Att lyfta bort slöjan i Alaskas sista ”gränsområde”
VI FYRA har nu i två dagar trängt ihop oss i ett litet rum i den välkända guldrushstaden Nome i Alaska. År 1898 strålade mer än 40.000 malmletare samman här för att leta efter en enda sak — guld! Vi söker däremot efter en annorlunda skatt.
Det som för närvarande intresserar oss är de ”åtråvärda ting” som kan finnas i de isolerade byarna Gambell och Savoonga på ön Saint Lawrence, som ligger 30 mil västerut i Berings sund. (Haggaj 2:7) Där trotsar inuiterna de kalla polarvattnen och jagar val bara några kilometer från det tidigare Sovjetunionen. Men snöyra och ett kompakt, grått molntäcke håller oss fångna. Vårt flygplan måste hålla sig på marken.
Medan vi väntar tänker jag tillbaka på händelser som inträffat de senaste åren och tackar Jehova Gud för att han har välsignat vittnandet i obygden. I Alaska — som av somliga anses vara världens sista ”frontier” eller gränsområde — uppgår urbefolkningen till mer än 60.000 invånare, och de bor i mer än 150 otillgängliga samhällen som är fördelade på omkring 1.500.000 kvadratkilometer vildmark och som inte är förbundna med några som helst vägar. Vi har med hjälp av Sällskapet Vakttornets flygplan redan nått mer än en tredjedel av dessa isolerade byar med de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 24:14.
För att vi skall kunna nå denna otillgängliga bebyggelse måste vi många gånger gå ner med flygplanet genom moln och dimma som kan täcka marken i flera dagar. När vi väl landat måste vi tränga igenom en annan dimma som likt en slöja höljer dessa vänliga och fridsamma människors sinnen och hjärtan. — Jämför 2 Korinthierna 3:15, 16.
En smärtsam övergång
Vildmarken i Alaska bebos av inuiter, aleuter och indianer. Var och en av de här grupperna har sina olika seder som är karakteristiska för deras individuella arv. För att klara den arktiska vintern har de lärt sig att leva med och av det landet har att erbjuda genom jakt, fiske och valfångst.
I mitten av 1700-talet utsattes de för utländskt inflytande. Ryska pälshandlare fann ett folk som klädde sig i päls och luktade sälolja och som bodde, nej, inte i iglooer av is, utan i torvhus med grästak, byggda till hälften under marken och med underjordiska ingångar. Köpmännen orsakade dessa vänliga och beskedliga men ändå tåliga människor många allvarliga problem, däribland nya kulturer och nya sjukdomar, vilket decimerade vissa stammar med hälften. Det dröjde inte länge förrän alkohol blev en folkets förbannelse. Den nya ekonomin tvingade på dem en förändring från självhushållning till penninghushållning. Än i dag tycker många att det har varit en smärtsam övergång.
När kristenhetens missionärer anlände, tvingade man på urbefolkningen i Alaska en förändring av annat slag. Medan några motvilligt övergav sina traditionsenliga religiösa sedvänjor — dyrkan av vindens, isens, björnens och örnens andar och så vidare — utvecklade andra ett hopkok av begrepp, vilket resulterade i en sammansmältning eller sammanblandning av religioner. Detta förde ofta med sig att de blev misstänksamma och skeptiska mot främlingar. I vissa byar är besökare inte alltid välkomna.
Vi står därför inför utmaningen att nå de medlemmar av urbefolkningen som är kringspridda över detta vidsträckta ”gränsområde”. Hur skall vi få dem att överge sin misstänksamhet? Vad kan vi göra för att lyfta bort slöjan?
Tidiga ansträngningar att vittna
I början av 1960-talet trotsade några uppriktiga vittnen i Alaska elementen — kraftiga vindar, intensiv kyla och ”whiteout”-förhållanden — och gjorde med sina privata enmotoriga flygplan predikofärder bland byarna som låg spridda norrut. Så här i efterhand kan det sägas att de modiga bröderna verkligen utsatte sig för avsevärda risker. Ett motorhaveri skulle nästan säkert ha lett till katastrof. Även om det skulle vara möjligt att göra en lyckad landning, skulle de ändå befinna sig flera mil från närmaste hjälp i extrem kyla och utan möjlighet att ta sig någonstans. Möjligheten att överleva skulle vara beroende av om de fick tag i mat och tak över huvudet, vilket skulle vara svårt. Lyckligtvis inträffade inte några allvarliga incidenter, men man kunde inte bortse från riskerna. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Alaska avrådde därför bröderna från detta tillvägagångssätt.
