Hur reder du ut meningsskiljaktigheter?
En oförsiktig rörelse — och den tredje i en rad av fem porslinselefanter ramlar ner från spiselkransen. Pjäsen måste repareras, annars kommer harmonin i porslinsgruppen att gå förlorad. Det är emellertid en vansklig uppgift, och du känner dig inte kompetent att utföra den på egen hand. Du måste be om råd eller kanske rentav vända dig till en specialist för att få arbetet utfört.
HARMONIN mellan andliga bröder och systrar är av mycket större värde än prydnadsföremål. Som psalmisten så träffande uttryckte det: ”Se, hur gott och hur ljuvligt det är att bröder bor tillsammans i endräkt!” (Psalm 133:1) Att reda ut en meningsskiljaktighet med en medkristen kan emellertid ibland vara en vansklig uppgift. Somliga tar också itu med uppgiften på ett olämpligt sätt. ”Reparationen” blir ofta onödigt smärtsam, eller också blir den bristfällig och lämnar efter sig fula spår.
Somliga kristna försöker i onödan blanda in förordnade äldste i angelägenheter som de skulle kunna klara av på egen hand. Orsaken till detta kan vara att de inte är riktigt säkra på vad de skall göra. ”Många av våra bröder vet inte hur de skall tillämpa Bibelns råd för att reda ut sina meningsskiljaktigheter”, sade en broder som har stor erfarenhet av att ge bibliska råd. ”Mycket ofta”, fortsatte han, ”följer de inte det tillvägagångssätt som Jesus rekommenderade.” Vad sade då Jesus om hur en kristen skall gå till väga för att reda ut meningsskiljaktigheter med sin broder? Varför är det så viktigt att sätta sig in i dessa råd och lära sig tillämpa dem?
Mindre meningsskiljaktigheter
”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” — Matteus 5:23, 24.
När Jesus sade detta, hade judarna för sed att frambära offer eller gåvor vid altaret i templet i Jerusalem. Om en jude hade begått någon oförrätt mot en annan israelit, kunde den skyldige frambära ett helbrännoffer eller ett syndoffer. Det exempel som Jesus relaterade når den mest kritiska punkten. När personen i fråga befinner sig vid altaret och just skall frambära sin offergåva till Gud, drar han sig till minnes att hans broder har något emot honom. Ja, israeliten måste inse att det var viktigare att försonas med sin broder än att fullgöra denna religiösa plikt.
Även om sådana offer var föreskrivna i den mosaiska lagen, var det inte själva offren som hade det största värdet i Guds ögon. Profeten Samuel sade till den otrogne kung Saul: ”Har Jehova lika mycket behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder Jehovas röst? Se! Att lyda är bättre än slaktoffer, att ge akt bättre än baggars fett.” — 1 Samuelsboken 15:22.
I sin bergspredikan upprepade Jesus denna prioriteringsordning och visade sina lärjungar att de måste reda ut sina meningsskiljaktigheter innan de frambar sina offer. I våra dagar är de offer som krävs av de kristna av andlig natur — ”ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. (Hebréerna 13:15) Principen är emellertid densamma. Aposteln Johannes visade också att det skulle vara meningslöst för en person att påstå att han älskar Gud om han hatar sin broder. — 1 Johannes 4:20, 21.
Det är intressant att lägga märke till att den person som drar sig till minnes att hans broder har något emot honom är den som skall ta första steget. Den ödmjukhet som han på det sättet lägger i dagen kommer förmodligen att ge goda resultat. Den som har blivit förorättad kommer troligtvis inte att vägra att samarbeta med den person som kommer till honom och erkänner att han själv har handlat fel. Den mosaiska lagen föreskrev att om någon orättmätigt hade tillskansat sig något, skulle han återställa det till dess fulla värde och lägga till ytterligare en femtedel. (3 Moseboken 6:5) Att återställa fredliga och vänskapliga relationer kommer också att bli lättare om den som har försyndat sig visar att han är villig att göra mer än vad som egentligen krävs för att återställa de skador han kan ha vållat.
Det är emellertid inte alltid man lyckas återställa fredliga relationer vid första försöket. Bibelboken Ordspråken påminner oss om att det är svårt att reda ut meningsskiljaktigheter med någon som är avogt inställd. Ordspråken 18:19 förklarar: ”En broder som man har begått överträdelse mot är mer än en stark stad; och det finns stridigheter som är som bommen för ett boningstorn.” En annan översättning lyder: ”En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor är som bommar för ett slott.” (1982 års svenska översättning) Men när det gäller medtroende som önskar behaga Gud kommer troligtvis uppriktiga och ödmjuka ansträngningar med tiden att lyckas. Är det fråga om grov synd måste man dock tillämpa de råd som Jesus ger i Matteus, kapitel 18.
När det gäller allvarliga meningsskiljaktigheter
”För övrigt, om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, så ta med dig en eller två till, för att varje sak må fastställas enligt två eller tre vittnens mun. Om han inte lyssnar till dem, så säg det till församlingen. Om han inte ens lyssnar till församlingen, så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman.” — Matteus 18:15—17.
Hur skulle man gå till väga om en jude (eller längre fram en kristen) hade allvarliga problem med en medtillbedjare av Jehova? Den som ansåg att han hade blivit förorättad skulle ta första steget. Han skulle resonera igenom saken i enrum med den som hade försyndat sig mot honom. Genom att inte dra in andra och försöka få dem att ta hans parti skulle han med all säkerhet ha mycket större chans att vinna sin broder, i synnerhet om det bara gällde ett missförstånd som snabbt kunde klaras upp. Allting skulle vara lättare att reda ut om bara de som var direkt inblandade kände till saken.
