européer ansåg det vara bäst att lämna landet. Efter att ha begrundat saken under bön bestämde Phyllis och jag oss för att immigrera med vår dotter till Australien. Vi bosatte oss i Perth, Västaustraliens huvudstad.

Att lämna Burma igen, och den här gången för gott, var ett tragiskt ögonblick för oss. Då och då hörde vi från våra kära vänner där, och vi var glada över att veta att Rikets verk stadigt gick framåt i det landet.

Med början år 1978 hade vi glädjen att under fyra år betjäna de grekisktalande församlingarna i de större australiska städerna. Eftersom det är mer än 420 mil från den västra kusten till den östra i detta stora land, innebar det en hel del resande. Efter en tid bidrog klimatet, som skiftar betydligt från en stat till en annan, till att vår hälsa försämrades. Vi bosatte oss på nytt i Perth där jag fortsätter att tjäna som äldste i en av stadens 44 församlingar.

Medan åren gått har min syn blivit sämre, och jag har svårt för att läsa. Men trots hälsoproblem är våra hjärtan fortfarande unga. Båda väntar vi med förtröstan på den lyckliga dag när alla som fruktar Jehova får se hans ynnests sol ”lysa fram med läkedom i sina vingar; och ... [vi] kommer verkligen att gå ut och stampa i marken som gödda kalvar”. — Malaki 4:2.a

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Min familj med broder Henschel och broder Knorr i Burma (Myanma) år 1947

[Bild på sidan 25]

Basil Tsatos och hans hustru, Phyllis, i Australien