För att verket skulle gå vidare inriktade trogna bröder i Fairbanksförsamlingen och North Pole-församlingen sina ansträngningar på sådana större samhällen som Nome, Barrow och Kotzebue, till vilka det går reguljär flygtrafik. De bekostade själva resorna till dessa områden, mer än 70 mil i nordvästlig riktning. Några stannade kvar flera månader i Nome för att leda bibelstudier med intresserade. Man hyrde en lägenhet i Barrow som tillflyktsort undan den bitande, 45-gradiga kylan. Under en period på flera år använde de som hade tagit till hjärtat Jesu befallning att predika de goda nyheterna till jordens ändar mer än 120.000 kronor till detta arbete. — Markus 13:10.
Oväntad hjälp
Försöken att finna ett sätt att nå mer ensliga samhällen fortsatte, och Jehova öppnade vägen. Man fick tillgång till ett tvåmotorigt flygplan — just det som behövdes för att tryggt kunna ta sig över den oländiga Alaska Range. Många berg i Alaska är mer än 4.000 meter höga, och spetsen på det kända Mount McKinley (Denali) når 6.193 meter över havet.
Slutligen kom flygplanet. Föreställ dig vår besvikelse när ett slitet och uttjänt stycke till flygplan i flera färger gick ner på landningsbanan. Kunde det verkligen vara flygdugligt? Kunde vi anförtro våra bröders liv åt det? Återigen visade sig Jehovas hand inte vara för kort. Under ledning av auktoriserade mekaniker ställde mer än 200 bröder sig till förfogande och lade ner tusentals timmar på att renovera flygplanet helt och hållet.
Vilken fröjd att se! Det var ett skinande blankt och till synes nytt flygplan med registreringsnumret 710WT dekorerat på stjärtpartiet som lyfte mot Alaskas himmel! Eftersom både sju och tio används i Bibeln för att symbolisera fullständighet, skulle 710 kunna framhäva det Jehovas organisation har gjort för att lyfta bort slöjan från hjärtan som är insvepta i mörker.
Ner till Aleutiska kedjan
Sedan vi fick planet har vi lagt 8.000 mil vildmark under oss och fört de goda nyheterna om Guds kungarike och biblisk litteratur till mer än 54 samhällen. Det motsvarar 19 resor över det kontinentala Förenta staterna!
Tre gånger har vi tagit oss ner till den 160 mil långa ögruppen Aleuterna som skiljer Stilla havet från Berings hav. De mer än 200 nästan trädlösa öarna, som bildar ökedjan, utgör hemvist inte bara för den aleutiska urbefolkningen, utan också för tusentals sjöfåglar, vithövdade havsörnar och kejsargäss med sina snövita huvuden och karakteristiska svart- och vitrandiga fjädrar.
Den här trakten med sin fängslande skönhet är emellertid inte utan faror. När vi flyger över havet kan vi se 3 till 5 meter höga vågkammar i det böljande iskalla vattnet som är så kallt att man inte ens på sommaren kan klara av mer än 10 till 15 minuter i det. Om en pilot skulle tvingas landa är hans valmöjligheter antingen en oländig och klippig ö eller det iskalla och dödsbringande havet. Vi är verkligen tacksamma över våra duktiga bröder, mekaniker med A- och E-behörighet (behörighet för flygplan och motorer), som frivilligt håller flygplanet i toppskick!
Under en av resorna satte vi kurs mot Dutch Harbor och fiskebyn Unalaska. Området är känt för sina vindar på 35 till 50 sekundmeter. Lyckligtvis var det lugnare den dagen, men ändå tillräckligt blåsigt för att flera gånger göra oss illamående. Vi blev verkligen förvånade när vi fick syn på flygfältet — bara en smal hylla uthuggen i en klippig bergssida! På flygfältets ena sida var ett lodrätt klippstup och på den andra Berings havs iskalla vatten! Vi landade på ett vått flygfält. Det regnar mer än 200 dagar om året där.
Det var en verklig glädje att få dryfta Guds ord och hans uppsåt med invånarna i trakten! Många äldre uttryckte uppskattning inför hoppet om en värld utan krig. De minns fortfarande tydligt hur japanerna bombade Dutch Harbor under andra världskriget. Våra minnen av sådana här predikoresor är i samma mån oförglömliga.
Långsamt varmare
När vi granskar vädret utanför märker vi att det långsamt blir varmare. Det får mig att tänka på arbetet i obygden. Vi har sakta men säkert märkt att människors hjärtan blir varmare.
Det har tagit tid att ta bort misstänksamhetens och misstrons slöja som människorna har gentemot utomstående. I början av våra försök var det inte ovanligt att de kyrkliga ledarna i byn mötte oss vid flygplanet för att ta reda på varför vi kom på besök och sedan bryskt uppmanade oss att ge oss av. Det var naturligtvis tråkigt att bli mottagna på det sättet. Men vi drog oss till minnes Jesu maning i Matteus 10:16: ”Visa er därför vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor.” Vi återvände därför med flygplanet lastat med färska salladshuvuden, tomater, cantaloupmeloner och annat som är svårt att få tag i på platsen. De tidigare så fientligt inställda invånarna blev nu förtjusta över vår last.