Men det skulle kunna hända att det första steget inte gav resultat. Beträffande en sådan situation sade Jesus: ”Ta med ... en eller två till.” Dessa skulle mycket väl kunna vara ögonvittnen. De kanske hade hört den ena av de båda inblandade förtala den andre, eller också kanske de som togs med hade varit vittnen till en skriftlig överenskommelse som de båda parterna nu var oense om. Å andra sidan skulle de som togs med kunna bli ”vittnen” genom att närvara när vissa bevis, till exempel skriftliga eller muntliga vittnesmål, lades fram i ett försök att fastställa orsaken till problemet. Också i det här skedet skulle bara så få personer som möjligt — ”en eller två till” — känna till problemet. Detta skulle förhindra att händelsen förstorades upp, om det bara rörde sig om ett missförstånd.
Vilka motiv skulle den förorättade ha? Skulle han försöka förödmjuka sin medkristne och få honom att kräla i stoftet? Med tanke på Jesu råd bör de kristna inte vara snara att döma sina bröder. Om överträdaren erkänner sitt fel, ber om förlåtelse och försöker rätta till saken, kommer den förorättade att ha vunnit sin broder. — Matteus 18:15.
Om saken inte kunde avgöras på detta sätt, skulle den föras vidare till ”församlingen”. Ursprungligen betydde detta judarnas äldste, senare de äldste i den kristna församlingen. Om överträdaren inte visar ånger, kan det bli nödvändigt att utesluta honom ur församlingen. Det är det som menas med att han skall betraktas ”alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman”, personer som judarna inte ville ha något att göra med. Detta allvarliga steg kunde inte tas av någon enskild kristen. De förordnade äldste, som representerar församlingen, är de enda som är bemyndigade att vidta en sådan åtgärd. — Jämför 1 Korinthierna 5:13.
Möjligheten att en överträdare som inte visar ånger skulle kunna bli utesluten visar att Matteus 18:15—17 inte har avseende på mindre meningsskiljaktigheter. Jesus syftade på allvarliga överträdelser, men ändå av ett sådant slag att de kan redas ut av de båda berörda individerna själva. Det skulle till exempel kunna vara fråga om förtal, något som allvarligt har skadat den andre personens rykte. Problemet skulle också kunna gälla ekonomiska angelägenheter, eftersom de följande verserna innehåller Jesu liknelse om den obarmhärtige slaven som hade fått sig efterskänkt en stor skuld. (Matteus 18:23—35) Ett lån som inte betalas tillbaka i rätt tid kanske bara är ett övergående problem som lätt kan redas ut av de båda inblandade. Men det skulle kunna bli en allvarlig synd, nämligen stöld, om låntagaren hårdnackat vägrar att betala tillbaka vad han är skyldig.
Andra typer av synder kan inte klaras upp enbart mellan två kristna. Under den mosaiska lagen var man till exempel tvungen att rapportera allvarliga synder. (3 Moseboken 5:1; Ordspråken 29:24) Likaså måste grova synder som påverkar församlingens renhet rapporteras till kristna äldste.
De flesta konflikter mellan kristna tillhör emellertid inte den kategorin.
Kan du helt enkelt förlåta?
Omedelbart efter det att Jesus hade förklarat för sina lärjungar hur man skulle reda ut allvarliga meningsskiljaktigheter, lärde han dem en annan viktig läxa. Vi läser: ”Därpå kom Petrus fram och sade till honom: ’Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom? Ända till sju gånger?’ Jesus sade till honom: ’Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.’” (Matteus 18:21, 22) Vid ett annat tillfälle sade Jesus till sina lärjungar att de skulle vara villiga att förlåta ”sju gånger om dagen”. (Lukas 17:3, 4) Dessa verser visar tydligt att Kristi efterföljare bör reda ut meningsskiljaktigheter genom att villigt förlåta varandra.
Detta är något som kräver stora ansträngningar. ”Somliga bröder vet helt enkelt inte hur man gör när man förlåter”, sade den broder som citerades i inledningen. Han tillade: ”De verkar förvånade när någon förklarar att de kan välja att förlåta för att i första hand bevara friden i den kristna församlingen.”
Aposteln Paulus skrev: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” (Kolosserna 3:13) Innan vi går till en broder som kanske har försyndat sig mot oss, gör vi därför väl i att begrunda följande frågor: Är överträdelsen värd att tala med honom om? Är det verkligen omöjligt för mig att glömma och förlåta i sann kristen anda? Om jag var i hans ställe, skulle jag då inte vilja bli förlåten? Och om jag väljer att inte förlåta, kan jag då förvänta att Gud skall besvara mina böner och förlåta mig? (Matteus 6:12, 14, 15) Sådana frågor kan hjälpa oss att vara förlåtande.
En av de viktiga förpliktelser vi har som kristna är att bevara friden i Jehovas folks församling. Låt oss därför tillämpa Jesu råd i vårt dagliga liv. Det kommer att hjälpa oss att förlåta varandra villigt. En sådan förlåtande anda kommer att bidra till den broderliga kärlek som är kännetecknet på Jesu lärjungar. — Johannes 13:34, 35.
[Bild på sidan 23]
Kristna kan reda ut sina meningsskiljaktigheter genom att följa Jesu råd