Medan en av bröderna stod i ”affären” och tog emot bidrag för de färska varorna, gick flera andra från dörr till dörr och underrättade de boende om den färska lasten. De frågade också vid dörrarna: ”Brukar du förresten läsa Bibeln? Jag tror att du skulle tycka om den här bibelstudiehjälpredan som visar att Gud har utlovat ett paradis.” Vem kunde tacka nej till ett sådant frestande erbjudande? Alla satte värde på såväl den lekamliga som den andliga födan. Vi blev vänligt mottagna och placerade mycket litteratur, och några hjärtan blev varma.
Vi tar steget över gränsen
När vi befann oss i Yukonterritoriet gav Whitehorseförsamlingen oss en ”makedonisk” inbjudan att ”ta steget över” till Canada och besöka några platser i det otillgängliga Northwest Territories. (Apostlagärningarna 16:9) Vi var fem i planet när vi gav oss i väg till Tuktoyaktuk, en by nära Mackenzie Bay i Beauforthavet, norr om polcirkeln.
När vi anlände, undrade vi: ”Hur uttalar ni det här konstiga namnet?”
”Tuk”, svarade en ung man med ett brett leende.
”Varför kom vi inte på det själva?” frågade vi oss.
Det förvånade oss att människorna i Tuktoyaktuk var väl förtrogna med Bibeln. Därför fick vi många vänskapliga samtal och lämnade en hel del litteratur. En av våra unga pionjärer fick ett upplysande samtal med en av invånarna.
”Jag är anglikan”, sade den besökte.
”Känner du till att anglikanska kyrkan godkänner homosexualitet?” frågade pionjären.
”Gör den det?” frågade mannen tvivlande. ”I så fall är jag inte längre anglikan.” Förhoppningsvis öppnade Bibelns goda nyheter ännu en persons hjärta. — Efesierna 1:18.
Vår beslutsamhet att nå varje hem i trakten gjorde intryck på en äldre man. I vanliga fall skulle vi ha behövt uträtta allt arbete till fots. Vanligtvis måste vi gå minst en kilometer från flygplatsen till byn. För att sedan ta oss till varje hem måste vi vandra på grusiga eller leriga vägar. Vi fick låna mannens pickup, vilket blev till stor välsignelse! Det var ett storslaget privilegium att få ta steget över gränsen och få hjälpa till på det kanadensiska fältet.
Är det värt det?
När vädret är dåligt och vi sitter fast eller, liksom nu, är fördröjda utan att veta för hur länge, eller när vi vittnat en hel dag och inte tycks ha mött annat än bristande intresse eller rentav ovänlighet, börjar vi undra om det är värt all tid och kraft och alla kostnader. Vi tänker på sådana som verkar intresserade och lovar att svara på våra brev men inte gör det. Vi drar oss då till minnes att många av urbefolkningen inte brukar skriva brev och att man lätt kan tolka vänlighet som intresse för Bibelns budskap. Ibland verkar det svårt att upptäcka framgång.
De här negativa tankarna försvinner snabbt när vi tänker på de goda erfarenheter som andra förkunnare av Riket haft. Ett vittne från Fairbanks predikade i samhället Barrow längst i norr. Där träffade hon en tonåring, som var hemma på lov från college i Kalifornien. Systern uppehöll intresset genom att skriva brev och fortsatte att uppmuntra flickan även sedan hon åkt tillbaka till sitt college. I dag är den unga kvinnan en lycklig och döpt tjänare åt Jehova.
När det knackar på dörren rycks jag ur min dagdröm och får ännu en bekräftelse på att det är värt allt detta. Där i dörröppningen står Elmer, det hittills enda överlämnade och döpta inuitiska vittnet i Nome.
”Om ni kommer i väg, får jag då följa med?” frågade han. Eftersom han bor isolerat och mer än 80 mil från närmaste församling, vill han ta del i tjänsten med sina bröder så länge han har möjlighet till det.
Solstrålarna börjar skymta genom molnen, och vi förstår att vi snart får klartecken att starta. När Elmer kliver in i flygplanet, blir vi varma av hans lyckliga och strålande ansikte. Det här är en alldeles speciell dag för Elmer. Han skall följa med oss till en by och predika för sina inuitiska landsmän och tillsammans med oss försöka ta bort slöjan från deras hjärtan som bor i världens sista ”gränsområde”. — Från en av våra läsare.
[Bild/karta på sidan 23]
(För formaterad text, se publikationen)
1. Gambell
2. Savoonga
3. Nome
4. Kotzebue
5. Barrow
6. Tuktoyaktuk
7. Fairbanks
8. Anchorage
9. Unalaska
10. Dutch Harbor
[Bild på sidan 24]
För att nå isolerade samhällen är det ofta nödvändigt att ta sig över någon av Alaskas många bergskedjor
[Bild på sidan 25]
Betty Haws, Sophie Mezak och Carrie Teeples har varit sammanlagt mer än 30 år i heltidstjänsten